Kleist, Hoffmann och Goethe – mina nattliga följeslagare

I dessa undantagstider läser jag mycket sällan någon bok från pärm till pärm. Jag läser inne i huvudet i böcker jag läst en eller hellre flera gånger och om nätterna hör jag ibland en rad eller fras uttalas högt av en för mig okänd röst. Det mesta jag läser är skrivet på tyska, ett språk jag i denna period mycket sällan talar med någon. Och nästan alla texterna är så där tvåhundra år gamla. Allt är tvåhundra år sedan och jag är nog en man, ganska ung kanske. Naturligtvis hör jag inte så sällan rader ur Goethes ”Faust” för i den boken har jag många hemorter. Och Hoffmann är närvarande varje dag genom översättandets kamp, dessa svindlande historier som bjuder på hisnande överraskningar i nästan varje rad. Och min ”metod” är att översätta innan jag läst till punkt. Det är det rätta sättet att behålla yrseln, fast yrsel kan man naturligtvis varken behålla eller hålla. Till min lycka har jag två följeslagare i min hoffmannska vandring, en vandring som gör att yttervärlden – utom sittandet på betongmuren eller under den där poppeln med Miki – sjunker undan och blir till andra århundraden i andras liv.

Men jag har också tänkt mycket på Kleist, inte bara när jordbävningen kom hit eller när jag kände det där ganska starka efterskalvet igår morse. Jag ser scener ur hans berättelser och ser de förfärliga stupen i raderna, egentligen borde hans texter inte skrivas med vanliga rader, för sådant inger ett bedrägligt lugn. Nästan allt hos Kleist är vertikalt och nästan allt är våldsam rörelse. Det du har i det ena ögonblicket är borta i nästa. Han är en de yttre och inre bävningarnas diktare, men någon gång ibland, och det gör effekten desto starkare, målar han upp en bild av hur någon mitt i stormarna finner ett slags jämnvikt, en jämnvikt som vet att den är tillfällig men som gör nuet evigt.

Inatt hörde jag den här raden ur Die Marquise von O…. Den handlar om den unga huvudpersonen och hur hon i sig själv mitt i ett omgivande kaos hittar den enda balans som går att finna i denna värld:

Ihr Verstand, stark genug, in ihrer sonderbaren Lage nicht zu reißen, gab sich ganz unter der großen, heiligen und unerklärlichen Einrichtung der Welt gefangen.

Kommentera