Blogg

Några bilder från Renés barndomskvarter

Tillbaka till förra året igen och till just denna dag då. (Rekonstruktionen fortsätter.) Jag var i Zagreb för att hämta Miki och kanske rätta tentor och göra något annat praktiskt. Under tiden fick jag bilder från Alex och Rudolf i Brno och jag väljer nu tre från Renés barndomskvarter vid floden Svitava. På den första ser man Alex ta en bild tvärs över floden mot barndomshemmet.

På den andra går Rudolf från porten och över gatan. Huset är påtagligt renoverat sedan jag eller vi såg det när barnen var små. Egentligen känner jag inte igen det.

På den tredje ser vi lite av Svitavas vatten och huset är nog det mittersta…

Vilka liv är inte enstaka?

Nej, jag trodde inte jag skulle falla för frestelsen att ”offentligt” säga något om pandemin eller hanteringen av den eller ordandet om hanteringen av den, men nu har jag till min irritation två gånger i rad stött på texter av en man som heter Torbjörn Tännsjö och som enligt uppgift är filosof. Men till saken: Han tycker inte att gamla och sjuka ska få stå först i vaccinationsköerna. Han tycker på ett ställe att det är de mest samhällsnyttiga som ska göra det, på ett annat att de som för smittan vidare i högst grad ska göra det. Motsägelsefullt – för inte är väl samhällsnytta och en viss typ av ansvarslöshet samma sak? Han tycker att man inte ska vaccinera gamla, sjuka och på olika sätt fysiskt svaga först, för det ”räddar bara enstaka liv” (citerat ur minnet). Nu undrar jag vilka liv man ska rädda om man på detta vis bagatelliserar räddandet av ”enstaka liv”? Vilka liv är inte enstaka? Och varför har plötsligt det faktum – för det är väl ett faktum? – att vid smitta de fysiskt svagare löper mångdubbelt större risk att bli svårt sjuka eller dö än de yngre/starkare, fallit bort ur resonemanget? Eller tror Tännsjö att det inte är så att fysiskt svagare löper större risker vad gäller lidande och sjukdomsförlopp som slutar med döden? Detta nämner han i så fall – vad jag har kunnat se – ingenstans.

I en av de här texterna – som väl delvis är en intervju – får han frågan om han själv är beredd att avstå sin plats för någon samhällsnyttigare eller någon med mer smittspridande livsstil. Han är alltså 75 och inte helt frisk (om jag minns rätt). Svaret blev att han, eftersom han ”som alla andra” är egoist inte skulle göra det.

Två saker faller mig in. Den ena är att allt extremt nyttotänkande till slut hamnar ute vid kanten där det handlar om livets mening. Vad är det för nytta med att leva? Den andra är: Vad är en filosof? En vän av visdom. (Inte någon som läst si eller så många akademiska poäng i filosofi och ”sysslar” med filosofi.)

Brno – Zagreb

Jag fortsätter mitt försök att rekonstruera förra årets februari, denna ödesmånad. Dagen efter ceremonin i krematoriet tog jag tåget från Brno någon gång vid middagstid och åkte till Wien. Kanske tar den resan en och en halv timme. Jag vet inte även om jag borde veta. I Wien var jag bara på stationen, åt något, drack kaffe och köpte biljett till Zagreb. Egentligen minns jag bara att kaféet hette ”Oberlaa” och att jag tänkte lite på en utflykt till Laa an der Thaya för länge sedan. Strax före fyra steg jag på tåget hemåt, en resa som tar närmare sju timmar.

Här ser ni några av stationerna eller egentligen bara de österrikiska. De slovenska – som är ganska många – nämns inte och i Kroatien stannar tåget bara i Zagreb.

Jag satt mentalt mörbultad och lät timmarna gå. Och jag har inga som helst minnen utom något vagt och flimrigt som rör mina steg från stationen till spårvagn nummer två som tog mig hem. (Huvudskälet för min resa var att hämta Miki till Brno.)

I krematoriet och efteråt

Idag är det den 17 februari och om jag betraktar en borrkärna för den dagen genom de gångna åren av mitt liv så är den en av de mest ödesmättade, olyckliga och lyckliga. Med detta sagt vill jag nu enbart ägna mig åt förra årets 17:e februari. Det var den dagen då René begravdes eller snarare dagen för ceremonin i krematoriet i Brno. Jag är inte helt säker på hur vi kom dit men jag tror att det var Marek, Šárkas man, som körde oss. Och vi, det var Rudolf, Alex, Federico och jag. Det var en kylig dag och först gick vi omkring lite utanför byggnaden för det var andra före oss och vår tid var kvart i tre.

Så gick vi uppför trapporna och in och Šárka dök upp och vi blev förda in i ett litet rum där ceremoniförrättaren (om det kan heta så) förklarade förloppet på ganska knackig engelska, men vi förstod. Vi fick frågan om vi ville se René en sista gång, men vi tackade nej, fast jag vet att jag för ett ögonblick tvekade, men det sa jag inte till någon. Sedan gick vi ut i hallen och väntade på vår tur att bli insläppta i salen. Då kom plötsligt en man i Renés ålder framstörtande till oss och presenterade sig som klasskamrat i grundskolan. Han tog fram bilder och visade på René och på sig själv. Vi fick bilderna och så vitt vi förstod hade de inte haft någon kontakt sedan skoltiden. Och så öppnades portarna till salen och vi fördes till våra platser längst fram till höger. Och framför oss stod kistan, den där som vi hade valt utan att välja. Och så fanns det en stor bild på René och blommor – från mina föräldrar och syskon, från Susanne i Sydafrika och från vänner i Brno.

Jag hade ju valt den där så väldigt lite begravningsaktiga musiken, sånger från lyckliga stunder i vårt så svåra äktenskap. ”Portobello Belle”, ”Voglio il tuo profumo” och ”Ballad of the Absent Mare”… Ja. Mellan de två första läste jag mina ord från mobilen från den lilla talarstolen:

”Till René

Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.”

Det svindlade lite men jag nådde tillbaka till min plats och satt där mellan mina barn. Och förloppet fortsatte: efter den andra sången läste en man från krematoriet upp Šárkas text som hon inte trodde att hon skulle klara att läsa själv. Och efter det kom Cohens sång och sedan försvann kistan genom väggen och det höll på att bli för mycket för Rudolf. Han viskade något om ”jag orkar inte det här tjeckiska”. Och jag förstod honom för kistans försvinnande kom som en chock. Sedan gick alla förbi bilden och blommorna och tog på något sätt farväl. Jag minns en man som föll på knä och jag tänkte att han egentligen var den ende i samlingen som inte kunde falla på knä, för han var mycket skröplig och haltade svårt, men han kom tack och lov upp igen. Sedan kom en stor lurvig svart hund med ett vänligt barnsligt uttryck i ansiktet och då kände jag mig plötsligt lättad. Det var Cyril, Libors och Irinas hund som jag sedan skulle lära känna närmare.

På kvällen var det sedan gravöl eller avskedsfest i den vackra ölbaren (fel ord, vad är en ”ölbar”?) ”Ponava” i ”Park Lužánky”. Vi kom ganska sent men det vara fortfarande mycket folk och vi träffade många av Renés vänner och vi drack massor av öl och sprit och vad vet jag. Lutad mot valvet med ansiktet vänt hitåt ser man Šárka, vår alldeles speciella hjälpare i allt det svåra. Oförliknelig.

Jag tog lite bilder på måfå in i det större rummet. Kanske spelar männen i hörnet schack, jag vill minnas det. Längst framme sitter Renés vän Libor, som jag tror har ritat byggnaden, och knäet i skinnbyxor strax bredvid är nog Irinas – det är hon som sytt mina masker – och under bordet är nog Cyril om han inte är på vift.

Kvällen blev nog lång. Minns inte hur den slutade, men hem till Čápkova kom vi helt säkert.

Försök till rekonstruktion

Jag försöker rekonstruera de här dagarna i Brno förra året, men det går inte helt bra. Jag vet bara att Šárka hjälpte oss med allt. Den här dagen eller kanske någon dag tidigare var vi på begravningsbyrån och valde kista och urna – närmast i blindo, men vi sa ”den” och ”den”. Och så vet jag att vi fick instruktioner om kläder för René. På något sätt bestämde vi också programmet för ceremonin i krematoriet. Vi satt lite stela på rad: Rudolf, Alex och jag och kastade då och då sökande blickar på varandra. Šárka höll i trådarna och tittade allt emellanåt uppmuntrande på den ena eller andra av oss. När vi kom ut igen tog vi farväl av Šárka som måste hem till sin lille son. Och vi började våra vandringar mellan banker, hyresvärdinna, elbolag och jag minns inte längre vad. Ibland tog vi rast och gjorde något annat. En dag, kanske inte just den här, gick vi till fots ut till Staré Brno och till kvarteret där Erika en gång bodde och där vi bott många gånger om somrarna när barnen var små. Jag hittade förvånansvärt lätt till Erikas portgång och sedan gick vi lite i parken nedanför.

Vi letade också efter platser i Staré Brno där vi varit var och en för sig med René under senare år. En del hittade vi, en del inte. Något har ju också rivits.

Ofta gick vi till ”Poutník” som ligger ”lite avsides” i centrum och tog en öl där och åt en vitlöksspäckad oljig hermelin eller två till det. I ett hörn av lokalen upptäckte Rudolf ett stort foto med en öldrickande folksamling på gården utanför ”Poutník”. Mitt i folksamlingen stod René.

På ”Poutník” och på andra av Renés stamställen möttes vi av dödsannonsen (vet inte om det heter så på svenska) och ibland kom någon fram och hälsade för de kände igen oss eller trodde sig förstå vilka vi var.

Jag läste texten och såg att vi var gifta igen och det var väl helt riktigt för vem annars var någon av oss gift med då?