Nej, jag trodde inte jag skulle falla för frestelsen att ”offentligt” säga något om pandemin eller hanteringen av den eller ordandet om hanteringen av den, men nu har jag till min irritation två gånger i rad stött på texter av en man som heter Torbjörn Tännsjö och som enligt uppgift är filosof. Men till saken: Han tycker inte att gamla och sjuka ska få stå först i vaccinationsköerna. Han tycker på ett ställe att det är de mest samhällsnyttiga som ska göra det, på ett annat att de som för smittan vidare i högst grad ska göra det. Motsägelsefullt – för inte är väl samhällsnytta och en viss typ av ansvarslöshet samma sak? Han tycker att man inte ska vaccinera gamla, sjuka och på olika sätt fysiskt svaga först, för det ”räddar bara enstaka liv” (citerat ur minnet). Nu undrar jag vilka liv man ska rädda om man på detta vis bagatelliserar räddandet av ”enstaka liv”? Vilka liv är inte enstaka? Och varför har plötsligt det faktum – för det är väl ett faktum? – att vid smitta de fysiskt svagare löper mångdubbelt större risk att bli svårt sjuka eller dö än de yngre/starkare, fallit bort ur resonemanget? Eller tror Tännsjö att det inte är så att fysiskt svagare löper större risker vad gäller lidande och sjukdomsförlopp som slutar med döden? Detta nämner han i så fall – vad jag har kunnat se – ingenstans.
I en av de här texterna – som väl delvis är en intervju – får han frågan om han själv är beredd att avstå sin plats för någon samhällsnyttigare eller någon med mer smittspridande livsstil. Han är alltså 75 och inte helt frisk (om jag minns rätt). Svaret blev att han, eftersom han ”som alla andra” är egoist inte skulle göra det.
Två saker faller mig in. Den ena är att allt extremt nyttotänkande till slut hamnar ute vid kanten där det handlar om livets mening. Vad är det för nytta med att leva? Den andra är: Vad är en filosof? En vän av visdom. (Inte någon som läst si eller så många akademiska poäng i filosofi och ”sysslar” med filosofi.)
Han är utan tvekan Sveriges sämsta och mest ryggradslösa filosof. Mycket låg nivå på hela resonemanget. En förnuftstro som inte ens är förnuftig. En ”allmängiltighet” som inte ens är allmängiltig. Jag har länge tyckt illa om honom, det här var sista tampen på repet.
Ja, verkligen ryggradslös och det i kombination med cynisk (”jag ska inte behandlas så illa som jag vill att andra ska behandlas, eftersom vi alla är egoister”, säger han). Jag måste se till att glömma hans existens.