I krematoriet och efteråt

Idag är det den 17 februari och om jag betraktar en borrkärna för den dagen genom de gångna åren av mitt liv så är den en av de mest ödesmättade, olyckliga och lyckliga. Med detta sagt vill jag nu enbart ägna mig åt förra årets 17:e februari. Det var den dagen då René begravdes eller snarare dagen för ceremonin i krematoriet i Brno. Jag är inte helt säker på hur vi kom dit men jag tror att det var Marek, Šárkas man, som körde oss. Och vi, det var Rudolf, Alex, Federico och jag. Det var en kylig dag och först gick vi omkring lite utanför byggnaden för det var andra före oss och vår tid var kvart i tre.

Så gick vi uppför trapporna och in och Šárka dök upp och vi blev förda in i ett litet rum där ceremoniförrättaren (om det kan heta så) förklarade förloppet på ganska knackig engelska, men vi förstod. Vi fick frågan om vi ville se René en sista gång, men vi tackade nej, fast jag vet att jag för ett ögonblick tvekade, men det sa jag inte till någon. Sedan gick vi ut i hallen och väntade på vår tur att bli insläppta i salen. Då kom plötsligt en man i Renés ålder framstörtande till oss och presenterade sig som klasskamrat i grundskolan. Han tog fram bilder och visade på René och på sig själv. Vi fick bilderna och så vitt vi förstod hade de inte haft någon kontakt sedan skoltiden. Och så öppnades portarna till salen och vi fördes till våra platser längst fram till höger. Och framför oss stod kistan, den där som vi hade valt utan att välja. Och så fanns det en stor bild på René och blommor – från mina föräldrar och syskon, från Susanne i Sydafrika och från vänner i Brno.

Jag hade ju valt den där så väldigt lite begravningsaktiga musiken, sånger från lyckliga stunder i vårt så svåra äktenskap. ”Portobello Belle”, ”Voglio il tuo profumo” och ”Ballad of the Absent Mare”… Ja. Mellan de två första läste jag mina ord från mobilen från den lilla talarstolen:

”Till René

Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.”

Det svindlade lite men jag nådde tillbaka till min plats och satt där mellan mina barn. Och förloppet fortsatte: efter den andra sången läste en man från krematoriet upp Šárkas text som hon inte trodde att hon skulle klara att läsa själv. Och efter det kom Cohens sång och sedan försvann kistan genom väggen och det höll på att bli för mycket för Rudolf. Han viskade något om ”jag orkar inte det här tjeckiska”. Och jag förstod honom för kistans försvinnande kom som en chock. Sedan gick alla förbi bilden och blommorna och tog på något sätt farväl. Jag minns en man som föll på knä och jag tänkte att han egentligen var den ende i samlingen som inte kunde falla på knä, för han var mycket skröplig och haltade svårt, men han kom tack och lov upp igen. Sedan kom en stor lurvig svart hund med ett vänligt barnsligt uttryck i ansiktet och då kände jag mig plötsligt lättad. Det var Cyril, Libors och Irinas hund som jag sedan skulle lära känna närmare.

På kvällen var det sedan gravöl eller avskedsfest i den vackra ölbaren (fel ord, vad är en ”ölbar”?) ”Ponava” i ”Park Lužánky”. Vi kom ganska sent men det vara fortfarande mycket folk och vi träffade många av Renés vänner och vi drack massor av öl och sprit och vad vet jag. Lutad mot valvet med ansiktet vänt hitåt ser man Šárka, vår alldeles speciella hjälpare i allt det svåra. Oförliknelig.

Jag tog lite bilder på måfå in i det större rummet. Kanske spelar männen i hörnet schack, jag vill minnas det. Längst framme sitter Renés vän Libor, som jag tror har ritat byggnaden, och knäet i skinnbyxor strax bredvid är nog Irinas – det är hon som sytt mina masker – och under bordet är nog Cyril om han inte är på vift.

Kvällen blev nog lång. Minns inte hur den slutade, men hem till Čápkova kom vi helt säkert.

Kommentera