Blogg

El Pedocin

förrgår – tror jag – gick Alex, Miki och jag för att leta efter ingången till badet ”El Pedocin”, som jag inte kunnat hitta när jag letade efter den efter att ha badat i Ausonia strax intill. Nu var det plötsligt lätt fast väldigt hett att hitta vägen dit. När vi kom fram var vi väldigt törstiga så vi slog oss ner under parasollerna i baren och drack vatten.

Vi läste på serveringsdamernas ryggar: Sole, mare e morbin te li trovi solo al chiosco del Pedocin! ”Morbin” vet jag inte vad det är.

Vi badade inte eftersom Miki är hund och dessutom kille. Det hela fick bli ett slags förberedelse för mitt kommande bad där. Först lite information:

”A Trieste, vicino al Molo Fratelli Bandiera, c’è un posto particolare: si chiama Lanterna o Pedocin (è chiamato con entrambi i nomi quasi ovunque) ed è considerato l’ultimo stabilimento balneare in Italia – ma forse anche in Europa – in cui la spiaggia e il mare sono divisi in base ai sessi, metà per gli uomini e metà per le donne.”

(I Trieste vid Molo Fratell Bandiera finns en speciell plats: den heter Lanterna eller Pedocin [båda namnen används nästan överallt) och den betraktas som den sista badanläggningen i Italien – men kanske också i Europa – där stranden och havet är uppdelade efter kön, hälften för män och hälften för kvinnor.)

Här får jag väl säga att detta finns också i Varberg, så Pedocin har konkurrens från Skarpe Nord, Goda Hopp och Kärringhålan.

”La storia della Lanterna è iniziata più di un secolo fa, quando Trieste era ancora sotto il dominio austriaco. Verso la fine dell’Ottocento il comune decise di edificare dei veri e propri bagni in centro città, per evitare di costringere le famiglie a doversi allontanare troppo per andare in spiaggia. Venne così costruito il Pedocin, la cui data di inaugurazione ufficiale risale al 1903, ma secondo molti esisteva già da prima. Inizialmente la spiaggia era divisa da un semplice steccato, che fu poi sostituito da un muro di mattoni.”

(Lanternas historia inleddes för mer än ett sekel sedan när Trieste ännu var under österrikiskt herravälde. Mot slutet av 1800-talet beslutade kommunen sig för att bygga riktiga bad i stadens centrum för att familjerna skulle slippa ta sig alltför långt för att komma till stranden. På så sätt kom Pedocin till, som invigdes officiellt år 1903, men som enligt många existerade redan tidigare. Till en början delades stranden upp med ett enkelt staket, men sedan ersattes det med en tegelmur.)

”Lanterna o Pedocin: i due nomi sono ambivalenti e hanno ognuno le proprie ragioni. “Lanterna” è abbastanza immediato e deriva dall’omonimo faro di Trieste che si trova poco distante dalla spiaggia. “Pedocin” invece ha un’origine più complessa: in dialetto infatti “pedocin” può significare due cose: pidocchio o cozza. Nel primo caso il nome alluderebbe a una storia particolare, quando ai tempi di Francesco Giuseppe I d’Austria la spiaggia veniva chiusa dalle 2 alle 4 del pomeriggio per permettere ai soldati di andare a lavarsi, a “spidocchiarsi” appunto.”

(Lanterna eller Pedocin: de två namnen är tvetydiga och har vart och ett sina skäl. ”Lanterna” är ganska uppenbart och kommer från närliggande den triestinska fyren med samma namn. ”Pedocin” däremot har en mer komplicerad historia: på traktens dialekt kan ”pedocin” betyda två saker: lus och blåmussla. I det första fallet tänks namnet syfta på en speciell historia: På Franz I Josefs tid stängdes stranden mellan två och fyra på eftermiddagen för att soldaterna skulle kunna gå och tvätta sig och just ”avlusa sig”.)

Jag nöjer mig med denna presentation av badet, men mer finns naturligtvis att läsa. Under den gångna eftermiddagen gick jag alltså dit, betalade en euro och upplevde några sköna och spännande timmar där med sol och bad.

Parco di San Giovanni

Härom kvällen tog vi bussen upp till San Cilino för att promenera i Parco di San Giovanni och äta på ”Il posto delle fragole” där. Just här vid ingången till parken vill jag ge en liten historik:

”Nel 1908 viene inaugurato a Trieste l’ospedale psichiatrico cittadino, situato all’interno del Parco di San Giovanni. Negli anni Settanta il Parco diventa il luogo dell’innovazione e del cambiamento: è qui, infatti, che si realizza una rivoluzione di portata internazionale nel campo della psichiatria, grazie a Franco Basaglia e ai suoi collaboratori. L’ospedale e il Parco si aprono alla città: i malati sono liberi di uscire e i cittadini di entrare.

Oggi Parco e città sono un giardino aperto, un laboratorio di imprenditoria sociale, di attività assistenziali e creative, di proposte culturali e di alta formazione.”

(År 1908 invigs det psykiatriska stadssjukhuset i Trieste som är beläget inne i Parco di San Giovanni. På 1970-talet blir parken en plats för förnyelse och förändring: det är just här som en revolution av psykiatrin med internationell räckvidd föds, tack vare Franco Basaglia och hans medarbetare. Sjukhuset och parken öppnar sig för staden: de sjuka är fria att gå ut och stadens invånare att gå in.

Idag är parken och staden en öppen trädgård, ett ”laboratorium” för social verksamhet, för välgörenhet och kreativitet, för kulturella initiativ och utbildning.)

Luften var ljum och vi gick, kastande nyfikna blickar åt olika håll, sakta längs en stilla parkväg.

Ljuset föll mjukt på de vackra husen och parkens många träd. Jag plockade lite ”smilje” (på kroatiska heter de så) – doften är underbart jordisk och sommarlantlig. Ni ser blommorna längst ner till höger.


 
Efter en stund nådde vi ”Il posto delle fragole” och satte oss vid ett bord där och beställde in ”melanzane alla parmigiana” och lite Friulano till det.

Miki fick lite bitar nedräckta. I övrigt ägnade han sig åt jakt. Han vet var alla råttor finns.

Grado, cittadina lagunare

Igår gjorde vi ännu en havstur, Alex, Miki och jag. I middagshettan lämnade vi Trieste med Grado som mål. På höger sida såg vi Miramare, Duino, Monfalcone, la foce dell’Isonzo och till vänster såg vi udden under Muggia och sedan Istriens kust med bland annat städerna Piran och Izola och längst i söder Savudrija/Salvore.

Det fläktade skönt på havet och ingen av oss tre verkade tycka att sjöresan på en timme och en kvart var för lång, inte ens jag. När vi kom fram började vi leta efter ett ställe där vi kunde äta, men många restauranger och trattorior stängde vid två, så till slut slog vi oss ner i något som jag kallar en ”fiskbar” och som egentligen varit min dröm, men som vi börjat tro hörde till det förflutna. ”Ostaria de Mar” ligger nära hamnen och har allt man kan vilja äta. Därifrån såg man nästan vattnet.

Stärkta inledde vi vår rundvandring i staden och som särskilt mål hade vi den uråldriga Basilica di Sant’Eufemia (400-talet). Jag stannade en stund vid den märkliga predikstolen.

Vi gick en sväng längs havet på ”utsidan” och jag passade på att ta några simtag med Alex och Miki slappade lite i en lummig park. Så småningom, efter att ha vandrat runt i gränderna och ätit en matbit till i något som i alla fall liknade en fiskbar gick vi längs en ganska stillsam gata tillbaka till hamnen. Både Alex och jag tyckte att det nästan var som i Pesaro: ljuset, husfärgerna, det där för oss så välkända ingenting-särskilt-adriatiska Italien.

Och så steg vi ombord igen och for ut i lagunen i ljuset av den sjunkande solen.

Till Muggia

Igår eftermiddag tog Alex, Miki och jag båten il Delfino Verde till Muggia som ligger ett stenkast i sydvästlig riktning från Trieste, egentligen på andra sidan bukten. Det var hett så vi satt i pinjeskuggan ända tills båten kom i hamn. När vi kom ut på vattnet hade vi en spännande utsikt över Il Faro della Lanterna, El Pedocin, Ausonia, hamnen och i bakgrunden Carso.

Resan tog bara en halvtimme, lagom för mig som egentligen inte tycker om havsresor bara sådant här strykande längs kusten. Så snart hade vi mark under fötterna igen och vi klev in i hjärtat av den lilla staden. I Muggia byter land och vatten ständigt av varandra.

Muggia bär sitt venetianska arv med den äran och staden är kanske den mest italienska i området. Den slovenska minoriteten är mycket liten och kanske inflyttad på senare tid.

Jag läste det här om befolkningen och språket på nätet:

”La popolazione è quasi per la sua totalità di madrelingua italiana. È altresì molto diffuso il dialetto muggesano (mujesan), una varietà locale di transizione tra il dialetto triestino, ormai dominante, e l’istroveneto.”

(Så gott som hela befolkningen har italienska som modersmål. Dessutom är dialekten muggesano [mujesan], som är en lokal övergångsform mellan den numera dominerande triestinskan och istrovenetianskan mycket spridd.)

På ett särskilt sätt intressant det där med ”istroveneto” eftersom så lite är kvar av den i Istrien efter fördrivningen av italienarna.

Jag har också hittat en notering om en äldre numera utdöd dialekt som kallas ”muglisano”: ”Alla fine dell’Ottocento il dialetto muglisano, una parlata ladina simile al friulano, si estinse.” (I slutet av 1800-talet dog muglisano, en ladinsk språkvarietet som liknar friulanskan, ut.)

Staden är mycket liten så vi hann vara nästan överallt i det som utgör själva kärnan. Gatorna och gränderna (calli) har en ålderdomlig atmosfär, kanske med ett stänk av det gamla Dalmatien eller Syditalien. Tiden går lite långsammare än i Trieste.

Sista båten hem till Trieste gick tyvärr så tidigt som åtta men vi hann med lite trixande få oss två portioner ”cozze” och lite vitt vin serverat på Trattoria alla Marina.