Härom kvällen tog vi bussen upp till San Cilino för att promenera i Parco di San Giovanni och äta på ”Il posto delle fragole” där. Just här vid ingången till parken vill jag ge en liten historik:
”Nel 1908 viene inaugurato a Trieste l’ospedale psichiatrico cittadino, situato all’interno del Parco di San Giovanni. Negli anni Settanta il Parco diventa il luogo dell’innovazione e del cambiamento: è qui, infatti, che si realizza una rivoluzione di portata internazionale nel campo della psichiatria, grazie a Franco Basaglia e ai suoi collaboratori. L’ospedale e il Parco si aprono alla città: i malati sono liberi di uscire e i cittadini di entrare.
Oggi Parco e città sono un giardino aperto, un laboratorio di imprenditoria sociale, di attività assistenziali e creative, di proposte culturali e di alta formazione.”
(År 1908 invigs det psykiatriska stadssjukhuset i Trieste som är beläget inne i Parco di San Giovanni. På 1970-talet blir parken en plats för förnyelse och förändring: det är just här som en revolution av psykiatrin med internationell räckvidd föds, tack vare Franco Basaglia och hans medarbetare. Sjukhuset och parken öppnar sig för staden: de sjuka är fria att gå ut och stadens invånare att gå in.
Idag är parken och staden en öppen trädgård, ett ”laboratorium” för social verksamhet, för välgörenhet och kreativitet, för kulturella initiativ och utbildning.)
Luften var ljum och vi gick, kastande nyfikna blickar åt olika håll, sakta längs en stilla parkväg.
Ljuset föll mjukt på de vackra husen och parkens många träd. Jag plockade lite ”smilje” (på kroatiska heter de så) – doften är underbart jordisk och sommarlantlig. Ni ser blommorna längst ner till höger.
Efter en stund nådde vi ”Il posto delle fragole” och satte oss vid ett bord där och beställde in ”melanzane alla parmigiana” och lite Friulano till det.
Miki fick lite bitar nedräckta. I övrigt ägnade han sig åt jakt. Han vet var alla råttor finns.
