Igår gjorde vi ännu en havstur, Alex, Miki och jag. I middagshettan lämnade vi Trieste med Grado som mål. På höger sida såg vi Miramare, Duino, Monfalcone, la foce dell’Isonzo och till vänster såg vi udden under Muggia och sedan Istriens kust med bland annat städerna Piran och Izola och längst i söder Savudrija/Salvore.
Det fläktade skönt på havet och ingen av oss tre verkade tycka att sjöresan på en timme och en kvart var för lång, inte ens jag. När vi kom fram började vi leta efter ett ställe där vi kunde äta, men många restauranger och trattorior stängde vid två, så till slut slog vi oss ner i något som jag kallar en ”fiskbar” och som egentligen varit min dröm, men som vi börjat tro hörde till det förflutna. ”Ostaria de Mar” ligger nära hamnen och har allt man kan vilja äta. Därifrån såg man nästan vattnet.
Stärkta inledde vi vår rundvandring i staden och som särskilt mål hade vi den uråldriga Basilica di Sant’Eufemia (400-talet). Jag stannade en stund vid den märkliga predikstolen.
Vi gick en sväng längs havet på ”utsidan” och jag passade på att ta några simtag med Alex och Miki slappade lite i en lummig park. Så småningom, efter att ha vandrat runt i gränderna och ätit en matbit till i något som i alla fall liknade en fiskbar gick vi längs en ganska stillsam gata tillbaka till hamnen. Både Alex och jag tyckte att det nästan var som i Pesaro: ljuset, husfärgerna, det där för oss så välkända ingenting-särskilt-adriatiska Italien.
Och så steg vi ombord igen och for ut i lagunen i ljuset av den sjunkande solen.
Vilken ljuvlig liten utflykt. Så vackert. Och som du behövde detta. Som vi alla behöver.
Ja, härligt.