Blogg

Bagno Ausonia

Trieste har flera anrika stadsbad. Igår gick jag till Ausonia på egen hand medan Alex arbetade, Miki vilade och Federico reste till Sardinien där han ska arbeta för familjen ett tag. Genom åren har jag badat i Ausonia många gånger men mest i maj-juni eller september, alltså under lågsäsong. Nu är det hett och dyrare än när jag annars varit där, några gånger gled jag nog också in gratis, men igår kostade det sex euro och det var förstås mycket mer folk än vid mina andra tillfällen, men de flesta är från trakten, turister går knappast hit. Men kanske ska jag gå över till El Pedocin, som är mycket billigare och förstås ännu triestinskare – om det går.

Ausonia kom till 1934 och är mer fashionabelt än El pedocin som är från något av 1900-talets första år. På El Pedocin badar kvinnor och män åtskilda, men jag har brukat gå till Ausonia för att jag vet var ingången är, Pedocin är fortfarande en sluten värld för mig. På vykorten ser ni Ausonia i andra tider.

Ristobar Campeggio Obelisco

Igår kväll – ja, nu verkar det visst som om det nästan bara finns kvällar, men där bedrar skenet – for vi efter ett dopp i Grignano upp mot Opicina till ”Ristobar Campeggio Obelisco”. Ja, det är alltså en campingrestaurangbar inte långt från obelisken ovanför Trieste, fast vägen dit är tämligen undanskymd och krokig och den leder förbi ett övergivet och nu förfallet hotell. Vi åkte dit för att äta fisk, eftersom man äter den bästa fisken i Trieste där. Alex hade frågat om hundar var välkomna och fått svaret ”javisst”. När vi kom dit och rotade fram en plats åt oss mötte vi en underbar stor hundbjörn, Camilla, som tog mycket plats, men änglalikt snäll och tålmodig.

Vi beställde en oöverskådlig mängd av fiskar, bläckfiskar och skaldjur. Jag tog inga matbilder, men Federico och Alexandra fick visa allvarliga miner.

Vad ska vi äta? Hur gott är det?

Miki låg duktigt under bordet och under nästan varje bord fanns en hund.

En del hundar satt lite högre.

Och det blev natt.

I San Lorenzo/Jezero

Igår kväll for vi upp i Carso till den natursköna Val Rosandra/Dolina Glinščice nära den slovenska gränsen för att äta en speciell sorts gnocchi i byn San Lorenzo/Jezero på Trattoria Al Pozzo di Gustini Pierpaolo. Nästan allt ovanför Trieste är slovenskt även här på den italienska sidan och om man lever i Trieste pendlar man egentligen oavbrutet mellan den latinska och den slaviska världen.

Det var svalare uppe på höjden än nere i staden och vindarna från bergen fläktade runt oss milda men inte varma. Miki ägnade sig åt skuggjakt ut mellan spjälorna i staket som omger restaurangen och vi människor åt och drack och pratade om saker jag inte minns just nu.

Via del Lazzaretto Vecchio – kväll

Ja, kvällarna är så här. Vi bestämmer oss gärna för sent för vart vi ska gå för att äta och det är augusti och staden är full av folk. Till sist – efter att vi knatat upp och ner längs olika fram- och bakgator hittar vi alltid något och igår kväll hittade vi något bra. Ett roligt par konkurrerar duktigt i köket och överglänser varandra med små ”paradrätter” mer eller mindre klassiska. Vi satt nästan ute i trafiken men ändå inte alls.

Vi åt någon pasta med en kalabresisk korv, lite fyllda peperoni och polenta med något på. Och så drack vi Malvasia.

Miki blev mycket ompysslad av ”husfrun” och också av oss som räckte ner godbitar under bordet. Och så småningom svalnade kvällen.

Trieste – kväll i gränden

Kvällarna radas upp och vi strövar och sitter genom dem. Igår kväll eller om det kanske blir i förrgår satt vi en stund i Cavana, i gränden där Elvio förut hade sin osmiza. Man ser lyktorna hänga kvar utanför den övergivna platsen. Vi satt i eller utanför en nytillkommen bar vars namn jag inte har lust att nämna. Ofta dricker vi Malvasia, så det var nog det vi drack.