Blogg

Nu bor Miki och jag hos Alexandra och Federico i Trieste sedan länge känns det som. Vi har gått längs havet förbi Molo Audace och på Riva Nazario Sauro. Vi har strövat i Cavana och jag har med sorg tänkt på hur kvarteret förändrats men på utomhusantikvariatet på Piazza Hortis köpte jag en bok jag länge velat ha: ”Materada” av Fulvio Tomizza. Längs Canal Grande har vi också gått.

Den här eftermiddagen åkte vi upp på Carso bort mot Duino och stannade i många timmar i en osmiza i San Pelagio/Šempolaj där vi åt och drack på underbaraste sätt under olivträden.

Vi fick veta mycket om vinodlingarna som Federico nog minns men som jag till stor del glömt. I alla fall odlar de mycket ”a pergola”.

Luften var fin och lätt under olivträden och solen silade igenom just så mycket och så lite som vi kunde önska.

Federico och Alex bar ut stora fat med affettati misti, ost, tomater, zucchini, andra grönsaker och bröd och tre sorters olivolja med tydliga skillnader i smaken. Den bästa eller mest smakrika hette Bianchera. Vinet var en blandning av Vitovska och Malvasia.

Miki låg mycket stillsamt på den mjuka marken och observerade med nos, öron och ögon allt som rörde sig under träden.

Jag lastar min lilla åsna som Iorlikt böjer på huvudet medan han betraktar sina saker. Kan jag ta med det där benet? Ja.

Vi vet inte om tågen fortfarande går mellan länderna. Jag har ännu i åtminstone halvfärskt minne när tågen till Sarajevo plötsligt drogs in eller gick under. Finns stationen kvar? Och om både station och tåg finns, kommer vi då att bli påsläppta? Och finns platsen eller platserna vi vill nå ännu kvar där de en gång låg? Det enda säkra är Sigečica, det är här, dess mark kan vi gå på och dess luft är omkring oss. Allt annat är bortom.

För så där en vecka sedan föreslog Toma att vi skulle ”åka någonstans”, inte långt men någonstans. Jag sa genast ja för ”någonstans” låter ju spännande och exotiskt för mig som alltid är här. En stund senare var Toma på Hvarska och Miki och jag hoppade in i bilen. Toma svängde av från Hvarska och in på Lopudska och i korsningen med Vukovarska frågade han: Ska vi åka till Kosari Bok? Gärna, sa jag. Kosari Bok är en zigensk stadsdel i sydost. Miki och jag bor också i sydost men Kosari Bok är sydost om oss. Mycket snart var vi där och vi åkte lite hit och dit eftersom vi kom in i den ena oskyltade återvändsgränden efter den andra. Det var ganska mycket folk i trädgårdarna eller framför husen och Toma sa något om att man kunde se att det var fredag eftermiddag, så det var väl det. Solen stod ganska lågt och lyste behagligt på hus, gårdar och vägar. Vi såg en bar i en berså men hittade ingenstans att ställa av bilen, så vi släppte den tanken och letade oss ut från bebyggelsen och var strax alldeles nära Sava, fast det var bara något vi visste, inte något vi såg. Vi klev av och gick lite längs en gräsväg.

Miki tyckte det var spännande, han märker ju mycket mer av det som finns i markerna. Jag tänkte på att vi nästan var i stan, på hur lantliga Zagrebs utkanter är. Egentligen är det ganska lite som är stadsaktigt här. Solen sjönk ännu lägre och borta i fjärran syntes Medvednicas silhuett.

Vi steg in i bilen igen och åkte en liten bit och var ”plötsligt” i Savica Šanci. Dit brukar jag ju gå till fots – förr med Londi, nu med Miki – från ett annat håll. Senast var Miki och jag där med Gabi, tror jag. Eller med Vesna. Nu gick vi ett stycke in i vattenområdet över några små broar. Vi såg en utter som jag tog en bild på, men jag visar inte den för den blev inte så bra. I stället får ni se den här.