Papusza – Zigenarsaga

Imorse letade jag här efter dikter av Papusza/Bronisława Wajs. Jag hittade tre inlägg om poeten, en med bilder ur den vackra filmen ”Papusza” som jag såg här i Zagreb 2015 (tror jag) på det underbara Kino Europa som inte längre finns. Det märkliga var att alla dikterna var borta och när jag letade fram mina gamla manuskript och på nytt skrev av dikterna på de tömda platserna, så försvann de igen som om platserna där jag skrev varit djupa hål eller alldeles blanka halkiga ytor. Jag lämnar därför dessa förrädiska platser och försöker nu ge en ny plats åt dikterna.

Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,
veta hela sanningen om zigenarna?
Jag vet att ni inte kommer att tro mig,
men jag ber er – lyssna på min sång…

Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv.

Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, docka på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.

Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren.

Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:

Jag är där vinden är

Där vinden sjunger högt
ber på hösten gyllenlöven
och en svart zigenerska
till Gud.
I skogarna,
vid korsvägarna,
där vindarna sjunger högt,
bönfaller zigenerskan Gud,
och ett gyllenlöv faller till marken.

Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.

Sen länge är de vandrande
zigenarnas tid förbi.
Men jag ser dem:
de är snabbare än vattnet
när det flyter fram
klart och starkt.

Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.

°°°°°

Bronisława Wajs (Papusza)
Jag är där vinden är – och andra sånger (2014)
Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård
Förlag: Tranan