Blogg

En dag på stan

Bodil Z

I den här nya tiden är jag mycket sällan in till stan, Sigečica ligger sedan ett och halvt år sedan längre bort ifrån centrum. Numera behöver jag ha en anledning för att ta mig in i stan. Igår hade jag en sådan: Miki och jag skulle träffa Đurđica på Dolac för att fira en händelse i det förflutna. Miki och jag tog spårvagnen till Branimirova för att sedan fortsätta till fots. Jag ville titta lite och från Glavni kolodvor svängde vi upp förbi Umjetnički Paviljon som stod där gul med skinande glashatt under den blå himlen.

Vad lite folk det är överallt, tänkte jag medan vi gick där. Några turister talade andra språk, men det var långt mellan dem och Zagrebborna verkade fortfarande vara någon annanstans, kanske vid havet. I parken Zrinjevac var det mycket få som satt i gräset. På ett hörn sålde en man rostade majskolvar.

Vi korsade Trg och gick uppför trapporna till Dolac. Jag såg att stånden där var färre än förr. Finns Amfora kvar, tänkte jag. Och tack och lov gjorde den det.

Det var ju där vi skulle träffa Đurđica. Amfora verkade faktiskt ha vuxit på ”allt annats” bekostnad! Det var svårt att hitta en plats och jag trixade länge innan jag fick fram ett någorlunda bra bord – Miki fick ju inte riskera att bli trampad. Och så kom Đurđica och efter en inte så kort stund lyckades vi beställa våra ”lignje” och ”trlje” med ”blitva” och vårt vin. Det var härligt att vara tillbaka igen.

Vi satt där länge och väl och Đurđica kom naturligtvis i samspråk med folk vid bordet intill och Miki fick besök av en fläckig taxflicka. Efteråt drack vi kaffe uppe på Kerempuh trg. Vi var nästan ensamma under parasollerna där. Till slut föreslog Đurđica att vi skulle gå till fots hem till Sigečica tillsammans och eftersom det inte var hett, bara soligt och varmt, tyckte jag att det var en bra idé och Miki var pigg och nosade sedan glatt på nästan allt vi gick förbi. Så småningom hamnade vi på Petrinjska, det var första gången för mig sedan jordbävningen.

Här har visst inget hänt sedan dess…

Piazza Hortis och Libribelli

Bodil Z

Innan Miki och jag åkte till Trieste hade jag bestämt mig för att inte skaffa mig mer än två böcker där eller möjligen allra högst ”tre tunna”. Jag tycker ju inte om att ha för tung ryggsäck. Men det blir inte alltid som man planerar med kallt huvud. Med från Trieste hade jag fem böcker. (Här luktar Miki på en av dem.)

På Piazza Hortis hade jag tänkt fråga herrarna i utomhusantikvariatet där efter ”Materada” av Fulvio Tomizza. Det gjorde jag under den första morgonrundan från Alexandras och Federicos lägenhet på Via Armando Diaz, ett stenkast från Piazza Hortis. Och ja, de hade den! För två euro. Jag slog till och köpte också en samling litterära essäer av Claudio Magris, ”Alfabeti”. Rätt så tjock, hur skulle det nu gå? Under ett par dagar gjorde jag sedan helt andra saker med Alex, Fede och Miki: upp på Carso, ut till havet vid Grignano och runt på de små ”syltorna” i stadens lite ”bakre” kvarter. Men så stod jag igen vid bokbordet på Piazza Hortis och fick syn på en fin liten samling dikter av Umberto Saba: ”Preludio e canzonette”. Den blev min.

En dag, lite senare, sa Alex att hon ville visa mig ”Libribelli”. Vi gick uppför Via della Madonna del Mare, där jag så ofta gått genom åren. Uppåt mot San Giusto. Någonstans svängde vi in på Via Risorta och så stod vi framför en smal dörr. Ovanför den stod det ”Qui il libro non si compra e non si vende”. Ja, så var det – böckerna där inne var gåvor till den som ville ta emot dem. Vi klev in alla tre: Miki, Alex och jag. En vänlig ung kvinna tog emot oss i det lilla rummet. Alla utom Miki bar mask – ibland kan det ju vara tvärtom. Vi samtalade en stund om idén med ”Libribelli” och sedan gick vi igenom böckerna i hyllorna. Efter en stund sa Alex till mig att böckerna stod i dubbla rader. Ganska snart hittade jag en samling berättelser ur ”Pentamerone” av Giambattista Basile. Jag öppnade boken och såg att texten var på napoletanska (originaltexten) på vänstersidorna och på italienska på högersidorna. Jag läste lite av början av ”Petrosinella”: En gravid kvinna äter persilja i jättens trädgård… Den boken vill jag ha, tänkte jag och den blev min. Lyriken stod högt upp, så den vänliga kvinnan klättrade upp på en stege och hämtade undan för undan ner böckerna till mig medan hon försäkrade mig om att jag fick ta mer än en bok. Till sist valde jag en bok med dikter av Salvatore Quasimodo. På ett bord i det lilla rummet stod en ask. Där la jag lite pengar, inte som betalning, utan som gåva. Och vi tackade och gick ut i eftermiddagshettan.

Ljubljana – resan närmar sig sitt slut

Bodil Z

Och så nådde Mikis och min resa sin sista anhalt: Ljubljana. Vi kom fram till Igor i kvällningen. Vi steg av i Tivoli, Igors egen station, gick tre steg och så var vi framme.

Morgonen därpå tog vi vår morgonrunda under Rožnik och runt i Tivoli-parken och ner till näckrosdammen med alla fiskar och fåglar. Miki gjorde ett jaktförsök, men eftersom han inte vill blöta ner sig fick han hålla sig inom gränser, fast han såg ändå vilt glad ut.

Efter frukosten gick vi ut på stan alla tre med början i parken och sedan längs en vindlande väg jag inte kan rekonstruera. På grönsakstorget köpte Igor en jättelik tomat och lite vindruvor och annat. Och så blev det något vi tyckte kunde likna lunchtid och vi satte oss vid ett bord på en välkänd smal gata jag inte kan namnet på och åt fisk och drack špricar.

Dessförinnan hade vi gått mot Prešernov trg längs en rad färgglatt vackra jugendstilhus. Nej, jag vet inte vad den gatan heter heller, men jag har vetat det. Mitt vetande är ett ganska luftigt fenomen.

Vid själva torget tog jag en bild stående alldeles intill statyn och jag la märke till att den är omgiven av björkar.

När vi var hemma igen satt Miki och jag länge på balkongen och spanade efter helt olika saker. Han är ju hund och jägare och jag är människa och något jag inte vet vad jag ska kalla det.

Vi lämnar Trieste

Bodil Z

Ja, och så blev en kväll den sista i Trieste för den här gången. Miki och jag försvinner runt ett hörn in mot Barbacan, där vi sedan vi sedan med Alex sitter i lä för ”la bora” och dricker det vi dricker och Miki får något mycket gott av barens värdinna.

Och så kom den sista dagen och Alex och Fede följde oss till stationen och vi tog farväl. Nu får det inte gå år till nästa gång, tänker jag…

Från tåget mellan Trieste och Villa Opicina/Opčine såg vi sedan havet under oss, Miki också för han satt uppe på sätet.

Bora eller Från Pedocin till Fornel

Bodil Z

Natten till igår kom ”la bora” till Trieste och igår blåste det mycket på oss. Igor kom ner till staden från Ljubljana och sedan tillbringade vi dagen tillsammans från ”Sandwich Club”, detta härliga gubbställe där vi så ofta ätit, till ”Il pinguino” och längs havet ut till ”El Pedocin”. På ”Il pinguino” satt vi länge och drack spritz bianco.

Då och då flyttade vi oss efter vinden. Igor berättade spännande historier ur sitt och sin familjs brokiga liv. Bland annat fick vi veta varför björken är vit. När Igor var mycket liten berättade hans mamma ”utan att låta det minsta hotfull”: ”Björkens stam är vit för att föräldrarna lätt ska hitta den så att de kan plocka ris till att smiska barnen med.”


Senare gick vi ut till Pedocin och ”Il faro della Lanterna”.

Igor gick in på herrsidan av Pedocin och fick en guidad tur där. Någon gång under eftermiddagen var vi också på Illy vid Canal Grande för att Igor ville pröva caffè sceccherato där, Alex och jag hade druckit en dagen innan. Det blev en lite ”komplicerad” upplevelse, som jag sparar till ett annat tillfälle.

I kvällningen åkte Igor upp på berget igen och Alex, Miki och jag gick så småningom till El Fornel för att äta. Det blåste ännu hårt. Medan vi satt där dök Federico upp efter en något tillkrånglad resa från Sardinien.