Innan Miki och jag åkte till Trieste hade jag bestämt mig för att inte skaffa mig mer än två böcker där eller möjligen allra högst ”tre tunna”. Jag tycker ju inte om att ha för tung ryggsäck. Men det blir inte alltid som man planerar med kallt huvud. Med från Trieste hade jag fem böcker. (Här luktar Miki på en av dem.)
På Piazza Hortis hade jag tänkt fråga herrarna i utomhusantikvariatet där efter ”Materada” av Fulvio Tomizza. Det gjorde jag under den första morgonrundan från Alexandras och Federicos lägenhet på Via Armando Diaz, ett stenkast från Piazza Hortis. Och ja, de hade den! För två euro. Jag slog till och köpte också en samling litterära essäer av Claudio Magris, ”Alfabeti”. Rätt så tjock, hur skulle det nu gå? Under ett par dagar gjorde jag sedan helt andra saker med Alex, Fede och Miki: upp på Carso, ut till havet vid Grignano och runt på de små ”syltorna” i stadens lite ”bakre” kvarter. Men så stod jag igen vid bokbordet på Piazza Hortis och fick syn på en fin liten samling dikter av Umberto Saba: ”Preludio e canzonette”. Den blev min.
En dag, lite senare, sa Alex att hon ville visa mig ”Libribelli”. Vi gick uppför Via della Madonna del Mare, där jag så ofta gått genom åren. Uppåt mot San Giusto. Någonstans svängde vi in på Via Risorta och så stod vi framför en smal dörr. Ovanför den stod det ”Qui il libro non si compra e non si vende”. Ja, så var det – böckerna där inne var gåvor till den som ville ta emot dem. Vi klev in alla tre: Miki, Alex och jag. En vänlig ung kvinna tog emot oss i det lilla rummet. Alla utom Miki bar mask – ibland kan det ju vara tvärtom. Vi samtalade en stund om idén med ”Libribelli” och sedan gick vi igenom böckerna i hyllorna. Efter en stund sa Alex till mig att böckerna stod i dubbla rader. Ganska snart hittade jag en samling berättelser ur ”Pentamerone” av Giambattista Basile. Jag öppnade boken och såg att texten var på napoletanska (originaltexten) på vänstersidorna och på italienska på högersidorna. Jag läste lite av början av ”Petrosinella”: En gravid kvinna äter persilja i jättens trädgård… Den boken vill jag ha, tänkte jag och den blev min. Lyriken stod högt upp, så den vänliga kvinnan klättrade upp på en stege och hämtade undan för undan ner böckerna till mig medan hon försäkrade mig om att jag fick ta mer än en bok. Till sist valde jag en bok med dikter av Salvatore Quasimodo. På ett bord i det lilla rummet stod en ask. Där la jag lite pengar, inte som betalning, utan som gåva. Och vi tackade och gick ut i eftermiddagshettan.