Blogg

Om att åka tåg i Kroatien

Nu fort fort, innan det stora nuet suddar ut alla detaljer ur det jag hade velat berätta igår. (Nuet är Rijeka i ”högseptember”, bland det bästa man kan tänka sig.) Jag vill säga något om mysterierna med de kroatiska järnvägarna och med tågen som rör sig nyckfullt på dem. Jag vill genast säga en sak som är bra: de flesta tågen här har ingen luftkonditionering så man slipper den elaka konstgjorda kylan och svettas i stället eller så öppnar man fönstren – om det går. Nå, i alla fall gick jag till Glavni kolodvor härom dagen för att köpa biljetter till Miki och mig till Rijeka. I biljettluckan möttes jag av ett ansikte som en vägg. ”Vill ni åka klockan åtta?” frågade väggen hårt. Jag prövade med att svara ja för jag visste att det inte fanns mycket att välja på, kanske var det till och med det enda tåget direkt till Rijeka, och ”direkt” är en mycket slingrig väg. ”Det går inte”, fick jag veta. ”Det är buss från Lokve och hundar får inte åka buss.” ”Hur ska jag då göra?” undrade jag rätt handfallet. Väggen ryckte på axlarna och Miki och jag traskade iväg till informationen. Där satt en liknande person fast kanske inte fullt så sluten. Hon bläddrade lite i sina tabeller och sa till sist att jag kunde åka klockan 13.12. Jag tackade lite tveksamt och ställde mig i en biljettkö igen, nej, inte samma, men på sätt och vis ändå. I alla fall fick jag köpa två biljetter, men bara för enkel resa. ”Biljetten för tillbakaresan köper ni i Rijeka.” Jaha. Inte helt övertygad gick jag sedan till den stora papperstidtabellen i väntsalen och hittade ett tåg som går 13.12, problemet var bara att tåget inte gick längre än till Ogulin, det vill säga ungefär halva sträckan. Jag gick tillbaka till informationen och frågade om saken. ”Ni måste naturligtvis byta i Ogulin”, sa vägg nummer två med stöddig röst. Då undrade jag hur långt uppehållet var. ”Tio minuter.” ”Kan det inte bli väldigt bråttom?” undrade jag. ”Det är en liten station.” OK, tänkte jag, vi prövar och igår klev vi på tåget mot Ogulin. Det var en vacker dag och jag tittade mycket genom fönstret bland annat på den vackra floden Mrežnica med sina små vattenfall och trädkantade krökar.

Allt fick vara som det var och jag kände mig ganska obekymrad. Någonstans kommer vi väl, for det genom huvudet. Miki satt på sätet mitt emot mig och vilade.

När biljettkontrollören tittade på min biljett sa hon att tåget, även om det inte stod på det, gick ända till Rijeka med en dryg halvtimmes paus i Ogulin ”så att man kan hämta luft”. Lättad tackade jag samtidigt som jag var fascinerad av att ingenting stämde, absolut ingenting. Och eftersom det var varmt i tåget var det lockande att få hämta luft i Ogulin. När vi kom dit tog Miki och jag en liten promenad och drack lite vatten och åt av vår färdkost. Tåget avgick sedan punktligt enligt den nya planen och körde sedan rätt fort en stund – tills vi kom till Gomirje en livlös station, fast förstås med stins, under bergen.

Vi stannade där så länge att tiden stannade och jag började fundera på om vi skulle kunna leva där. Ja, bergen är vackra, lövskogarna ändlösa och floden Dobra glittrar vackert. Men som ni förstår så bosatte vi oss inte där. Tåget rusade iväg och höll märkligt hög fart bland trädstammarna en bra stund. Sedan minns jag inte riktig. Vi stannade förstås gång på gång och jag tittade på stinsar. Det är ju minst 45 stopp på den här sträckan som tar en och en halv timme med bil, fast med bil tar man en rak väg. En del av stationerna var svåra att upptäcka, Zlobin var inte värst.

En gång stannade tåget någonstans mellan två stationer och släppte av en liten man som hastigt försvann längs en skogsstig. Vid Skrad såg jag höga mörka granar bland lövträden och blandskogen fortsatte ett tag, men sedan hade vi lövskog igen och till sist började skogen vika och vi var ovanför havet, ovanför Kvarnerbukten och man såg Krk, Cres och Istriens berg.

Radetzkys – diskreta – återkomst

Minns ni att jag en gång skrev om Radetzky och den tomma sockeln i Tivoli-parken i Ljubljana där han en gång stod staty, en sockel jag ibland gått förbi under mina besök i staden?

Så här skrev jag om detta för fyra år sedan:

°°°°°°°

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.

°°°°°°°

Men igår skickade Igor mig den här bilden med förändringen. Jag frågade om det varit någon ceremoni. ”Vet inte, inget i pressen. Han bara var där, plötsligt.” Radetzky kom omärkligt in från historien genom en bakdörr. Jag vet vem som tryckte ner handtaget.

Miki och svanarna

Sommaren är tillbaka eller kanske har den börjat igen. Det ska tydligen bli mer och mer sommar den kommande tiden. Och jag vet ju vad jag tycker om: Sommar! I slutet av förmiddagen efter diverse barsittande tog Miki och jag spårvagnen till Jarun. Vi steg på vid Držićeva för att slippa byten och åkte sedan de 15-16 stoppen. Miki var lite otålig mot slutet och försökte gång på gång smita av, men jag var glad åt resan inte minst den där långa kurvan någonstans vid Studentski dom Stjepan Radić. Det känns som om man kommer särskilt långt just där. Vi steg av vid hållplatsen som heter Jarun (jag tror den hette något annat förut) och gick sedan längs Hrgovići ulica som leder vinkelrätt från spårvagnslinjen. Det är sommar men det är inte hett och det finns mycket träd längs gatan så vi gick i skuggan rakt fram mot sjön. Vi gick in genom en ingång där det stod att hundar måste ha koppel och vi var ju ”in regola” så inga bekymmer där. Efter att vi passerat en bro var vi framme på den ö jag brukar bada ifrån. Den har säkert ett namn, men just nu minns jag inte. Vi gick en bit under träden, en del är nog fruktträd, tills vi kom till ”min strand”. Runt om var det ett par gubbar som fiskade, men på passande avstånd. Jag tog fram den långa linan ur ryggsäcken och band Miki vid ett träd, en poppel kanske eller en al. Ja, och så gjorde jag sådant man gör när man tänker sola och bada. Framför oss i vattnet växte lite näckrosor och där utanför simmade svanarna.

Miki blev genast intresserad och även om han egentligen inte badar så klev han ganska långt ut i vattnet med ögonen på svanarna. Han tittade utmanande på dem.

Och de kände sig utmanade och en av dem simmade fram och väste ihållande och gjorde sedan en snäv gir. Miki kände att han är en jägare och tog några snabba skutt mot svanen som då tyckte att det var bäst att ge sig av.

Detta upprepades ett par gånger och då och då kände jag mig manad att ingripa, så jag drog in Miki i linan och skakade hotfullt handduken mot svanarna. En bit ifrån oss dök efter några timmar en man upp. Han klev lugnt ut i vattnet bland svanarna och simmade sedan med dem eller i alla fall ganska nära dem.

Själv var jag noga med att inte gå i när svanarna var i närheten. De hade säkert nupit mig om jag vågat mig på att simma bredvid dem. Miki tittade länge skeptiskt på mannen och svanarna.

En riktig morgon på Royal

Vi har för tillfället flyttat över till Royal för vår morgonfika, Miki och jag. Solen skiner bättre där och det är viktigt nu när morgnarna är svalare. Imorse när jag satt där och drack mitt kaffe och Miki låg under bordet och slappade kom plötsligt Hajdi med Đurđica runt hörnet och allt blev lek. Đurđica och jag höll stånd vid bordet medan hundarna gjorde sitt bästa för att riva ner det som gick. Luften var full av vildhet och glädje. En riktig morgon.

Käthe Kollwitz – Gerhart Hauptmann

I dagarna har Ola Svensson för förlaget Hastur givit ut ”Bahnwärter Thiel” av Gerhart Hauptmann i min svenska översättning.

Jag vill här med några få ord försöka mig på att klargöra varför jag så intensivt önskade mig Käthe Kollwitz’ kolteckning ”Frau mit totem Kind” (Kvinna med dött barn) för bokens framsida:

Käthe Kollwitz visar med bilden det sista stadiet i stegringen SORG FÖRTVIVLAN UPPLÖSNING. Moderns ansikte förlorar i bilden allt det som skiljer människan från andra jordevarelser och detta tycks gå in i det döda barnet. I Gerhard Hauptmanns novellistiska studie är det en far som i slutscenerna genomgår denna den bottenlösa smärtans upplösningsprocess.