Blogg

Dagarna går runt sig själva och jag vet inte om det finns något jag kan berätta. Jag förstår att det kan vara svårt för andra att intressera sig för på vilka stränder Miki och jag håller till i vår långa sommar. Eller var vi äter eller jag dricker rakija. Nå, kanske samlar jag ihop de här intrycken mest för mig själv – ”så här bra var det”. För några dagar sedan badade jag för sista gången i hundbadet på andra sidan Brajdica-bron och Miki låg på sitt täcke och folk segade omkring i vattnet som om ingen tid funnits.

Men när Alessandra var här på besök upptäckte vi, som jag redan berättat, en ny badplats och här ser ni Mrtvi kanal (Döda kanalen) som man korsar på vägen dit.

Ja, och Konoba Fiume vill jag visa er en gång och inte bara maten på tallriken. Här kan man vara, här kan man äta gott för en liten penning och servitriserna är vänligt grova.

Men nu vill jag visa förbudsskylten till vårt nya bad: Zabranjeno kupanje. Så det är lätt att hitta dit. På slutet går man förbi den runda helikopterplattan och så är man framme.

Vi ligger numera på betongplattor dekorerade med lite klumpiga med färgglada mosaiker. De är skönt släta och vattnet har den rätta temperaturen. Miki badar egentligen inte men han går genom vattnet till sin ligg- och utsiktsplats. När det blir för varmt ligger han i skuggan av betongpjäsen på en bädd av aromatiska örter som jag plockar nya varje dag. Och jag simmar ut lite i riktning mot Cres.

PS Idag följde Maria med oss till badet men det blev lite krångligt för först skulle hon köpa ägg på marknaden och sedan skulle vi hitta ett svalt ställe till dem bland stenarna och dessutom fick hon ont i benen av den heta vandringen bland hamnmagasinen. Som väl var träffade vi några gubbar på ”stranden” som via en hemlig genväg ledsagade henne tillbaka efter att hon tagit en kort simtur.

Igår när vi gick längs hamnens utkanter med Alessandra hittade vi en ”strand” med badförbud. Dit ville jag återvända fast på förmiddagen badade jag för säkerhets skull i hundbadet på andra sidan Brajdica-bron och Miki låg på sitt täcke i skuggan av betongklumpen och drack vatten och åt vindruvor. Men sedan… Ja, den förbjudna stranden lockade och inte alls bara för förbudets skull och förbudet har inget alls med vattnet att göra utan verkar bero på att det finns en helikopterlandningsplats strax innanför stranden. Vi traskade på förbi en rad brädhögar och vidare längs samma tomma vägen som dagen innan.

Här och där stannade vi för att proppa oss fulla med fikon eller de där små runda mörkblåa druvorna som Alessandra sa heter ”fragolino”.

Och så korsade vi den där landningsplatsen och gick ut mot havet genom ett slags öppning. Det är väl entrén.

Till både höger och vänster om oss såg vi människor men väldigt få och en bra bit bort. Jag valde en plats till Miki i skuggan av några fula betongkuber, sedan plockade jag lite aromatiska örter och buskgrenar och la över de vassa stenarna och överst bredde jag ut handduken. Det var Mikis plats. Sedan var det bara att bada för mig. Jag simmade ut en bit med Cres framför mig och Istriens berg till höger.

Sedan tog en del upprepningar vid och till sist kände jag att det kunde räcka och Miki tyckte väl också det, så vi samlade ihop allt och gav oss av in bland hamnmagasinen i riktning mot fiskmarknaden och staden. Då och då stannade vi till vid något fikonträd och åt lite av frukterna.

Ibland verkar tillvaron hänga ihop på ett speciellt, kanske underjordiskt sätt. Igår kväll skickade jag lite halvt tanklöst iväg ett meddelande med en bild på Miki vid vattnet till Alessandra min fantastiska väninna i Trieste. Jag visste att hon och Piero efter en fruktansvärd vår lyckats ta sig ut i övärlden med båten för att föra runt turister. Kanske kunde det vara så att de var på väg hemåt nu, tänkte jag, så jag skrev att vi är i Rijeka och om de var i närheten kunde vi ses. Plopp, så svarade Ale att hon nästa dag (idag alltså) skulle till Zara (Zadar) via Fiume (Rijeka) med buss till Piero och båten i Zadar. Hon hade fem timmars uppehåll i Rijeka. Fantastiskt! Och imorse kom hon till Žabica, Rijekas busstorg, där Miki och jag tog emot henne. Vi hade inte setts sedan i februari 2020 då de stora eländena började. Glada gick vi de få stegen hem till mig hos Mamma Maria vid Korzo och parkerade ryggsäcken och hälsade på Maria. Sedan gick vi en slingrig runda genom stan bland annat förbi den runda katedralen Sveti Vid, som befinner sig lite ovanför bilden här.

Vi snurrade några varv längs det inre av staden och tittade på likheter mellan Rijeka och Trieste – och vi såg också skillnader. Och så gick vi lite längs Rječina/Fiumara och över några broar och så fick vi plötsligt för oss att beträda lite okänd mark. I hamnen svängde vi mot stan i stället för bortåt där min badplats finns. Vi gick längs en tom väg och försökte hela tiden komma så nära havet som möjligt.

Vi plockade lite druvor, de där små tjockskaliga mörkblåa som heter ”fragolino” på italienska. Vi tuggade och spottade ut skalen. På ett ställe fanns en skylt som talade om badförbud och vi gick vidare mot det förbjudna och kom till en liten ”strand” där en man lät sin lagotto romagnolo simma omkring. Jag gick en bit ut i vattnet och tänkte att det här kanske är min nya badplats.

Och så satt vi en stund på stenarna och tittade på lagotton som duktigt hämtade saker och så tittade vi på Cres/Cherso och pratade om att vi en gång ska åka dit tillsammans.

Vårt försök att havsvägen ta oss in till grönsaks- och fiskmarknaderna misslyckades, så vi fick ta en ganska lång omväg bakom några hamnmagasin. Jag sneglade bort mot ett fikonträd men vi bestämde oss för att inte förlänga omvägen ytterligare. Efter en stund var vi inne i marknadsvimlet och jag köpte druvor och plommon av min fruktman (ja, det finns en historia att berätta om honom, men det får bli en annan gång) och så sicksackade vi oss fram till min Konoba Fiume, där jag äter varje dag för att det är bäst där. De rejäla damerna där knuffade med milt våld in oss vid ett av de tunga träborden och så beställde vi våra saker: musslor, bläckfiskar, blitva och vin. Vad mer kan man önska sig?

Vi bor visst här nu, åtminstone är det svårt att tänka sig att vi skulle bo någon annanstans, fast jag vet ju inte vad Miki tänker om saken. I alla fall klättrar han vant och hemtamt uppför alla trapporna, den första av sten, de två andra av trä.

Kvällen när vi kom och som nu känns mycket avlägsen – tiden har omärkligt rullat över i tidlösheten, så som andra vänder sig i sängen – mötte oss Mamma Maria med stor värme, ja, vi är ju inte några nya gäster. Också Lili hälsade noggrant på oss.

Och sedan dess lever vi i stadens kvällar och morgnar och gränder. Övergången mellan den offentliga staden och den bakomliggande är omärklig.

Vattnet i hamnen är så slätt och verkar så sidenlent och är så blåsidenblått och Istriens berg bildar ett skyddande räcke där man med blicken hålla sig för att inte få svindel i världsrymden.

Ibland letar jag efter likheter mellan Rijeka och Trieste eller egentligen letar jag inte: jag hittar. Precis som jag gör när jag är i Trieste. Och kanske är detta Rijekas Molo Audace…