Igår när vi gick längs hamnens utkanter med Alessandra hittade vi en ”strand” med badförbud. Dit ville jag återvända fast på förmiddagen badade jag för säkerhets skull i hundbadet på andra sidan Brajdica-bron och Miki låg på sitt täcke i skuggan av betongklumpen och drack vatten och åt vindruvor. Men sedan… Ja, den förbjudna stranden lockade och inte alls bara för förbudets skull och förbudet har inget alls med vattnet att göra utan verkar bero på att det finns en helikopterlandningsplats strax innanför stranden. Vi traskade på förbi en rad brädhögar och vidare längs samma tomma vägen som dagen innan.
Här och där stannade vi för att proppa oss fulla med fikon eller de där små runda mörkblåa druvorna som Alessandra sa heter ”fragolino”.
Och så korsade vi den där landningsplatsen och gick ut mot havet genom ett slags öppning. Det är väl entrén.
Till både höger och vänster om oss såg vi människor men väldigt få och en bra bit bort. Jag valde en plats till Miki i skuggan av några fula betongkuber, sedan plockade jag lite aromatiska örter och buskgrenar och la över de vassa stenarna och överst bredde jag ut handduken. Det var Mikis plats. Sedan var det bara att bada för mig. Jag simmade ut en bit med Cres framför mig och Istriens berg till höger.
Sedan tog en del upprepningar vid och till sist kände jag att det kunde räcka och Miki tyckte väl också det, så vi samlade ihop allt och gav oss av in bland hamnmagasinen i riktning mot fiskmarknaden och staden. Då och då stannade vi till vid något fikonträd och åt lite av frukterna.
