Ibland verkar tillvaron hänga ihop på ett speciellt, kanske underjordiskt sätt. Igår kväll skickade jag lite halvt tanklöst iväg ett meddelande med en bild på Miki vid vattnet till Alessandra min fantastiska väninna i Trieste. Jag visste att hon och Piero efter en fruktansvärd vår lyckats ta sig ut i övärlden med båten för att föra runt turister. Kanske kunde det vara så att de var på väg hemåt nu, tänkte jag, så jag skrev att vi är i Rijeka och om de var i närheten kunde vi ses. Plopp, så svarade Ale att hon nästa dag (idag alltså) skulle till Zara (Zadar) via Fiume (Rijeka) med buss till Piero och båten i Zadar. Hon hade fem timmars uppehåll i Rijeka. Fantastiskt! Och imorse kom hon till Žabica, Rijekas busstorg, där Miki och jag tog emot henne. Vi hade inte setts sedan i februari 2020 då de stora eländena började. Glada gick vi de få stegen hem till mig hos Mamma Maria vid Korzo och parkerade ryggsäcken och hälsade på Maria. Sedan gick vi en slingrig runda genom stan bland annat förbi den runda katedralen Sveti Vid, som befinner sig lite ovanför bilden här.
Vi snurrade några varv längs det inre av staden och tittade på likheter mellan Rijeka och Trieste – och vi såg också skillnader. Och så gick vi lite längs Rječina/Fiumara och över några broar och så fick vi plötsligt för oss att beträda lite okänd mark. I hamnen svängde vi mot stan i stället för bortåt där min badplats finns. Vi gick längs en tom väg och försökte hela tiden komma så nära havet som möjligt.
Vi plockade lite druvor, de där små tjockskaliga mörkblåa som heter ”fragolino” på italienska. Vi tuggade och spottade ut skalen. På ett ställe fanns en skylt som talade om badförbud och vi gick vidare mot det förbjudna och kom till en liten ”strand” där en man lät sin lagotto romagnolo simma omkring. Jag gick en bit ut i vattnet och tänkte att det här kanske är min nya badplats.
Och så satt vi en stund på stenarna och tittade på lagotton som duktigt hämtade saker och så tittade vi på Cres/Cherso och pratade om att vi en gång ska åka dit tillsammans.
Vårt försök att havsvägen ta oss in till grönsaks- och fiskmarknaderna misslyckades, så vi fick ta en ganska lång omväg bakom några hamnmagasin. Jag sneglade bort mot ett fikonträd men vi bestämde oss för att inte förlänga omvägen ytterligare. Efter en stund var vi inne i marknadsvimlet och jag köpte druvor och plommon av min fruktman (ja, det finns en historia att berätta om honom, men det får bli en annan gång) och så sicksackade vi oss fram till min Konoba Fiume, där jag äter varje dag för att det är bäst där. De rejäla damerna där knuffade med milt våld in oss vid ett av de tunga träborden och så beställde vi våra saker: musslor, bläckfiskar, blitva och vin. Vad mer kan man önska sig?
