Här

Vi bor visst här nu, åtminstone är det svårt att tänka sig att vi skulle bo någon annanstans, fast jag vet ju inte vad Miki tänker om saken. I alla fall klättrar han vant och hemtamt uppför alla trapporna, den första av sten, de två andra av trä.

Kvällen när vi kom och som nu känns mycket avlägsen – tiden har omärkligt rullat över i tidlösheten, så som andra vänder sig i sängen – mötte oss Mamma Maria med stor värme, ja, vi är ju inte några nya gäster. Också Lili hälsade noggrant på oss.

Och sedan dess lever vi i stadens kvällar och morgnar och gränder. Övergången mellan den offentliga staden och den bakomliggande är omärklig.

Vattnet i hamnen är så slätt och verkar så sidenlent och är så blåsidenblått och Istriens berg bildar ett skyddande räcke där man med blicken hålla sig för att inte få svindel i världsrymden.

Ibland letar jag efter likheter mellan Rijeka och Trieste eller egentligen letar jag inte: jag hittar. Precis som jag gör när jag är i Trieste. Och kanske är detta Rijekas Molo Audace…

2 kommentarer till “Här”

  1. Underbart helt enkelt. Reser snart själv ut i den vida naturen igen.

Kommentera