Sardinien

Göran Börge är en författare jag uppskattar mycket. Just nu läser jag om hans bok om Sardinien, ”På sardernas ö”. Boken är från 1988, och en hel del har säkert ändrat sig under de gångna 20 åren, men mycket i boken är helt obundet av tiden och det som är tidsbundet kan man läsa som historia.

bok

![stemma](/wp-content/80pxSardegnaStemma.svg.png @alignright)En sak som jag aldrig kunnat glömma från den första läsningen (1988) är Börges beskrivning av sarderna som ett öfolk som alltid levt vänt från havet mot öns inre. Fiske och sjöfart var under långa tider mycket outvecklade och från havet ansågs inget gott komma. Ett gammalt talesätt på ön lyder ”Furat chie venit dae su mare” (Den rövar som kommer från havet). (För övrigt betraktas sardiskan inte som en italiensk dialekt utan som ett eget språk.)

Ett kapitel i ”På sardernas ö” heter ”Geografiskt signalement” och det börjar på det här suggestiva sättet:

Ett vanligt fabrikat av öl på Sardinien kallas Ichnusa. Ett mineralvatten man ofta ser heter Sandalia. Båda namnen vittnar om sardernas starka traditionsmedvetenhet.

En uråldrig myt – mycket på den här ön är uråldrigt – säger att när Gud skapat allt annat på jorden fanns en del material av varjehanda slag över. Av det blev Sardinien till, och ön fick sin form av att Gud satte sin fot på den kaotiska anhopningen av byggrester. Så kom denna minikontinent att bestå av lite av varje, kom att uppvisa den växlingsrika mångfald som är en väsentlig del av dess egenart och som gör den så tilltalande.

Antikens greker benämnde ön Ichnousa, av ”ichnos”, fotspår, eller Sandaliotis, den sandalformade. En blick på kartan ger belägg för deras iakttagelse, som talar för att de var goda kartografer.

karta

Lite längre ner på samma sida får vi en beskrivning av den vy som möter gästen som kommer över havet från det italienska fastlandet:

Topografiskt vänder Sardinien, kan man säga, ryggen åt Italien. Den östra kusten är på det hela taget ganska avvisande och där innanför reser sig de högsta och mest otillgängliga bergmassiven, de som historien igenom varit sardernas säkraste tillflykt och som ännu är de arkaiska traditionernas hemvist.

Jag minns den där branta avvisande kusten från en tidig morgon någon gång i slutet av sjuttiotalet. Tillsammans med två väninnor hade jag ”valt” att göra överfärden Civitavecchia-Olbia just en natt när färjans passagerare nästan uteslutande bestod av unga sardiska män som var på väg hem på permission från sin militärtjänst på fastlandet. I Italien betraktades sarder på den tiden som underliga, lantliga och ”getaktiga”, så de här pojkarna eller männen hade säkert inte många goda erfarenheter från livet i Italien – militärtjänsten i sig var ju knappast något nöje och som sarder hade säkert många av dem blivit extra hunsade. Nu när de närmade sig hemön fylldes de plötsligt av övermod och självsäkerhet. De dansade sina folkdanser runt oss och "bräkte" på det där speciella sättet som ingår i den sardiska folkviseskatten. Under nattens lopp blev de allt mer handgripliga mot oss, men lyckades ändå inte uppnå vad de var ute efter. I gryningen stod jag uppe på däck och såg den mörka branta kusten komma allt närmare. Just när jag började kunna urskilja de första små husen, hörde jag en röst alldeles intill mig. Det var en av de små hemvändande soldaterna som talade: ”Quando arriviamo vi impicchiamo”, sa han med låg hotfull röst. Inne i mitt huvud började det pulsera, vad betyder ”impiccare” tänkte jag, det kan väl inte betyda det jag tror, jo det gör nog, det betyder ”hänga” eller möjligen "kväva". Nå, vi klarade oss och blev inte hängda, men vår väg genom Olbias hamn till tåget mot Alghero blev en vettskrämd flykt.

Det finns ett kapitel i Börges bok som innehåller några rader som på sätt och vis är ett slags parallell till den här händelsen på färjan eller kanske snarare till bakgrunden till den. Kapitlet heter ”Andens gnista i Siligo” och det handlar om Gavino Ledda som skrivit boken ”Padre padrone. L’educazione di un pastore” – som bröderna Taviani gjorde en film av. Det är de här raderna jag tänker på:

Först militärtjänsten, som förde Ledda till fastlandet, öppnade en väg, om också full av förödmjukelser. Han talade bara sardiska och var i det närmaste ovetande om allt som inte hade med får och lantbruk att göra.

Det finns ett kapitel till i boken som heter något med ”andens gnista” och det är kapitlet om Grazia Deledda – ”Andens gnista i Nuoro” heter det. Deleddas romaner handlar egentligen alla om det uråldriga eller tidlösa Sardinien, dess seder och människor. Så här bland annat skriver Göran Börge om Deledda:

Grazia hade en egensinnig och enveten läggning och var inte hågad att acceptera den husliga fångenskap som då var den sardiska kvinnans vanliga öde. Efter de få skolår vilka ansågs nog för en flicka fortsatte hon att studera på egen hand – i brödernas skolböcker och med hjälp av det blygsamma bibliotek som en morbror vilken var kanik ställde till hennes förfogande. Samtidigt sög hon till sig av stadens och traktens krönika.

1888 skickade hon en novell, ”Sardiskt blod”, till en tidskrift i Rom, fick den tryckt och orsakade därmed skandal i Nuoro, där man redan spått den upproriska 17-åringen ett dystert öde. Hon fortsatte dock, längs den väg hon valt. Redan samma år började den första romanen publiceras i avsnitt.

Grazia Deledda skrev på italienska, men åtminstone hennes kanske mest kända roman ”Elias Portolu” finns i sardisk översättning. Boken finns också i svensk översättning – Deledda fick för övrigt Nobelpriset 1926 – och den handlar om en desperat lycklig-olycklig kärlek. De första raderna i boken skildrar huvudpersonens återkomst till Nuoro efter en fängelsevistelse på fastlandet. Samtidigt nämns att brodern Pietro snart ska gifta sig. Han ska gifta sig med den kvinna som Elias kommer att förälska sig i, så inledningsraderna innehåller egentligen grundelementen till romanens konflikt eller dilemma.

Giorni lieti s’avvicinavano per la famiglia Portolu, di Nuoro. Agli ultimi di aprile doveva ritornare il figlio Elias, che scontava una condanna in un penitenziario del continente; poi doveva sposarsi Pietro, il maggiore dei tre giovani Portolu.

Si preparava una specie di festa: la casa era intonacata di fresco, il vino ed il pane pronti; pareva che Elias dovesse tornare dagli studi, ed era con un certo orgoglio che i parenti, finita la sua disgrazia, lo aspettavano.

Elias Portolu

Mycket av det här befinner sig långt ifrån det som dagens Sardinienturist kan tänkas uppleva under sin sol- och badresa till exempelvis Costa Smeralda (Smaragdkusten), men detta andra finns också eller har åtminstone funnits.

karta -provinser
Subregioni sardi

Intermezzo – igår vid Norskens brygga

Det här var nog sommarens sista bad för Londi och mig, ja i alla fall för mig. Jag blev kall om händerna när jag simmade och det är väl ett tecken på att det kan få räcka.

Duggregnet fyllde luften och mörka moln berättade att andra och större regn var på väg.

bryggan, moln

För en labrador är det här med regnet och kylan naturligtvis inget att prata om, så vi teg båda två. Efter den gemensamma simturen fortsatte vi med lite pinnkast- och hämtning.

Londi

Bryggplankorna blänkte hala och världen var en svit av gråtoner…

bryggplankor

bara vassen gjorde ett litet matt brunaktigt försök att verka gul.

vass

Moaierna går till sina platser

Om man genomkorsar Jorden med Påskön som utgångspunkt kommer man ungefär hit. Och se, också här finns en uråldrig befolkning av stenstoder som ser ut över landmassorna och haven, över skyarna och bort mot horisonterna med allseende tomma stenögon.

Och en gång vart tusende år färdas de antipodiska moaierna genom Jorden för att ta varandras platser…

stenstod

En balkong i Ferrara

Ferrara i rött

Mitt inne i allt det rostbruna, tegelröda, oxblodiga och färgtunga håller Ferrara en gnistrande diamant med båda händerna. Ferrara gömmer helt öppet på en diamant, den största som finns i den här världen. Och diamanten har en balkong mot himlen.

balkong

Jag låter er nu ta farväl av Ferrara – åtminstone för en tid – medan jag i stället låter Ferrara bli en del av mig eller mig en del av henne.

Nej, det är nog ingen som vinkar från balkongen…

Ferrara – Via delle Volte

Under mina dagar i Ferrara vandrade jag ofta längs Via delle Volte. Det är en gränd som överkorsas av en lång serie små valv, vart och ett med sitt karakteristiska ansiktsuttryck. Under medeltiden flöt Po mycket närmare staden än nu och längs den yttre sidan av Via delle Volte fanns en rad magasin som låg direkt utmed floden. Magasinbyggnadernas "grändsida" härbärgerade små butiker. På motsatta sidan av gränden, sidan in mot staden, fanns köpmännens bostäder och valven utgjorde passager mellan magasinen och bostäderna, så att varje köpmansfamilj hade sin egen förbindelseväg mellan arbetets och hemmets världar.

Jag tänker låta er få följa med in i denna ”valvens gata”. Nu ska jag inte prata mer. Låt oss gå tysta, för det här är en egenartad liten värld, som man kanske kommer närmast med stumma blickar.

Via V1

Via V2

Via V3

Via V4

Via V5

Via V6

Här någonstans på den ena väggen ska det finns en skylt där det står ”fondachi medievali”, tycker jag mig minnas. Det betyder ”medeltida magasin”. ”Fondaco” är förresten ursprungligen ett venetianskt ord.