Och ibland om sommarkvällarna i barndomen brukade han berätta sagan om de två slotten för oss. Om Stenslottet och Lövslottet. De två var systrar. Stenslottet var så fint, så fint och därinne fanns det jättelika kristallkronor, glänsande sidentapeter, gobelänger med vilda djur från Indien och Kina och tavlor med ramar av guld med inlagda ädelstenar. Stenslottet tittade aldrig åt Lövslottet. Stenslottet tittade rakt upp i himlen bort från allt som fanns på jorden.
Lövslottet var ett virrvarr av grönt som ringlade sig runt parken. Och Lövslottet kikade alltid upp mot Stenslottet som skimrade vitt under himlens blåa.
I Lövslottet fanns ingenting mer än lövsalar, oändliga lövsalar både raka och slingrande. Överallt nådde solens strålar in och ut igen.
Och i Lövslottet bodde prinsessan. Här levde hon sitt knoppliv djupt inne i det gröna. Någon gång smög hon sig fram till ett av lövfönstren och såg ut över lavendelkullen.
Vilken fin saga! Vad är det för slott?
Tack Aniara,
det är slottet i Güstrow söder om Rostock.
Vacker inledning till en spännande saga och mycket vackra bilder! Bilden där solljuset silas genom lövverket doftar sommar. Aaaahhhhh…
Marita: Kanske är det hela ett litet flyktförsök från november…
fortsätt din saga….
vi måste få höra mera
man kan inte börja, utan att sluta
Martin, då får jag nog lämna stafettpinnen till dig – jag är också lite spänd på fortsättningen. Eller så kan jag säga så här: sagans början är ett fantasispår som var och en får glida vidare på om och vart han/hon vill…