Så här var det igår eftermiddag: Värme i luften och skogen susade i vårvinden. Londi tog ett dopp i tjärnen.
Och denna morgon är ingenting annat än snö, småfåglarna är tillbaka vid matplatsen, vi pulsar omkring. Grannen ropar ”glad sommar” och viftar med snöskyffeln. Och Londi är bara något svart i det vita.
•
Liten uppdatering:
Så här såg det ut nyss – vid middagstid alltså – när vi gick vår skogsrunda:
Den här världens egentliga gissel är inte ondskan, det stora eländet är inte att de onda är onda utan att godheten hos de åtminstone halvvägs goda – hos alla de vanliga vänliga, de hyggliga, de som ”gör sitt bästa” – så ofta är parad med lättjan eller fegheten. Och att modet så ofta solkas av galenskapen. Och att visheten är inlåst i ett skrin.
För snart tre år sedan satte jag mig ner här i gräset under pausträdet med penna och skrivblock i händerna. Jag lät andra mer erfarna personer råda mig om hur saker och ting går till eller bör göras ”i bloggosfären”. Och jag följde ganska många av råden, åtminstone för en tid. Det var en märklig upplevelse att plösligt nå utanför det egna skrivbordet och utanför den egna invanda kretsen, kretsen av människor vilkas ansikten och kroppsrörelser jag kände och vilkas förflutna jag kände till, åtminstone delvis, människor som jag gjort saker tillsammans med och som jag hade en mängd olika band till. Men den där dagen i april när jag satte mig under pausträdet, satte jag mig också utanför den här lilla världen och hit har jag sedan återvänt för en stund då och då, ofta dagligen. Efter ett tag började jag bli närmare bekant med människor jag aldrig sett i verkligheten och undan för undan blev det fler. Några har jag sedan efter en tid också träffat i verkligheten och det har blivit som med ”de vanliga riktiga vänskaperna från förr”. Annat som hände var att jag involverades i samarbeten med människor som också satt under sina pausträd och skrev och tänkte och ibland hittade jag på egna små ”projekt” som jag med milt våld drog in andra i, som till exempel mina ”semantiska talkon”. Nu är det ganska länge sedan jag var med i något sådant – åtminstone om jag bortser från en viss kollektiv adventskalender – men det ska väl kunna bli nya tag, har jag tänkt mig. Snart är det dags för ett Oder-Neiße-projekt som kanske kan flöda ut i ett större flod- eller vattenprojekt. Fast sådant kan man aldrig veta i förväg. Det kan också stanna vid en blick ner från bron i Frankfurt.
Det speciella med det här mediet är att man då och då genom tillfälligheternas lyckliga spel kan slå an en sträng hos någon man inte ens vet att han eller hon finns och att detta ibland kan föra till något mer, ja, vissa gånger till mycket mer. Jag har fjärrträffat människor vid ruinen av Hagatorpet i skogen här bakom, via Angelo Branduardis sång om vattenloppan (La pulce d’acqua), genom älgristningarna vid Dalbergsån, över en dikt av Erich Fried, via några rader om Sartre och De Beauvoir, genom en text om sjön Stechlin. Och alla Zagajewskidikterna jag läst under trädet har till sist fört mig ända fram till diktaren själv. Och inte hade jag idag väntat på den stundande publiceringen av min Borchertöversättning om jag inte börjat med att för något år sedan provläsa ett par av novellerna här. Texterna om Else Lasker-Schüler och Klara Johanson fortsätter att skapa nya möten.
Under en ganska lång tid, kanske till någon gång i höstas, såg jag det här pausträdslivet som någonting som åtminstone på ett visst sätt låg utanför den vanliga tiden. Så här skulle det fortsätta, tänkte jag. Visst hände det att någon röst tystnade eller gav sig av från denna nåbarhetens sfär, men de flesta var kvar och nya dök upp. Och inte gick det att se att vi alla blev äldre från år till år, fast i det vanliga livet var det förstås så och gränserna var ju inte helt täta, så lite av tidens gång blåste också in under trädet. Jag läste många vackra texter – jag glömmer aldrig den om Agnesbründl, en gammal kultplats någonstans utanför Wien eller den om en resa längs Oder, där jag lustigt nog själv var med i verkligheten. Jag läste texter som lärde mig saker om att beskära olivträd eller glädjen med suddiga bilder eller om att flytta in i en liten lägenhet någonstans på den luxemburgska landsbygden, om komplicerade släktträd i Transsylvanien och mycket mera, alltsammans saker som fick min värld att bli vidare och genomluftad av nya tankar. Nog hade mitt livet varit bra mycket mindre ”krausigt” om det inte hade funnits sådana här snoddar genom etern. Och under texterna pratade vi med varandra och ibland blev de här samtalen något som sträckte sig långt långt bortom den ursprungliga texten. Jag skrev och skrev. Mycket var minnesanteckningar från läsningar eller citat ur böcker jag läst. Bloggen – jag hade egentligen tänkt undvika det här ordet, men det är visst inte så lätt – blev till ett slags läsdagbok, ett ställe där jag sedan kunde hitta saker jag läst eller sådant jag tänkt om det jag läst, ett slags litet bibliotek för mina tankar och för mina möten med texter.
Så småningom, kanske var det under förra året, har bilden eller fotografiet kommit att bli mer betydelsefull för mig här. Kameran har blivit ett allt viktigare verktyg. Kanske beror det på påverkan från dem i den här världen som jag läser eller tittar hos – kanske beror det åtminstone till en del på strömmen av vackra bilder från Bad Reichenhall. Eller har jag hittat ett sätt att förbinda text och bild närmare med varandra?
Under de första två åren – ungefär – hade mina tätaste bloggförbindelser med utlandssvenskar i till exempel Berlin, Wien, Luxemburg och Paris, men någon gång under senare hälften av förra året inträdde ett slag ommöblering, ja, inte så att de gamla förbindelserna bröts, mer än i något undantagsfall, men undan för undan började jag komma i kontakt med människor i andra länder som har något band till Sverige och som skriver på svenska fastän det inte är deras första språk eller som skriver på engelska men också förstår svenska eller som helt enkelt kommunicerar genom bilder. Jag är plötsligt närmare England, Rumänien, Bayern och – Berlin igen fast på ett nytt sätt. Och närmare Battipaglia i Syditalien av ännu märkligare skäl. Dessutom har jag hittat en ny väg till Polen.
Under den allra sista månaden har situationen på ett åtminstone skenbart dramatiskt sätt förändrats. Två av dem jag läst intensivast har lämnat det här flödet. Jag kan inte längre ”titta efter vad de tänker eller säger”. Det känns underligt och det är inte roligt, men det är ju precis som i livet och det var naturligtvis naivt av mig att tro att det skulle gå att skapa en evighet så här. I alla fall väver jag vidare på min skrivväv ”för att vi skriver eftersom ett enda liv inte är nog för oss”. Det är Cervantes som säger detta.
Det här skrivandet är också ett stöd för minnet – som ibland blir grumligt om det lämnas att leva sitt eget skumma famlande liv – och en korg för minnen, ett fostrande och tuktande av skrivandet och tanken. En frihet – ja faktiskt. Men också en fångenskap. Jag är en liten orange guldfisk av plast i den här världsrymden som väl kunde rymmas i ett glasklot av en fotbolls storlek, som man, om man vill, kan fylla med vatten, och i den simmar jag-fisken med en tunn nylontråd om magen, en tråd vars andra ände är fästad vid en luftfylld glasbubbla, som håller mig uppe så att jag inte blir liggande på botten.
Schön ist es auf der Welt zu sein
sagt die Biene
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
zu dem Stachelschwein.
Roy Black & Anita Hegerland Yuotubissima
Länge var den vanligaste negativa egenskapen som kändisar eller möchtegern-kändisar angav i de här standardintervjuerna ni vet, där också älsklingsrätt och senast lästa bok brukar ingå, ”slarvig”. Ingen sa någonsin att han eller hon var tråkig, trögfattad, pedantisk eller för den delen inbilsk eller arrogant (fast arrogant kanske har en framtid?). Nu har Richard Swartz (i kolumnen gårdagens SvD) pekat ut den nya populära bristen för mig och jag är ganska säker på att han har rätt:
Ändå koketterar vi med vår brist på tålamod. Fråga vilket popsnöre eller vilken telefondirektör som helst om vad som är hans eller hennes största brist, och svaret kommer att bli just att han eller hon är ”otålig”. I de allra flest fall är det säkert sant, men utan att den tillfrågade vet om det. Ty jag vill hävda att svaret ”otålig” är just koketteri, att denna bekännelse egentligen avser att frammana bilden av en handlingskraftig, upptagen, dynamisk människa vars dygn är så intecknat av viktighet att det knappast kan bli tal om sömn.
Innebär det här steget från ”slarvig” till ”otålig” något egentligen? Eller betyder ”slarvig” och ”otålig” ungefär samma sak?