Richard J. Bernsteins föredrag om Arendts tankar om ondskan var det som kom mig närmast av allt som förekom på Hannah Arendt-symposiet i Stockholm den här helgen. Jag steg ur den rena lyssnarrollen och började tänka själv och ställa frågor till mig själv: Vad är ondska? Hur identifierar jag den hos mig själv? Hur slår jag tillbaka mot den ondska jag hittar hos mig?
Viktigast här är väl hur man upptäcker och håller den egna ondskan under uppsikt eller ännu hellre i schack. Det gäller, tror jag, att se på sig själv ”från sidan” allt emellanåt, att inte ta för självklart att ett visst sätt att se på eller hantera en sak är det en gång för alla rätta (kanske var det aldrig rätt) bara för att man har vant sig vid ett visst syn- eller handlingssätt. Det gäller att ha ett öppet sinne, att kunna byta synvinkel (att se saker från någon annans håll till exempel), att var beredd att omvärdera ståndpunkter. Att vara lite skeptisk mot sina egna invanda övertygelser. Det är också viktigt att inte tänka i grupp, alltså att inte förlägga tänkandet utanför sig själv – att tänka på egen hand och vara medveten om det egna ansvaret i allt man gör, tänker och försöker genomföra. (Bernstein sa att Arendt någon gång sagt att ondskan och då inte minst den banala ondskan bottnar i en autentisk oförmåga att tänka.)
Ondska är i mycket detsamma som feghet och passivitet. Mod är en av de viktigaste mänskliga egenskaperna som kan mobiliseras i kampen mot ondskan. Passivitet kan möjligen te sig som något relativt oskyldigt, men jag tror att många onda massaktioner – när till exempel en människa stöts ut ur en gemenskap – bygger på passivitet hos dem som står omkring; man står och tittar på och gör ingenting för att hindra det onda och man har dessutom ofta ett gott samvete, man har ju inte gjort något (ont).
Ondska är ett slags moraliskt moras där inga värden längre hålls högt, där allting förvandlats till ett slipprigt ”lika bra/lika dåligt”, ondska är liknöjdhetens solkiga film som dras över allting – en plats där ingen sträcker ut sin hand till den sjunkande-drunknande.
PS Den här texten är inte tänkt som en monolog – ännu mindre än de flesta andra av pausträdstexterna – utan som en inledning till ett samtal om detta hemska som finns insprängt i varje mänsklig varelse.
