Maj

Nu är våren kommen och jag hör Francesco Guccinis majvisa i mitt huvud när jag går här längs stigen. Guccini är en typisk italiensk ”cantautore” (en sångare som sjunger sina egna texter) av den gamla stammen och de här raderna kommer från albumet ”Radici” (rötter) från 1972 och hela sången heter ”Canzone dei dodici mesi” (De tolv månadernas sång):

Ben venga Maggio e il gonfalone amico, ben venga primavera,
il nuovo amore getti via l’antico nell’ ombra della sera, nell’ ombra della sera…
Ben venga Maggio, ben venga la rosa che è dei poeti il fiore,
mentre la canto con la mia chitarra brindo a Cenne e a Folgore, brindo a Cenne e a Folgore…

Jag ska inte plåga mina läsare med något försök till en snygg översättning av dessa rader – jag skulle nog bara förstöra den enkla skönheten eller den sköna enkelheten. Jag tror det går att ana sig till en hel del av betydelsen. Cenne och Folgore som Guccini skålar med i slutraden är medeltida poeter som han anknyter till i den här sången.

Idag skiner solen över Brudarebacken och huggormarna har krupit fram för att sola vid syrenbuskarna. Londi och jag gör för säkerhets skull en vid båge runt ”huggormsplayan” och följer sedan stigen genom skogen:

skog

till tjärnen där Londi tar sig ett svalkande bad:

tjärn

och vidare upp över tallbacken:

tallar

och fram till kärret:

kärr

Till Berlin

Kära läsare!

Imorgon reser jag till Berlin med man och huund och pausträdet tar några dagars lov. På vägen ner kommer vi att övernatta i den lilla ”barockpärlan” Ludwigslust (observera det föredömliga språkurvalet i länken: franska, engelska, polska, svenska, ryska förutom tyska). På tisdag är vi här igen och då har jag nog något att berätta.

Bodil

Dödsannonser

Nästan varje morgon brukar jag läsa dödsannonserna i tidningen. Kanske läser jag dem för att påminna mig om min egen dödlighet, jag vet inte riktigt. Eller är skälet något "lite mindre" – jag läser dem för att i alla fall inte undvika att sända döden en tanke varje dag. Jag brukar läsa de dikter som finns i en del av annonserna; den som väl förekommer oftast är Alf Henriksons om tiden som liksom hejdar sig ibland. Idag stannade jag vid Giacomo Leopardis dikt om den ensamma sparven (Il passero solitario) och vid den här av Nils Ferlin:

Kärleken är så
förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den
hårdaste mark
som sol över mörka
gärden.

Mitt hjärta är ditt
Ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar
det åter.
Min lycka är din
din lycka är min
och gråten är din när
jag gråter.