Kategori: Löshästar

Härom dagen fick jag en hälsning från Lviv i Ukraina. Det var Lev Hrytsyuk som skrev och med hälsningen fanns en länk till inläsningar av ukrainsk poesi och överst i raden av poeter finns Natalka Bilotserkivets. Varsågoda och lyssna: Och här nedan finns Levs översättning av den andra dikten i raden:

Sten

I hopen bland mänskor, där det finns stoj och skratt,
köttets och glädjens röst –
som en sten i öknen: öppen för alla –
kommer jag att stå tyst.

Under hudens och ärrens och fläckarnas yta
hörs svarta susningar.
Magmans och formens impuls har där tryckts in:
med fast hand.

Där – från ögonfransarnas spetsar till benens –
finns dom jag drömt om på nätterna;
till och med du, som är den sista i mina listor –
med dina ringar.

Stjärnorna man ryckt av från himmelen är
som knapparna man ryckt av från de fåfänga kläderna.
Med fast hand är åtbörden riktad
in i mig själv.

…

PS Besök gärna Levs blogg Whytranslator. Språken där är ukrainska, svenska och engelska.

PPS För den som vill läsa en dikt till av Bilotserkivets, se här Repetitionstid. Och vill ni höra hur originalet låter, så finns dikten som nummer åtta i raden i Levs länk.

När jag först tittade på flodkartan i Olga Tokarczuks ”Löparna” tänkte jag egentligen genast på en välkänd dikt av Giuseppe Ungaretti – ”I fiumi”, men jag lät tanken flyta bort.

Men nu är den här igen, tanken på den här, den mäktigaste och allra vackraste floddikten:

I fiumi

Mi tengo a quest’albero mutilato
abbandonato in questa dolina
che ha il languore
di un circo
prima o dopo lo spettacolo
e guardo
il passaggio quieto
delle nuvole sulla luna

Stamani mi sono disteso
in un’urna d’acqua
e come una reliquia
ho riposato

L’Isonzo scorrendo
mi levigava
come un suo sasso

Ho tirato su
le mie quattro ossa
e me ne sono andato
come un acrobata
sull’acqua

Mi sono accoccolato
vicino ai miei panni
sudici di guerra
e come un beduino
mi sono chinato a ricevere
il sole

Questo è l’Isonzo
e qui meglio
mi sono riconosciuto
una docile fibra
dell’universo

Il mio supplizio
è quando
non mi credo
in armonia

Ma quelle occulte
mani
che m’intridono
mi regalano
la rara
felicità

Ho ripassato
le epoche
della mia vita

Questi sono
i miei fiumi

Questo è il Serchio
al quale hanno attinto
duemil’anni forse
di gente mia campagnola
e mio padre e mia madre.

Questo è il Nilo
che mi ha visto
nascere e crescere
e ardere d’inconsapevolezza
nelle distese pianure

Questa è la Senna
e in quel suo torbido
mi sono rimescolato
e mi sono conosciuto

Questi sono i miei fiumi
contati nell’Isonzo

Questa è la mia nostalgia
che in ognuno
mi traspare
ora ch’è notte
che la mia vita mi pare
una corolla
di tenebre

…

Och se, jag har också Anders Österlings översättning av den här i huset:

Floderna

Jag håller mig i detta stympade träd
övergivet i denna svacka
som har tomheten
av en cirkus
före och efter spektaklet,
och jag betraktar
den lugna passagen
av moln över månen.

I morse sträckte jag ut mig
i en vattenurna
och som en relik
vilade jag där.

Den strömmande Isonzo
polerade mig
som en av sina stenar.

Jag drog upp
mina arma leder
och klev iväg
som en akrobat
över vattnet.

Jag satte mig ner
bredvid mina
krigssmutsiga plagg
och som en beduin
böjde jag mitt huvud
för att mottaga solen.

Detta är Isonzo
och här har jag bäst
känt mig själv
som en böjlig fiber
i universum.

Min plåga är
när jag icke
tror mig
i harmoni

Men dessa hemliga
händer
som sköljer mig
skänker mig också
den sällsynta
lyckan.

Jag har gått igenom
mitt livs
epoker.

Dessa är
mina floder.

Detta är Serchio
där kanske i tvåtusen år
mitt lantliga släkte
och min far och min mor
har hämtat vatten.

Detta är Nilen
som har sett mig
födas och växa
i glödande omedvetenhet
på vidsträckta slätter.

Detta är Seine
och i dess grummel
har jag blandats om
och lärt känna mig själv.

Dessa är mina floder,
räknade i Isonzo.

Detta är min hemlängtan
som genomlyser mig
i var och en,
nu då natten råder
och mitt liv ter sig
som en blomkrona
av mörker.

Brembo, fiume anche tu…

…

PS Ungarettidikter under pausträdet:

Giuseppe Ungaretti: Sentimento del tempo
Giuseppe Ungaretti: Mattina
Och Stockholm log blått
Giuseppe Ungaretti: Stasera

Gåtan och hemligheten är två systrar, så lika att vi ofta inte kan skilja dem åt. Båda är de slutna rum, men hemligheten har en ”hemsida”, ett vindöga, där någon eller några blickar in…

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°

I det lilla avsnittet ”Människans starkaste muskel är tungan” i Olga Tokarczuks bok ”Löparna” presenteras en intressant aspekt beträffande det här med stora och små språk och vad dessa bär med sig för vinster och förluster för talarna:

Det existerar länder där invånarna talar engelska. Men de talar inte engelska som vi, som har ett eget språk gömt i handbagaget, i necessären, engelska använder vi oss däremot av endast när vi reser, i främmande länder och till främmande människor. Det är svårt att föreställa sig men engelska är faktiskt deras genuina tungomål! Ofta det enda. De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.

Hur vilse måste de inte känna sig i världen, där varje instruktion,varje ord i de mest enfaldiga poplåtar, på restaurangmenyerna, i den mest triviala handelskorrespondens, vid hissknapparna är på deras eget privata språk. Var de än öppnar mun kan de bli förstådda av kreti och pleti, och om de antecknar något måste de kanske använda sig av något särskilt skiffer. Överallt har varenda människa obegränsat tillträde till dem, allt och alla.

Jag har hört att det redan pågår ett projekt för att sätta dem under beskydd, kanske rent av tillerkänna dem rätten till något eget litet språk, av de där utdöda, som ingen längre behöver, för att de ska kunna ha något för sig själva, något eget.

Tanken att språken är ett slags rum för hemligheter och intimiteter – ju mindre språk desto hemligare och intimare – känns lockande för mig. Och Tokarczuks ord får mig att gripas av medlidande med världsspråkets arma bärare: ”De har inget annat att ta till i stunder av rådvillhet.”

För en liten stund sedan i den grå gryningen, just tillbaka från hundpromenaden i snålblåst och lössnö, kom jag av en händelse (ja, verkligen!) att läsa en dikt av Joachim Ringelnatz, en dikt som genast beredde sig en plats i mitt sinne.

Ich habe dich so lieb

Ich habe dich so lieb!
Ich würde dir ohne Bedenken
eine Kachel aus meinem Ofen
schenken.

Ich habe dir nichts getan.
Nun ist mir traurig zu Mut.
An den Hängen der Eisenbahn
leuchtet der Ginster so gut.

Vorbei – verjährt –
doch nimmer vergessen.
Ich reise.
Alles, was lange währt,
ist leise.

Die Zeit entstellt
alle Lebewesen.
Ein Hund bellt.
Er kann nicht lesen.
Er kann nicht schreiben.
Wir können nicht bleiben.

Ich lache.
Die Löcher sind die Hauptsache
an einem Sieb.

Ich habe dich so lieb.

Jag ska nu inte ge mig in på att översätta den, men jag vill ändå plocka ut några särskilda pärlor ur den:

Jag skulle utan vidare skänka dig en kakelplatta ur min ugn, för jag håller dig så kär. Och ginsten lyser så vänligt från sluttningarna vid järnvägen. Jag reser. Allt som varar länge är lågmält. Hunden kan inte läsa, inte skriva och vi kan inte förbliva. I en sil är hålen huvudsaken. Jag håller dig så kär.

Det blev visst nästan allt, men det är nog helt riktigt, fast egentligen är det mesta kvar…