Essän om Irène Némirovsky i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften” gömmer på fler komplikationer än någon av de tre föregående och jag har vid det här laget redan gjort flera ”anlopp” för att överlista den.
Redan rubriken ”Ett författarskap för vår tid?” bjuder på ett slags motstånd. Vad vill Enckell säga med frågetecknet? Att detta (eventuellt) inte är ett författarskap för den här tiden? (Å andra sidan säger Enckell i slutet av essän att Némirovskys ”avbrutna författarskap” är ”emblematiskt för vår tid”, men det betyder väl något annat?) Och vad menas med ”vår tid”? Post-Auschwitz? Eller just dessa dagar som vi lever i nu?
Jag har tagit mig för att vaska fram vad som jag tror kan vara kärnan i den här essän och tycker mig då se något som skulle kunna beskrivas som en icke-judisk filosemits försök att förstå en judinna med något som han tolkar som en åtminstone delvis antisemitisk inställning.
Men låt oss nu först med Enckells ord rita upp en bakgrund och placera in Némirovsky i tiden:
Närmar vi oss Irène Némirovskys författarskap och liv (1903-1942) ur synvinkeln hur de eventuellt håller upp en spegelbild, eller snarare en svit spegelbilder av europeisk närhistoria, så kan vi nästan genast slå fast, att hennes biografi i alla fall på ett genomgripande sätt reflekterar de flesta av de kriser Europa frambesvor under 1900-talets första brutala hälft. Redan inledningsskedena av föräldrarnas liv i slutet av 1800-talet överskuggades av den antisemitism som genomsyrade det ryska samhället uppifrån hovet och tsarfamiljen, via den ortodoxa kyrkohierarkin ända ner till de egendomslösa. Alltifrån medlet av detta sekel utbröt då och då pogromer på olika orter och dessa upplopp, som mer eller mindre tolererades, i den mån de inte direkt understöddes av myndigheterna, tilltog kring sekelskiftet.
Enckell berättar vidare om hur de mer framgångsrika inom den ryska judenheten ofta ”hanterade” sin judiskhet. De försökte distansera sig från den judiska miljön, upphörde att tala jiddisch och tog avstånd från det mesta av de religiösa bruken. Familjen Némirovsky följde också denna strategi.
För Irène Némirovsky själv som ung kom familjens franska guvernant att utgöra ett slags kulturellt och moraliskt ideal. Dessutom var franska språket en stor kärlek och det var det språk som talades i hemmet redan under tiden i Ryssland. 1919 kom Némirovsky till Frankrike och anpassningen till det nya landet gick utan större svårigheter. Hennes beundran för det franska höll i sig ända fram till den smärtgräns som passerades när hon efter tjugo år i landet fick avslag på sin ansökan om franskt medborgarskap, fast förmodligen fanns det ändå rester kvar av denna beundran även efteråt.
Enckell berättar om hennes relationer med franska antisemiter och han identifierar antisemitiska komponenter i hennes texter och söker sedan efter förklaringar till detta:
Antagligen måste detta ”inre landskap” betraktas som ett reslutat av påverkan från två krafter: en våldsam besvikelse på föräldrarna, i synnerhet på modern, och en redan i barndomen påbörjad upphöjelse av allt franskt.
Man skulle alltså på ett vis kunna definiera hennes ”antisemitism” som hennes sätt att distansera sig från föräldrarna. Betyder det här att den eviga antisemitismen egentligen omöjliggör ett normalt uppror mot föräldragenerationens värderingar om man är av judisk härkomst? Gör det yttre trycket eller förtrycket den inre eller personliga utvecklingsvägen smalare?
Enckell avslutar den biografiska delen av sin text om Némirovsky så här:
Alla dessa konstellationer i hennes inre utsattes för stora påfrestningar under hennes två sista år, då hon tvingades gå omkring med den påbjudna sexuddiga stjärnan i det av henne redan tidigt idealiserade landet och var förbjuden att publicera någonting på det älskade språket, samt slutligen anhölls av landets polis. Ändå är det svårt att helt avvisa föreställningen om att de ursprungliga tankemönstren bidrog till att hon inte insåg vidden av de faror som hotade henne och familjen och inte försökte komma undan, till exempel till Schweiz.
De romaner av Némirovsky som Enckell läst är ”David Golder”, ”Balen”, ”Affären Kurilov”, ”Ensamhetens vin” och ”Storm över Frankrike”. Helt parentetiskt kan jag säga att jag själv bara läst ”Hundar och vargar” (som inte finns på svenska) och att jag tycker att det är lite synd att jag därför inte kan jämföra min egen läsupplevelse med någon av Enckells på ett direkt sätt.
Enckell uppehåller sig särskilt vid ”David Golder”. Romanen inleds med ordet ”nej”, en ”fanfar” kallar Enckell det och han kommenterar det bland annat på följande vis:
Men i detta ”Nej” genljuder hela det ryska samhällets genom generationer upprätthållna vägran att erkänna den judiska människans jämbördighet med ryssen och att medge ett rimligt spelrum åt judarnas kreativa potentialer,
Enckell yttrar sig en bit längre fram i texten om samma romans sista trettio sidor:
Detta avsnitt lyfter romanen till en nivå som författarinnans senare texter i allmänhet inte når upp till. Och man kan undra över vad det är för kraft som finns nedlagd i denna final som på något sätt räddar de föregående hundrafemtio sidorna av förtätat förakt, hat och antisemitism och av dem förorsakat obehag även i den filosemitiskt sinnade läsarens föreställning?
Just här känns det väldigt ”handikappande” att inte ha läst den roman Enckell pratar om. Hade jag reagerat likadant?
Enckell fortsätter sedan så här:
För den filosemitiskt sinnade läsaren av ”David Golder” blir ett huvudproblem hur man förhåller sig till skildringen av de judiska gestalterna i berättelsen, det vill säga de tre medlemmarna i familjen Golder, Simon Marcus, Fischl, Soifer och den unge anonyme judiske utvandraren.
Och ytterligare något stycke ner:
Man grips vid dessa upprepade möten med de allra vanligaste klichéerna stundtals av en viss förtvivlan: varför i Herrans namn griper en litterär begåvning nästan tvångsmässigt efter fragment av en dylik helt ritualiserad antisemitisk ”liturgi”?
Enckell försöker en gång till hitta förklaringar till Némirovskys ofta negativa judiska romangestalter:
Antisemitismen hos Némirovsky är – hur annars? – kopplad till två intensiva tendenser: hennes lidelsefulla vilja till anpassning till en omgivande antisemitisk kultur och hennes påfallande motvilja mot mycket i hennes utgångsmiljö.
Jag frågar mig – igen – om den traditionella europeiska antisemitismen med nödvändighet gör det svårare för en jude att kritisera eller racka ner på sådant han inte tycker om i sin ursprungsmiljö än för någon med en annan härkomst. Och är detta verkligen antisemitism? Hur definierar man egentligen ”antisemtism” i strikta termer?
Mot slutet av essän genomför Enckell ett slags vägning av Némirovskys författarskap:
Man kan säga att den litterära styrkan hos Némirovsky (”David Golder”, ”Balen” och ”Affären Kurilov”) i första hand baserar sig på det faktum att hatet, med ett länge framgångsrikt dolt inslag av identifikation med den hatade, kan utgöra en ytterst fruktbar utgångspunkt för vad läsaren upplever som skarp iakttagelseförmåga hos författaren.
Jag blir lite ställd här och jag funderar på vad detta kan betyda. Ligger kärnan här i uttrycket ”identifikation med den hatade”? Upphör kanske hatet att vara hat, när man som författare kryper in i den hatade gestalten? Är det ett sätt att närma sig kärleken?
Sedan funderar jag över vilken plats tanken om skriftens livgivande kraft har i den här essän. Finns det något att hitta här kanske?
Läsupplevelsens mysterium befinner sig ofrånkomligen närmare texten och upplyses mer av den än av det vi kan få veta om författarens liv.
…
PS Här är en länk till en text om Hundar och vargar, som för vidare till två texter om boken, en av Karin Stensdotter och en av mig själv.
