Den italienska delen av min ungdom har satt djupa spår i mitt liv: människorna, sättet att leva, språket, sångerna. Mycket av språket kom till mig genom sångerna vi sjöng eller lyssnade på. Och det är just sångerna som oftast hälsar på i mitt nu. Jag behöver bara vända på huvudet, så sjunger det där inne. För en stund sedan hörde jag den här lilla gamla visan av Gino Paoli:
La gatta
C’era una volta una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
e una vecchia soffitta vicino al mare
con una finestra a un passo dal cielo blu
Se la chitarra suonavo
la gatta faceva le fusa
ed una stellina scendeva vicina
poi mi sorrideva e se ne tornava su.
Ora non abito più là
tutto è cambiato, non abito più là
ho una casa bellissima
bellissima come vuoi tu.
Ma ho ripensato a una gatta
che aveva una macchia nera sul muso
a una vecchia soffitta vicino al mare
con una stellina che ora non vedo più.
Alldeles nyss satt det en katt här på bänken. Om vi väntar lite kanske den kommer tillbaka.
Och här kan ni lyssna på Gino Paoli.
Jag översätter första strofen lite halvfritt utan någon särskild rytm:
Det var en gång en katta
med en svart fläck på nosen
och ett gammalt vindsrum vid havet
med ett fönster rakt under himlen blå
Under en internationell festival på den grekiska ön Hydra framträdde Spatharis en sommar under sedvanliga politiska spänningar mellan Grekland och Turkiet. Bredvid honom spelade hans främsta motsvarighet i Turkiet, skuggspelstraditionens Karagöz. De två mästarna grälade våldsamt – genom sina dockor – om vem som var bäst varefter de två korpulenta herrarna trädde framför sina scener för att buga men i stället föll i varandras armar.
