Gino Paoli: La gatta

Den italienska delen av min ungdom har satt djupa spår i mitt liv: människorna, sättet att leva, språket, sångerna. Mycket av språket kom till mig genom sångerna vi sjöng eller lyssnade på. Och det är just sångerna som oftast hälsar på i mitt nu. Jag behöver bara vända på huvudet, så sjunger det där inne. För en stund sedan hörde jag den här lilla gamla visan av Gino Paoli:

La gatta

C’era una volta una gatta

che aveva una macchia nera sul muso

e una vecchia soffitta vicino al mare

con una finestra a un passo dal cielo blu

Se la chitarra suonavo

la gatta faceva le fusa

ed una stellina scendeva vicina

poi mi sorrideva e se ne tornava su.

Ora non abito più là

tutto è cambiato, non abito più là

ho una casa bellissima

bellissima come vuoi tu.

Ma ho ripensato a una gatta

che aveva una macchia nera sul muso

a una vecchia soffitta vicino al mare

con una stellina che ora non vedo più.

p1050312
Alldeles nyss satt det en katt här på bänken. Om vi väntar lite kanske den kommer tillbaka.

Och här kan ni lyssna på Gino Paoli.

Jag översätter första strofen lite halvfritt utan någon särskild rytm:

Det var en gång en katta
med en svart fläck på nosen
och ett gammalt vindsrum vid havet
med ett fönster rakt under himlen blå

Rådjurets blinkning

I det bleka morgonljuset går Londi och jag som vanligt ut för en första runda. Det är tyst på vår lilla gata och båda tassar vi på i egna tankar. I ett nu är vi på den lilla grusvägen mellan de två sista husen. Trädgården till vänster är ovanligt välskött och full av ovanliga och spännande växter. För att skydda denna rikedom mot inkräktare har de som bor i huset där innanför satt upp ett högt nätstängsel runt hela härligheten, ett stängsel som år för år gjorts mer och mer svårforcerat. Nu finns inga hål kvar där Londi kan sno sig in för att hälsa eller jaga katterna. Vi går längs stängslet, inhöljda i våra inre världar och först vid hörnet kastar jag en blick mot trädgården. Först ser jag bara en rävröd fläck på var sida om inhägnaden, men strax blir bilden tydligare. På var sida om stängslet står ett rådjur, ett med horn på utsidan och ett utan på insidan. Två par ögon är vaksamt riktade mot oss alltmedan munnen på insidan tuggar intensivt. Jag hajar till – hur ska hon komma ut? Bara hon inte får panik! Men så ser jag att det lilla rådjuret där inne blinkar mot mig eller oss i ett slags hemligt samförstånd. Londi och jag böjer av mot skogen.

p1050071
Nej, det här är ett annat rådjur jag mött, men blinkningen är densamma.

När vi vänder tillbaka igen är trädgården tom. På ett ställe ser jag en glipa mellan nätet och marken.

Sommarstiltje

Det kommer att vara stilla här under pausträdet i närmare två veckor nu, så jag passar på att önska mina läsare sköna sommardagar och -nätter.

p1040845

Om ni någon gång undrat vem eller vilka som står för graffitin på Krutkällarens skrovliga väggar uppe i Hästhagabergen i Varbergs ena utkant, så tror jag att jag har hittat en ledtråd: Kan det inte vara de här ljuskrulliga varelserna i björkdungen?

PS I Salongen, som också inleder sin sommarpaus, har jag just lagt in en lite längre text: Att lesa.

Minnesord över en dockteatermästare

I förrgår läste jag med en alldeles särskild behållning en dödsruna skriven av den kände marionettisten Michael Meschke. Den handlade om den grekiske dockteatermästern Evgenio Spatharis. En bit in i texten skildrar Meschke en episod ur Spatharis’ dockspelarliv:

p10306111Under en internationell festival på den grekiska ön Hydra framträdde Spatharis en sommar under sedvanliga politiska spänningar mellan Grekland och Turkiet. Bredvid honom spelade hans främsta motsvarighet i Turkiet, skuggspelstraditionens Karagöz. De två mästarna grälade våldsamt – genom sina dockor – om vem som var bäst varefter de två korpulenta herrarna trädde framför sina scener för att buga men i stället föll i varandras armar.

Michael Meschke hör till min barndom. Jag vet inte riktigt hur, men han gör det. Och dockteaterns värld upphör aldrig att fascinera mig.