Kategori: Löshästar

Nu har jag gått igenom ugglan, Aase Bergs Uggla alltså. Bland annat hittade jag det här fina kornet:

Varken utomjordingar, spöken eller psykfantasmer kan överträffa en vanlig, hederlig Hedemorahöna i intressant konstighet.

Något tiotal meter bakom det som var lagården till det som en gång var Norskens hus åt det håll där den numera nedlagda järnvägen förr sträckte sig genom skogen finns en gammal sopbacke, en sådan där backe där man i en annan tid slängde allt man inte längre hade användning för eller kunde laga. Londi och jag går förbi där då och då, inte så sällan egentligen. Ibland stannar vi upp och tittar och luktar bland skräpet. I onsdags tog jag en bild på en gammal moped som stod så upprätt i backen, som om den just tänkte ge sig iväg någonstans. Londi rotade bland hemlighetsfullare ting en bit längre ner. Så här såg mopeden ut i den stunden:

Tre dagar senare var vi tillbaka i backen. Jag tittade efter min moped och ja, den var där och den stödde sig nog mot samma lilla träd – en lönn kanske; det ligger mycket lönnlöv runt omkring – men hade den inte svängt runt ett halvt eller kvarts varv? Är det någon som emellanåt sätter sig upp på mopeden och gör ett fantasiåk där i backen? Jag tog en bild igen för att kunna jämföra, fast nu märker jag att jag valt en helt annan vinkel än den första och att det inte riktigt går att se om den rört sig eller inte. Fast nog har den flyttat på sig…

…

Nytaget "bildbevis" i överdriven blixtbelysning som inte bevisar något annat än att jag blir lite vimsig i den där backen:

Ibland går vi ner till floden (Göta Älv), Londi och jag. Det är ganska långt dit. Vi går genom skogen och över fälten och så uppför en stenig åsräcka med skogsdungar och småkärr.

Vi undviker så långt möjligt de fula hyggena. Så bär det av nedför vid Sandbäck, som sedan länge bara är en husgrund, en ladugårdsgrund och en jordkällare. Vi följer en liten grusväg och står efter en stund framför den ”enskilda” grinden till Naglums kyrkoruin (från 1300-talet).

Vi går in – inte genom grinden utan vid sidan av den – och prasslar sedan omkring bland löven inne i kyrkan.

Vi slinker ut åt flodsidan och går ner mot vattnet. Jag kastar pinnar och Londi simmar ut och hämtar dem som inte fastnar i vassväggen.

Så vänder vi om och går förbi ruinen igen.

Och så klättrar vi upp på åsen igen. Jag tittar över hygget strax bakom golfbanan och tänker att snart blir det nog värre. Snart behöver kommunen skövla mer skog för att betala sina växande skulder. Vi har inte bara ”Arenan” – detta under av fulhet, som ser ut som en jättelik slutanvänd hangar – vi har också en ”Toppaffär”.

Sedan några veckor arbetar jag som lärare i svenska som främmande språk vid sidan av sidan av sidan… Igår berättade en äldre herre från Irak den här lilla historien om räven, duvan och storken för oss andra:

Det var en gång en räv som en dag såg en duva komma flygande till sitt bo med mat till ungarna i näbben. Då skrek räven till duvan: ”Kasta ner en unge hit, annars klättrar jag upp i trädet och slukar både dig och alla dina ungar!” Duvan blev stel av skräck och tänkte i sin förtvivlan just kasta ner en av ungarna, då storken som satt i trädet bredvid sa: ”Du vet väl att rävar inte kan klättra.” Duvan lugnade sig och satt bara där på bokanten och fläktade lite med vingarna. Räven hörde också storkens ord och blev förstås förskräckligt arg för att han gått miste om bytet.

Nästa dag möttes räven och storken vid dammen och innan storken hann fly sin kos hade räven slagit käftarna om halsen på den. Storken som var mycket klok frågade räven: ”Vad heter du?” Räven svarade: ”Wawi” och när han öppnade munnen flög storken iväg.

Några dagar senare lyckades räven fånga storken igen. Ännu en gång ställde storken sin fråga. Men räven som också var listig svarade den här gången: ”Wiwi”.

Vi står här under himlen och tittar uppåt på det vandrande vita som ändå verkar stå så stilla:

…

…

PS I några dagar kommer molnen att sväva så här över pausträdet. Jag åker till bokmässan i Göteborg för att höra, läsa och se.