Kategori: Löshästar

Om ”kollektivskuld”

Bodil Z 22 kommentarer

Härom dagen läste jag igenom en facebook-diskussion som kretsade kring ämnet kollektivskuld. Nej, jag tänker inte berätta något ur det meningsutbytet. I stället vill jag utan omsvep vända mig mot själva idén om sådana här ”kollektivitetsidéer”. För mig är skuld något som är bundet till individen. Om människor av mitt folk (vilka är ”mitt folk”?) begått svåra brott, kan jag aldrig känna verklig skuld för det, så länge jag själv inte deltagit i det onda och jag ser heller inget värde i att försöka konstruera en sådan känsla. Men låt mig ändå göra experimentet: Jag sitter bredvid en man eller kvinna av detta mitt folk, en person som hör till dem som begått förfärliga brott. Kommer jag med något uns av ärlighet att kunna se denna skuld som något vi har gemensamt (något som jag inte delar med människor av andra folk)? Nej, jag kommer att tycka att den som begått brotten är den skyldiga. Utan krav på ärlighet går det naturligvis fint att säga att jag känner skuld, men då rör det sig om en hycklande ”dekorationsskuld”: ”Jag är så ädel att jag tar på mig skuld för sådant jag inte själv har gjort.”

Jag har möjlighet att kämpa emot det onda inom mig och i min omgivning, men inte emot det onda inom mitt folk, om jag inte med ”folk” menar hela mänskligheten. Föreställningen om kollektivskuld bottnar i ett rastänkande och en fixering vid etnicitet som lätt kan slå över i rasism. Tillhörighet till ett folkslag har inget med frågor om moral att göra och bör inte kopplas ihop med sådana. 

Hotel Supramonte

Bodil Z 2 kommentarer

Det här är en dag för en sång av Fabrizio de André igen:

pict7549

Hotel Supramonte

E se vai all’Hotel Supramonte e guardi il cielo
tu vedrai una donna in fiamme e un uomo solo
e una lettera vera di notte falsa di giorno
e poi scuse accuse e scuse senza ritorno
e ora viaggi ridi vivi o sei perduta
col tuo ordine discreto dentro il cuore
ma dove, dov’è il tuo amore
ma dove è finito il tuo amore.

Grazie al cielo ho una bocca per bere e non è facile
grazie a te ho una barca da scrivere ho un treno da perdere
e un invito all’Hotel Supramonte dove ho visto la neve
sul tuo corpo così dolce di fame così dolce di sete
passerà anche questa stazione senza far male
passerà questa pioggia sottile come passa il dolore
ma dove, dov’è il tuo cuore
ma dove è finito il tuo cuore.

E ora siedo sul letto del bosco che ormai ha il tuo nome
ora il tempo è un signore distratto è un bambino che dorme
ma se ti svegli e hai ancora paura ridammi la mano
cosa importa se sono caduto se sono lontano
perché domani sarà un giorno lungo e senza parole
perché domani sarà un giorno incerto di nuvole e sole
ma dove, dov’è il tuo amore
ma dove è finito il tuo amore.

…

Jag översätter på prov början av den tredje strofen:

Och jag sitter på skogsbädden som numera bär ditt namn
tiden är en tankspridd herre den är ett sovande barn
men om du vaknar och ännu är rädd ge mig då handen igen
vad spelar det för roll om jag har fallit om jag är långt borta…

Hotel Supramonte