”Brådskan kom till Orienten med européerna” är en fras som – möjligen genom årens gång lätt förvrängd, men andemeningen är kvar, det är jag säker på – fastnade i mitt minne en gång, när jag läste inledningen till en bok om orientaliska (nomad?)mattor. Jag tappade nästan andan inför det storsleviga eller bredpenslade i uttalandet. Först av allt kände jag mig tvingad att byta uttal på ordet ”brådskan”. Å:et blev långt och d:et kom till tals ordentligt. På det viset blev ”brådskan” lite långsammare och liksom värdigare. Men brådska går ju fort, så jag tänkte mig också hästar i galopp, små raggiga hästar, bruna eller gula. Hastigt stormade de in över Orienten och de var så många, så många. Och ryttarna, dem hämtade min lite osjälvständiga fantasi delvis från en avbildning av Bayeux-tapeten jag en gång sett på ett frimärke. Fast den väven har väl ingenting med Orienten att göra, men kanske med brådskan. Vad är ”brådska”? Kanske är det att ha mist anslutningen till ögonblicket för att man gapar över flera ögonblick samtidigt. I brådskan finns en brist på vishet, en – naiv – föreställning om att det finns saker man absolut måste hinna med före en viss tidpunkt. Brådska är jagande efter vind.
I ensamheten krymper brådskans utrymme. Brådskan är nog ett socialt fenomen. Jag har bråttom bland människor för hinna från den ena till den andra, för att visa det för den och säga det till den. Om jag är helt ensam och tvingas röra mig snabbt åt något håll, så är detta inte brådska utan flykt undan en fara eller annan kamp för överlevnad. Det ligger ofta något lite beskäftigt i brådskan – något är viktigt, något jag gör är viktigt. Ibland kan man berusas av brådskan och somliga berusas mer än andra. Brådska kan vara flykt undan eftertanken eller eftertänksamheten. Brådska har också med glömska att göra. Brådskan är ett sätt att glömma vårt livs ändlighet. Det kan vara en lättnad att tanklöst springa mot kortsiktiga mål. Men ändå händer det väl att vi längtar tillbaka till tiden före brådskan.
