Ibland går vi ner till floden (Göta Älv), Londi och jag. Det är ganska långt dit. Vi går genom skogen och över fälten och så uppför en stenig åsräcka med skogsdungar och småkärr.
Vi undviker så långt möjligt de fula hyggena. Så bär det av nedför vid Sandbäck, som sedan länge bara är en husgrund, en ladugårdsgrund och en jordkällare. Vi följer en liten grusväg och står efter en stund framför den ”enskilda” grinden till Naglums kyrkoruin (från 1300-talet).
Vi går in – inte genom grinden utan vid sidan av den – och prasslar sedan omkring bland löven inne i kyrkan.
Vi slinker ut åt flodsidan och går ner mot vattnet. Jag kastar pinnar och Londi simmar ut och hämtar dem som inte fastnar i vassväggen.
Så vänder vi om och går förbi ruinen igen.
Och så klättrar vi upp på åsen igen. Jag tittar över hygget strax bakom golfbanan och tänker att snart blir det nog värre. Snart behöver kommunen skövla mer skog för att betala sina växande skulder. Vi har inte bara ”Arenan” – detta under av fulhet, som ser ut som en jättelik slutanvänd hangar – vi har också en ”Toppaffär”.
Orenan har vi Anders S Fylle-Larsson att tacka för (dagligen).
Efter en arbetsvecka, när man åker iväg i mörker och kommer hem i mörker, är det välgörande att få följa med dig på en vandring. Naglums kyrkoruin – en plats för meditation…
På söndag hoppas jag på bra väder och en längre tur.
Folkvalda och pinsamma.
😀