Kategori: Löshästar

”To je moj novi štap”, säger jag som en liten kommentar till inlägget om vandringen på Sljeme här strax intill. Den repliken fälldes alltså i verkligheten bland oss vandrare den dagen och den blev så småningom till en kroatisk exempelmening som jag nu kan perfekt (hoppas jag har skrivit den rätt). Jag väntar nu på ett passande tillfälle att använda den.

Nej, bilden här passar bara så där halvbra. Det var ingen av dessa två som uttalade den magiska frasen för inte behöver de någon štap med den här låga smygande fyrbensgången.

Minns ni ”askpäronen” från i höstas?

Nej, det gör ni nog inte, men jag som går under de här ”askpäronträden” behöver ju inte ens besvära minnet med dem, jag ser dem.

Den här hösten har jag många fler människor att fråga än då jag nyss kommit hit och så känner jag Draženka som vet så mycket om det jag roar mig med att undra över. Och när hon inte vet, så tar hon reda på det. Sannolikt är ”askpäronet” en valnötsvariant, en juglans nigra, alltså en svart valnöt. lika amerikansk som catalpan som ju också finns här i massor utan att bekymra sig om sin amerikanskhet.

På tyska heter juglans nigra helt enkelt ”Schwarznuss”; enkelt ja, men samtidigt fantasieggande. På svenska vet jag inte vad den heter, så jag kallar den ”svartnöt”. Känn på det ordet!

Nej, nu får det vara nog med det här krafsandet och bildvisandet på ett tag. Jag märker ju att de flesta av mina bloggvänner döljer sig i sina sommariden och har dragit något grönt över sig. Här tampas vi med hettan: 36° eller 37°, vad har vi idag? Och till vattnet kommer man inte så lätt. Dessutom ska vi snart bryta upp för vårt stora äventyr. Tågresa med hund genom Europa är nästan lika osäkert som forna tiders vågsamma diligensfärder ut i det okända. (Jag ska inte tråka ut er med att berätta om vilka svårigheter som kan torna upp sig.)

Jag hälsar er genom min badrumsspegel:

Glad sommar!

Och Londi från en strand:

Kanske den i Baška:

Denna heta dag vill jag spela ”Ča će mi lipota” med Tamara Obrovac för er. Vi reser till havet över dagen i hopp om lite svalka – för Londi i alla fall.

Här ligger drömfrukterna tätt, tätt, tätt.

Fikonet är min älsklingsfrukt (men nu ska jag inte gå in i det där svåra syditalienska spörsmålet om ”fichi” och ”fioroni”) och just nu mognar de någonstans kanske inte så långt härifrån. På Dolac är det fullt av dem, men det gäller att hämta dem så tidigt på dagen som möjligt. När eftermiddagssolen vräker ner är det ingen idé längre, då är frukterna en varm guldgrön sörja garnerad med gulsvartrandiga intressant formade knappar – getingar.