Denna morgon stiger våren in här. Solen skiner lugnt och metodiskt på det krympande snötäcket. Ingen vind rör i trädens grenverk, den enda rörelsen är den mot varmare och ljusare tider.
Redan igår kväll inleddes våren för mig med att jag tillsammans med några vänner gick på en konsert med Tamara Obrovac.
Det här sjöng hon inte, men det kan ändå ge en idé.
kunde inte låta bli att leka konstnärlig
Och här finns en länk till en annan sång av henne som har hörts här förut.
Ute är det skärande kallt men Londi och jag är tillbaka i världen igen, omskakade, men tillbaka. Hon stretar på ganska bra ute i kylan och snön – det här är det kallaste väder vi varit med om sedan vi kom hit – det hon har svårast för är att sätta sig eller lägga sig, så hon behåller ofta samma ställning ganska länge i tagit när hon är inne. Men hon mår bättre. Inatt någonstans runt tolvslaget blir hon elva år. Det ska vi fira sovande.
Jag måste nog skölja lite för jag har satt ribban i halsen. Nej, inte där, längre ner, jag har satt den riktigt lågt. Jag tror bestämt både den och svalget har passerat bäst-före-datum, fast hjälp, den passerar ju inte, den där ribban! Förtvivlan är bara förnamnet, men var är efternamnet? Någon? Jag vill kunna tack nej till det som inte känns bra!
Jag såg en en liten stund på Nobelprisutdelningen härom dagen och hörde i samband med detta Peter Englund fälla en kort kommentar till fysikpriset, en kommentar som väl byggde på något nyligen och kanske lite hastigt inhämtat men som fick mig att chockas svårt och kanske förstod jag inte riktigt vad han sa. Universum expanderar – just nu med accelererande hastighet – fram till en viss punkt och sedan kommer det att krympa för att så småningom försvinna och efter det kommer det aldrig mera att finnas något universum. Aldrig mer. Inte heller något annat universum än detta. Jag störtar ner i en allt smalare kon (jaja, det är ju det här avsmalnandet som gör en kon till just en kon): Detta är vårt enda universum. Detta är vårt enda solsystem. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda liv. Men märkligt nog tycker jag att konen känns trängre i motsatt riktning: Detta är mitt enda liv. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda solsystem. (Kanske stämmer det där med ”enda solsystem” inte, men det spelar ingen roll, det får vara med för symmetrins skull.) Detta är vårt enda universum. Varför är detta med universums ändlighet så skrämmande? Varför förbinder jag alls några känslor med detta oändligt (ja, jag säger ”oändligt” ändå) avlägsna? Är det inte lite skrattretande att ha känslomässiga band till universum på det här viset?
det här gyllenmyllret må avbilda universum lika väl som någon gnistrande stjärnhimmel
Fast hur kan fysikerna eller över huvud taget någon människa veta detta? Finns det inte sådant som människor inte kan veta? Och är inte detta med universums ändlighet eller oändlighet just en sådan sak (nej, det är ingen ”sak”)? Vad är ingenting för någonting? När universum vuxit, krympt och försvunnit finns ingenting. Vad är det? (Kvävs man om man tänker för noggrant på detta?) Vad var då allt detta gjort av? Varifrån kom det? Fanns det någonsin om det bestod av någonting som skulle bli ingenting? Har de yttersta tingen plötsigt blivit fysik? Och vilken plats har det mänskliga medvetandet här? Hur kan det veta något om universums yttersta beskaffenhet? Är detta medvetande större än universums slut? Hur kan det annars gripa om det? Kan det det?
PS Inte utan skäl för jag detta inlägg till kategorin ”löshästar”.
Sådant som kan fara genom huvudet när tankarna går fria….
Il marinaio
Siedi serena e aspetti il tuo uomo
che torna domani, se
il cielo vorrà…
cerchi il sorriso
con cui ti lasciò
fra i solchi scuri
che il tempo disegna sul viso
di chi naviga il mare,
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà
l’uomo che amavi non mentiva mai.
Aspetti serena ogni uomo che torna
dal mare lontano verso
il quale partì…
Forse da anni
lui naviga già
lungo correnti
che non porteranno ai tuoi fianchi
il suo amore, mai più…
ed è sempre domani
e se il cielo vorrà…
Te l’ha giurato e sai tornerà;
l’uomo che amavi non mentiva mai.
Angelo Branduardi & Luisa Zappa Branduardi
