Några kvällar under eller runt den gångna helgen lystes den mörka varma himlen för någon timme plötsligt upp av ett sprakande fantasifullt fyrverkeri. Jag stod i fönstret i balkongrummet och tittade.
Efteråt frågade jag vad det var man hade firat. ”Ingenting särskilt. Fyrverkerikvällar.”
Om man från Vukovarska följer Radnička cesta in mot stan märker man snart att man inte är ensam – även om det skulle råka vara folktomt på trottoaren, där man går. Från det vittrande, övergivna industriområdet på höger sida strävar långa gröna halsar med metallögon längst ut i spetsarna mot himlen. De sliter loss tunna vita molnslöjor ur det blåa och kastar omkring sig. Här lever den gamla framtiden, tjock och mullrande.
Igår eftermiddag när det sista av torghandeln på Dolac packades ihop satt Rudolf, Londi och jag i ett av utekaféerna i ena kanten och drack varsin öl och åt våra burek från bageriet intill. Det är ju så att inget som helst ätbart serveras i kaféer och ölstugor här. Däremot går det bra att ta med sig mat och äta till drycken man beställer. Från vårt bord hade vi den här något aparta utsikten:
Kroatiens karta är något mycket eget – det är väl bara Tadzjikistan som har en lika komplicerad silhuett. Ju mer man tittar på den, desto svårare blir det att få grepp om den. Det är redan svårt att säga vad som skulle vara ”centrala Kroatien”. Är det där landets två huvuddelar möts i något smalt, där det liksom hotar att brytas av?
Och vilken del skulle vara sydöstra Kroatien? Det sydligaste av Dalmatien eller det sydöstligaste av Slavonien? Och var finns sydväst? Kanske i södra Dalmatien, på någon enslig ö ute i Adriatiska havet. Det enda säkra väderstrecket är nog norr, fast det blir plötsligt också lurigt för nästan allt utom Dalmatien ligger i norr.
Dalmatien och Slavonien är väl ungefär lika lika varandra som Italien och Ryssland. Och Zagreb har i sina övre delar en ganska gammalösterrikisk eller centraleuropeisk ”flair”. Så vad är då Kroatien? Det är ett litet Europa (Europa har ju faktiskt också en mycket flikig karta) med dess slaviska, romanska och germanska drag och kanske drar genom dess östligare (?) delar en pust från Ungern fram.
Och vilka är förresten Kvarners och Baranjas speciella kännetecken?
När jag vädrar och skakar sängkläderna ifrån mitt sovrumsfönster om morgnarna ser jag rakt in i ett litet hus uppe i björken mittemot, ett kråkslott för skator, kunde man kalla det. Bakom det ser man vad människan hittat på i just denna tid. Skatboet har nog samma konstruktion och stil som i alla skattider.
Jag har läst lite om skatornas byggnadskonst:
Bobygget utförs av båda könen och kan pågå under lång tid med början redan på hösten eller under midvintern året före häckningen. I Centraleuropa börjar det dock först i februari eller mars. Ibland kan boet vara klart efter bara två veckor om det påbörjas under våren, men den sammanlagda tiden för bobygget uppgår i snitt till 40 dagar. Medan nya par börjar bobygget med utdraget spel, påbörjar gamla par bygget efter en förkortad spelritual. De plockar specifika pinnar från marken som provas ut väl innan de flyger till boet med dem. Där läggs de på plats med ibland mycken möda eftersom pinnarna ibland kan vara upp till en halv meter långa.
Även om de inte verkar vara det minsta rädda för mitt fotograferande har jag hittills inte lyckats få in båda i samma bild. Antingen ”fångar” jag den ena (pica)
eller den andra (pica):
