Kvällen kommer

Dagarna svänger sig runt sin axel och jag läser och skriver och vrider på orden. På morgonen kom Vesna med Miki som sovit hos henne över natten och jag var glad att återse min krullvän.

1IMG_5313

Sedan kom Christine vid förmiddagens slut och vi satt ömsom böjda över våra texter ömsom pratade vi om ditt och datt eller vände ord och meningar hit och dit. Och så kom Toma som handlat två stora påsar torrfoder åt Miki och vi drack kaffe på tre man hand och Miki satt i Tomas knä och spanade mot fönstren. Efter någon timme bröt Toma upp igen efter att först ha tagit Miki på en runda och dagen blev tunnare och bleknade så småningom bort. Christine och jag satt på nytt böjda över texterna och sa så lite vi kunde till varandra. Och nu har hon också gått och Miki och jag är ensamma kvar i rummet. Miki sover på ulltäcket och jag våndas över min översättning av Else Lasker-Schülers dikt ”Es kommt der Abend”. Den är så vacker och så svår att tvinga över språkgränsen. Varje gång jag lyckas med något tappar jag något annat på gärdesgården. Orden är så hala och rimmen så svåra att fånga in – och menar hon verkligen just så här och så där? Det är nog dags att ge upp för dagen och lägga ner den här till beskådan och skärskådan. Och vem vet, kanske kommer någon med hjälp eller råd.

Es kommt der Abend

Es kommt der Abend und ich tauche in die Sterne,
Daß ich den Weg zur Heimat im Gemüte nicht verlerne
Umflorte sich auch längst mein armes Land.

Es ruhen unsere Herzen liebverwandt,
Gepaart in einer Schale:
Weiße Mandelkerne –

….. Ich weiß, du hältst wie früher meine Hand
Verwunschen in der Ewigkeit der Ferne …..
Ach, meine Seele rauschte, als dein Mund es mir gestand.

°°°

Kvällen kommer

Kvällen kommer och jag flyr in bland stjärnor,
För att i hjärtat inte glömma vägen hem
Fördunklat ligger sedan länge mitt arma fosterland.

Våra hjärtan vilar kärleksnära,
Ett par i skalet inneslutet:
Vita mandelkärnor –

….. Jag vet, du tar som förr min hand
Förtrollade vi finns i evighetens fjärran land …..
Ack, min själ den sjöng, då din mun skänkte löftesorden.

Läs mer

ett försök

Mörkret faller och dagen räknar förnattens stjärnor. Idag har jag ingenting gjort mer än pratat lite med den ena och den andra. Jag har sovit och glömt att drömma. Gipsfoten är tung men det är inget särskilt med det.

1IMG_5307

Och nu i kvällen väljer jag en dikt av Else Lasker-Schüler ur boken som Gabi tog ner från hyllan igår. Jag väljer bland dikterna till poeten Hans Ehrenbaum-Degele som dog mycket ung i första världskriget. I inledningen till dikterna om honom står det ”Meinem reinen Liebesfreund Hans Ehrenbaum-Degele” och sedan – om kriget och döden i kriget:

Tristan kämpfte in Feindesland;
Viel Lieder hat er heimgesandt.
Bis der Feind brach seinen Leib.

Ja, i dikterna som följer kallar hon honom Tristan eller Gralprinsen eller Riddaren. Jag väljer den här:

An den Ritter aus Gold

Du bist alles was aus Gold ist,
In der großen Welt.

Ich suche deine Sterne
Und will nicht schlafen.

Wir wollen uns hinter Hecken legen,
Uns niemehr aufrichten.

Aus unseren Händen
Süße Träumerei küssen.

Mein Herz holt sich
Von deinem Munde Rosen.

Meine Augen lieben dich an,
Du haschst nach ihren Faltern.

Was soll ich tun,
Wenn du nicht da bist.

Von meinen Lidern
Tropft schwarzer Schnee;

Wenn ich tot bin,
Spiele du mit meiner Seele.

Från andra dikter av henne känner jag igen guldet, rosorna och stjärnorna och det som händer bakom häckarna. Men nu vill jag försöka hitta svenska ord för den här. Detta är första försöket:

Till riddaren av guld

Du är allt som är av guld,
i den stora världen.

Jag söker dina stjärnor
Och vill inte sova.

Vi ska lägga oss bakom häckarna,
och aldrig resa oss mer.

Ur våra händer
Kysser vi drömmar ljuva.

Mitt hjärta hämtar
Rosor från din mun.

Mina ögon glittrar kärlek till dig,
Du griper lekfullt efter deras fjärilar.

Vad ska jag göra,
När du är borta.

Från mina ögonlock
Droppar svart snö;

När jag är död,
Får du leka med min själ.

Ja, ett första försök. En del verkar för lätt, annat kommer jag inte riktigt åt, som radparet här:

Meine Augen lieben dich an,
Du haschst nach ihren Faltern.

Hur hittar jag något som kan återge verbet ”anlieben”? Och hur gör jag med fjärilarna i den andra raden? Eller jakten efter dem? Kanske vill någon hjälpa mig…

Läs mer

tålamod

Morgon i boet eller förmiddag skulle någon kanske säga. Nyss såg det ut så här: Miki låg beredd med blicken mot ytterdörren i väntan på Vesna och en runda i kvarteret.

1IMG_5293

Nu är han ur huset och kommer tidigast igen ikväll. Jag öppnar försiktigt dagen och vet vad jag hoppas göra. Recensionen av Patrik Ouředníks Europeana väntar på att bli skriven, några studentuppsatser på att bli lästa, men framför tränger sig en dikt av Else Lasker-Schüler jag såg på serbiska igår hos Mathias H, ja, sedan har jag också läst den på tyska. Den heter ”Mein Sterbelied” och nu undrar jag när hon skrev den och i vilken diktsamling den kom ut, om den nu kom i någon samling. Hon har skrivit mer än en dikt som heter så, det vet jag, och många som inte heter så är även de dödsdikter till henne själv. Jag tittar upp mot bokhyllan här i balkongrummet och mer anar än ser att det står ”Lasker-Schüler: Gedichte 1902-1943” på en av bokryggarna. Kanske finns dikten där i sitt sammanhang, men jag kan inte ta ner den för den står för högt upp och försöker jag peta ner den med kryckan kanske jag petar omkull mig själv samtidigt. Så nej, jag väntar till imorgon när Gabi kommer, Vesna har bråttom idag och det är så alldeles tillräckligt att hon tar hand om Miki. Men jag tittar ofta upp mot boken, lär mig kanske samtidigt något om tålamod.

Läs mer

En gammal tibetmatta

Sedan någon dag är jag tillbaka hos Else Lasker-Schüler och samtidigt rotar jag bland mina översättningar av hennes dikter och prövar nya grepp och vägar. Benbrottsundantagstillståndet ger absurt nog nya tankar. Och nu har jag tagit ett helt nytt steg och försöker mig på den oöversättliga, tätt knutna ”Ein alter Tibetteppich”. Nej, egentligen går det inte för spännramen är så trång, väven så in till minsta maska precis, och dikten samtidigt så helt perfekt, så skrämmande perfekt och ändå vild och fri på sin smala plats, att det inte går att ta den med sig till ett annat språks dimension. Men jag försöker ändå, för att sedan försöka på nytt och på nytt…

Ein alter Tibetteppich

Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.

Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang umwarben.

Unsere Füße ruhen auf der Kostbarkeit,
Maschentausendabertausendweit.

Süßer Lamasohn auf Moschuspflanzenthron,
Wie lange küßt dein Mund den meinen wohl
Und Wang die Wange buntgeknüpfte Zeiten schon?

1. 2422111243

En gammal tibetmatta

Din själ som älskar min så högt,
Är med den förenad i vårt matt-Tibet.

Tråd vid tråd, färgsvall under kärleksnatt.
Stjärnor, famnande varandra himmelsvitt.

Våra fötter vilar på en dyrbar skatt,
Väft-i-varp-väft-i-varp tusenmilavitt.

Ljuvligaste lamason uppå din myskmalvtron,
Hur länge ligger nu din mun på min
Din kind mot min i brokigt skimmers timmar?

Läs mer

The wide brown land for me?

Kanske är det för att jag i dessa dagar lever i en alltför trång krets där tankarna aldrig luftas ut, kanske är det för att Coetzees röst är för betvingande eller för att mötet mellan en dikt som dyker upp i Merete Mazzarellas Den försiktiga resenären kolliderar så hårt med bilden av tillvaron på farmen i det sydafrikanska inlandet, där Coetzees huvudpersons dotter just blivit våldtagen av tre män. Ja, jag funderar alltså fortfarande över kolonialismen och närmare bestämt dess följder för kolonisatörernas ättlingar. Mazzarella citerar dikten ”My country” från 1904 av Dorothea Mackellar och säger om den att den ”trotsigt ställer det australiska landskapet mot det brittiska”. Så här lyder den andra och sista strofen:

I love a sunburnt country,
A land of sweeping plains,
Of ragged mountain ranges,
Of droughts and flooding rains.
I love her far horizons,
I love her jewel-sea,
Her beauty and her terror –
The wide brown land for me!

Mina tankar tränger sig på mig och jag läser om ett textställe i Coetzees Disgrace. Det handlar om ett samtal mellan far och dotter efter att dotterns farm blivit utsatt för en våldsam attack. Fadern, som själv blev bunden, slagen och bränd, försöker få dottern att tala om vad som hände henne under samma tid och han vill dessutom att hon ska polisanmäla det. Hon svarar:

”What happened to me is a purely private matter. In another time, in another place it might be held to be a public matter. But in this place, at this time, it is not.”

Och sedan frågar han: ”This place being what?”

Och hon svarar: ”This place being South Africa.”

Vad vill jag nu med detta? Jo, jag vill säga att i Sydafrika kan de vita inte säga ”The wide brown land for me!” eller i alla fall inte alls på samma självklara sätt som de vita i Australien kan göra det. Och varför är det så? Om kolonisationen går ända till slutet, tills de som först levde i landet inte längre finns eller är helt slagna, då känner kolonisatörernas ättlingar att de, utan att någon skugga faller över dem, kan säga att det här landet är mitt (och jag älskar det). I Sydafrika har de vita under lång tid våldfört sig på den ursprungliga befolkningen, men balansen mellan folken är en helt annan än den i Australien. Eller i Amerika för den delen. Och skillnaden har väl inte med moral att göra även om den förstås ändå har det på ett mer skruvat plan. Tanken svindlar och människan och hennes historia blir så skrämmande och så obegriplig.

1IMG_9358

Läs mer