So zärtlich war Suleyken
21/2 -2012
Ostpreußen har länge haft en speciell plats på min inre karta. Nej, jag har aldrig varit där och kanske kommer jag aldrig dit. Egentligen är det den södra delen, Masuren/Mazury, som jag lockas av mest.
Kanske är det litteraturen som har fått mig drömma om detta land. Siegfried Lenz skriver så här i början av efterordet till sin novellsamling So zärtlich war Suleyken:
Diskrete Auskunft über Masuren
Im Süden Ostpreußens, zwischen Torfmooren und sandiger Öde, zwischen verborgenen Seen und Kiefernwäldern waren wir Masuren zu Hause – eine Mischung aus pruzzischen Elementen und polnischen, aus brandenburgischen, salzburgischen und russischen.
Meine Heimat lag sozusagen im Rücken der Geschichte; sie hat keine berühmten Physiker hervorgebracht, keine Rollschuhmeister oder Präsidenten;
(Diskret upplysning om Masurien
I södra Ostpreussen, bland torvmossar och sandig ödemark, bland gömda sjöar och tallskogar var vi masurier hemma – vi var en blandning av prusiska element och polska, av brandburgska, salzburgska och ryska.
Mitt hemland låg så att säga på historiens ryggsida; det har inte frambringat några berömda fysiker, ingen rullskridskomästare och ingen president;)
Och lite längre fram i efterordet säger han så här:
Die hier vorliegenden Geschichten und Skizzen sind gleichsam kleine Erkundigungen der masurischen Seele. Sie stellen keinen schwermütigen Sehnsuchtsgesang dar, im Gegenteil: diese Geschichten sind zwinkernde Liebeserklärungen an mein Land, eine aufgeräumte Huldigung an die Leute von Masuren.
(Berättelserna och skisserna här är ett slags små undersökningar av den masuriska själen. Det finns igen svårmodig längtanssång i dem, tvärtom: de här berättelserna är blinkande kärleksförklaringar till mitt land, en upprymd hyllning till människorna i Masurien.)
Novellerna är skrivna på ett egenartat språk som jag förmodar stiliserar talspråket i Lenz’ hemtrakter som det talades då han växte upp där i Lyck (idag Ełk) på 1920- och 30-talet. Det är en tyska full av diminutiver och med en ordföljd som ofta går andra vägar än högtyskans. Dessutom innehåller den små inslag av baltiska och slaviska språk. Novellfigurerna är en blandning av värdiga, komiska och älskliga. Det är svårt att beskriva dem utan att man missar själva essensen. De är ett slags öververkliga sagofigurer som är fastgjutna i ett evigt förflutet. De lever i livets morgon, men med jord under naglarna och hönsfjädrar lite överallt. Novellerna heter saker som ”Duell in kurzem Schafspelz” (Duell i kort fårpäls), ”Der rasende Schuster” (Den rasande skomakaren), ”Die Kunst, einen Hahn zu fangen” (Konsten att fånga en tupp) och ”Das Bad in Wszscinsk” (Badet i Wszscinsk).
lånad bild – så här vackert är det nog
Paul Celan: Es ist nicht mehr
20/2 -2012
Nu när jag precis har publicerat en rad av mina tolkningar av Paul Celans dikter i Salongen, känner jag ett slags inre tvång att försöka mig på ytterligare en.
Jag har valt den här (ur Die Niemandsrose):
ES IST NICHT MEHR
diese
zuweilen mit dir
in die Stunde gesenkte
Schwere. Es ist
eine andre.
Es ist das Gewicht, das die Leere zurückhält,
die mit-
ginge mit dir.
Es hat, wie du, keinen Namen. Vielleicht
seid ihr dasselbe. Vielleicht
nennst auch du mich einst
so.
Och så här har den blivit på svenska, hittills ska jag väl säga. Föreslå gärna ändringar. Det finns ett ställe där jag inte alls vet om jag har förstått, men jag tar risken för jag skulle så gärna vilja förstå det.
.
DET ÄR INTE MER
denna
ibland med dig
i timmen nedsänkta
tunghet. Det är
en annan.
Det är den tyngd, som hejdar tomheten,
som skulle
följa med dig.
Den har, som du, inte något namn. Kanske
är ni detsamma. Kanske
kallar även du mig en dag
så.
Utanför tiden
12/2 -2012
Under ett antal dagar har jag bakom eller innanför annat läst Michel Ekmans bok Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts). Den här morgonen läste jag titelessän för andra gången och jag tror att det är den jag tycker bäst om, fast ”Kritiker” och den första delen av den sista essän ”Tre romaner – Stäppvargen, Stiller, Krig och fred” tycker jag också ”bäst” om, nu. Kanske kommer detta att ändra sig vid något annat läsvarv.
I essän ”Utanför tiden” möter och följer jag en ung man som ofta är ensam och som finner än sorg än lycka i ensamheten. Jag både känner igen mig i honom och gör det inte. Och jag gläder mig lite hemligt åt likheter såväl som åt skillnader. Jag tycker mycket om att se vad han upplever när han ibland i dagar i sträck är ensam ute på landet i mormoderns sommarstuga och lyssnar på tystnaden och naturens ljud:
Det var inte fråga om att fyllas av något, snarare om att tömmas, att bli ett med sin omgivning utan att ens registrera det på ett medvetet plan.
Lite längre fram utmed textens stig talar dess röst om den här unge mannens möten med musiken.
Det musiken kunde var ju inte bara att intrikat knyta ihop tiden och skicka iväg den med expressfart, som en Bachfuga eller en sonatsats av Beethoven, utan också att få den att stanna, glömmas bort, upphöra.
Och så kröker stigen inför det omskakande mötet med Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet. ”Jag läste den och blev en annan”, säger Ekman.
Sandelins dikter skapade en egen värld och en upplevelse av tidlöshet, men de var samtidigt öppna på ett sätt som aktuliserade alla de bilder jag själv bar på näthinnan:
Sandelin har jag aldrig läst, men nu närmar sig kanske den tiden då jag ska göra det. Den här dikten till exempel kunde jag läsa mer än en gång:
Tyst
stiger solen över havet
älgkon fram över sädesfältet
människan ut på morgontrappan
Innan Ekman i texten lämnar Sandelin säger han sammanfattande så här:
Den subjektiva betydelsen för mig av Sandelins poesi var alltså – förutom att den artikulerade upplevelser jag tyckte att jag kunde känna igen – att dikterna visade en väg ut för mig, antydde att man kunde vara som jag men ändå träda i förbindelse med omvärlden.
Vi går vidare. Och strax är vi inne i Gunnar Björlings diktvärld. Om mötet med dikterna i samlingsvolymen Du går de ord säger Ekman vänligt ironiskt till sig själv som ung pojke: ”Den blev ingången till Björlingvärlden, och så omfattade min parnass två diktare.” Och jag tänker att Björling har jag inte läst heller, ja, något, men nästan inget. Det är också dags.
Barn, och deras röst
men från redden ut kring valven –
att dag, himmel
är
är vart löv mig
luft är
och är gräs och sten och vatten
och fröjd skall
frid går över land och land
den frid –
en luft en mark
och någon väg eller klippas stenar.
Och så här – så absolut övertygande – talar då Ekman om denna Björlingdikt:
Dikten följer rösterna och utvidgar sig från lyssnarens plats ut över vatten och land. Samtidigt öppnar sig språket så att det beskrivande elementen blir allt färre. I den andra strofen frammanas allt det som är, intensivt men utan beskrivningar. Det viktigaste ordet är ’är’. Strofen uttrycker det under som ligger i att allt finns men ringar inte in en begränsad värld utan visar läsaren en väg.
Vi går vidare, diktarmötena blir tätare, den unge mannen erfarnare. Jag ska tiga om det mesta som nu är kvar av essän. Fast något vill jag säga om det som händer mig under haikuavsnittet. En dikt av Basho i engelsk översättning, det står inte av vem, får mig att tappa fotfästet med ett ryck:
Nothing intimates
In the voice of the cikada,
How soon it will die.
Nej, utan vår dödlighet hade det aldrig aldrig kunnat finnas någon poesi.
”Haikudikter handlar helt och hållet om uppmärksamhet”, skriver Ekman. Och:
Haikun kunde också helt utan patetik tala om de största teman, sådana som liv och död. Kanske det berodde på att den i grund och botten inte alls accepterade hierarkier mellan smått och stort.
≈≈≈
PS Salongen bjuder på en ny text.
Fulvio Tomizza
8/2 -2012
För kanske tio år sedan läste jag en roman av Fulvio Tomizza som jag tyckte mycket om. Romanen heter Franziska och handlar om en ung slovenska som blir brutalt sviken av mannen i hennes liv, en italiensk officer. Platsen är Trieste och området där omkring och tiden är första världskriget. Egentligen minns jag inget av handlingen utom sveket, men jag minns Franziska som om hon hade varit en människa jag känt.
Fulvio Tomizza (1935-1999) växte upp i byn Giurizzani i Istrien i det dåvarande Italien. Idag ligger byn i Kroatien och heter Juricani. 1954 då zon B av det Fria territoriet Trieste, där Giurizzani ingick, tillföll Jugoslavien flyttade Tomizza till Trieste, eftersom familjen berövats hus och jord. Tre av hans första romaner kom att handla om den förlorade hemtrakten och de finns samlade i Trilogia istriana. Jag har inte läst någon av dem, men jag är nyfiken på dem och ämnet ligger mig nära och Trieste också, där jag säkert kan få tag på dem.
När jag var i Trieste strax före jul åt jag bland annat på den rustika slovenska restaurangen ”Il Buffet da Pepi”. Handlingen i Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti – en roman med slovenska huvudpersoner – har trådar som förbinder den med denna lilla restaurang. Jag jagade boken i Bologna, men det är tydligen bara i Trieste man kan hitta den och på hemvägen hade jag för bråttom. Men den vill jag läsa.
Den enda roman jag hittade på Feltrinelli i Bologna (som har det mesta) var La città di Miriam och ”la città” är förstås Trieste. Jag slog till – för Tomizza och för Trieste. Första kapitlet öppnar med suggestiva bilder av staden. Tomizza skriver till exempel så här:
il cielo tra le cupole della chiesa serbo-ortodossa e la statua di Sant’Antonio è di un azzurro cupo e lontano, appena solcato di graffi bianchi come il mare se visto dall’alto.
(himlen mellan den serbisk-ortodoxa kyrkan och statyn av den helige Antonius har en dov och avlägsen blå färg som fåras en aning av vita rispor som havet sett från ovan.)
Och på romanens nästsista sida får vi se Trieste så här:
la città delle cupole e dei platani si appiattiva arancione tra l’altipiano selvatico e il mare.
(kupolernas och platanernas stad bredde ut sig orange mellan de vilda höjderna och havet.)
För det var ju Trieste jag ville möta i boken. Men det finns också en handling, en kärlekshistoria mellan Stefano Marcovich, flykting från Istrien och Miriam Cohen, triestinsk judinna. Mycket av boken utspelar sig i Miriams hem, där hon bor tillsammans med sin far, doktor Cohen och den mäktiga katten Ezechiele. Doktor Cohen är en charmerande och originell person som för det mesta talar triestinsk dialekt. Han är bland annat vän med poeten Umberto Saba (så här stiger verkligheten in över fiktionsgränsen) och stämningen i romanen får mig att tänka både på Italo Svevo och Giorgio Bassani (Ferraras judiska kvarter har/hade säkert mycket gemensamt med de dito triestinska). Psykoanalysen svävar över rummen och drömmarna och deras tydning. Det finns en tät eller förtätad erotisk intimitet i romanen, i alla fall i början och i något lyckligt kapitel mot slutet. Det som river hål på denna lockande gåtfullt sensuella atmosfär av rent fysisk närhet och kroppsvarm förtrolighet är inte doktor Cohens närvaro i huset eller på det unga parets bröllopsresa, utan Marcos notoriska otrohet, eller kanske inte den heller i sig utan Tomizzas litania över Marcos erotiska eskapader, den ena tristare och banalare än den andra. Tyvärr består mer än hälften av boken av dem. Uffa che barba! För det finns så vackra kapitel, till exempel det fjärde (av fem) som är en återblick på Miriams och Stefanos allra första möten. Det är här boken påminner lite om Bassanis Il giardino dei Finzi-Contini. Jag blir så tagen av Miriam, precis som av Bassanis Micòl. För Tomizza kan verkligen skapa underbara kvinnoporträtt. Och staden Trieste får också liv under hans händer. Ett argt och taggigt liv, men ett med trollkraft.
sai – dice un giorno Miriam a Stefano – la città in cui viviamo, pronta a farsi in quattro pur di dare dispiacere ad un altro. Città di fratricidi, diceva papà.
(vet du – säger Miriam en dag till Stefano – staden vi lever i slår gärna knut på sig själv för att den ena ska få pina den andra. En stad av brodermord, sa far.)
Canal Grande, Ponterosso, le cupole della chiesa serbo-ortodossa – dicembre 2011
Ungaretti: Ultimo quarto
6/2 -2012
Medan Londi vilar och förhoppningsvis hämtar sig försöker jag leta fram någon ”terapi” till mig. Jag har bläddrat bland Giuseppe Ungarettis dikter och hittat en som jag försöker mig på att tolka. Tankarna hålls i en fast bana genom detta vändande och vridande och sökande efter de rätta orden.
Ultimo quarto
Luna,
Piuma di cielo,
Così velina,
Arida,
Trasporti il murmure d’anime spoglie?
E alla pallida che diranno mai
Pipistrelli dai ruderi del teatro,
In sogno quelle capre,
E fra arse foglie come in fermo fumo
Con tutto il sgolarsi di cristallo
Un usignolo?
≈≈≈
Sista kvarteret
Måne,
Himlafjäder,
Så tunn,
Spröd,
Bär du sorlet från nakna själar?
Och till den bleka vad säger då
Fladdermössen från teaterruinen,
I drömmen dessa getter,
Och bland torra löv som i orörlig rök
Med hela sin kristallsång
En näktergal?
Kafka, Das Schloß och Spindelmühle – en repris
1/2 -2012
Av någon teknisk anledning har en av mina favorittexter under pausträdet ”gått förlorad”. Jag märkte detta för ganska länge sedan, men idag har jag bestämt mig för att återerövra texten. Jag ändrar några småsaker i den som jag inte gillar. Så här (ungefär) skrev jag den 27 november 2006:
Igår eftermiddag när jag satt och bläddrade lite planlöst i Klaus Wagenbachs Kafkabiografi gjorde jag en upptäckt. Ja, ingen upptäckt för världen men väl för mig själv, det är väl det man vanligen menar med att man gör upptäckter.
På sidan 136 i boken står det strax ovanför mitten så här:
Den ”Schloß”-Roman begann Kafka während eines dreiwöchigen Aufenthalts in Spindelmühle,
På ett annat ställe läser jag att mycket av miljön i ”Das Schloß” är hämtad från Spindelmühle. Det var ju i Spindelmühle som nu heter Špindlerův Mlýn, som jag tillbringade två dryga halvveckor den här sommaren. Denna lilla ort var utgångspunkten för alla Riesengebirgevandringarna.
Jag slår nu upp första sidan i ”Das Schloß” och läser de inledande raderna:
Es war spätabends, als K. ankam. Das Dorf lag in tiefem Schnee. Vom Schloßberg war nichts zu sehen, Nebel und Finsternis umgaben ihn, auch nicht der schwächste Lichtschein deutete das große Schloß an. Lange stand K. auf der Holzbrücke, die von der Landstraße zum Dorf führte, und blickte in die scheinbare Leere empor.
Det här måste vara bron K. stod på och Kafka måste ha gått här och tänkt ut det hela. Jag fotograferade (lite klumpigt) av en av bilderna från förra sekelskiftet som finns uppsatta på en vägg på pensionatet där vi bodde. I verkligheten ser det nu lite annorlunda ut, men inte helt och bron finns där än. Och jag har stått på den precis som K.
Contovello – ett tolkningsförsök
26/1 -2012
För inte så länge sedan visade jag en dikt av den triestinske poeten Umberto Saba här. Under dagarna som gått sedan dess har jag då och då knåpat med en tolkning till svenskan av dikten. Nu tänkte jag visa den. Vill ni får ni gärna komma med förbättringsförslag. Jag ser några svaga punkter i mitt försök. Här kommer först originalet:
Contovello
Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende
così erta dal monte una scaletta,
che pare, come avanza, il piede metta
nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.
Ricompare. Si affanna ancora attorno
quel ritaglio di terra grigia, ingombra
di sterpi, a fiore del sasso. Seduto
all’osteria, bevo quest’aspro vino.
Contovello
En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant
att det, när han går, verkar som foten sätts
i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.
Han dyker upp igen. Han sliter ännu
med den grå jordplätten, full
av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.