Jag är nu inlurad på den inte särskilt framkomliga vägen in bland Salvatore Quasimodos dikter. Jag försöker och misslyckas och försöker igen. Eva avlyssnar och läser tålmodigt försöken. Dagens dikt gjorde jag de första översättningsförsöken med för fem år sedan, eller var det fyra? Jag är inte säker, men detta är inget jag behöver veta – inte du läsare heller. Dikten talar om havet och jag tror att det är det sicilianska havet, som Quasimodo minns det när han befinner sig långt borta ifrån det, kanske i Milano eller någon annanstans långt upp i norr. Och – eller men – havet jag visar på bilden är med Claudio Magris’ ord ”un altro mare”.
°°
S’ode ancora il mare
Già da più notti s’ode ancora il mare,
lieve, su e giù, lungo le sabbie lisce.
Eco d’una voce chiusa nella mente
che risale dal tempo; ed anche questo
lamento assiduo di gabbiani: forse
d’uccelli delle torri, che l’aprile
sospinge verso la pianura. Già
m’eri vicina tu con quella voce;
ed io vorrei che pure a te venisse,
ora, di me un’eco di memoria,
come quel buio murmure di mare.
°°
Åter hörs havet
Sedan mer än en natt hörs åter havet,
lätt, fram och åter, längs släta stränder.
Ekot från en röst innesluten i min själ
från år tillbaka; och även denna
oavbrutna klagan från måsar: kanske
från tornens fåglar, som månaden april
driver ner mot slätten. En gång
var du mig nära med denna röst
och jag önskar att också till dig,
nu, ett minneseko från mig komme,
som havets dunkla mumlan.
