Bödeln

Jag läser Pär Lagerkvists Bödeln och jag tänker att en sådan bok har jag aldrig läst förr, inte ens när jag läste Bödeln förra gången. Det är först nu jag ser vad det står. Jag tror att Lagerkvist hör till dem som under det att han skriver kan nå det som är hinsides. Kanske var det därför jag inte förstod sist jag läste boken: Jag trodde inte mina ögon och tänkte att han var ”konstigt enkel och elementär”. Min bok har stora bokstäver och är illustrerad av Staffan Hallström. Hans bilder vet vad Lagerkvist talar om.

bild-62

Lagerkvist gör något med ont och gott så att de blir svåra att skilja åt även om skillnaden också blir kanske ännu större. Jag är fortfarande i den medeltida delen och bödeln sitter där stor och tung och jag tänker på den olycklige jätten Rübezahl i Riesengebirge.

Det finns en sekvens där en man på den här krogen, där det mesta av scenen utspelar sig, berättar om en episod ur sin barndom. Det är i den som Lagerkvist på ett särskilt sätt rör sig fram och tillbaka över linjen mellan liv och död. Mannen som pojke träffar en dag två små fula och skygga barn, en flicka och en pojke. De tre leker ett slags undflyende och otydliga lekar med varandra i skogen. De är tillsammans och ändå inte, gömmer sig bra. Dagarna går och de tre träffas om och om igen och leker på det där märkliga sättet som om tillvaron bytte väsen under leken. De främmande barnen är bödelns barn och ”vår” pojke smittas av deras olycka och hans föräldrar grips av förtvivlan och livet blir grått tills en dag detta händer: Vår pojkes mor tar med honom till bödelns hopkrupna stuga invid bergväggen. Bödelsbarnen kommer ut på tunet framför huset och den lite skrämmande bödelshustrun visar sig också. Och bödeln är där, stor och ärrig med tunga blodsprängda ögon. Och nu ska vi uppleva hur vår pojke renas från den där smittan:

Men mannen och jag gick ensamma neråt en väl upptrampad gångstig som förde in i en liten björkhage bredvid huset. Det var konstigt att gå med honom och jag höll mig lite ifrån hela tiden. Men vi blev likväl mer bekanta med varandra av att gå så. Där var en källa mitt inne i dungen – väl deras brunn, för det fanns ett öskar där. Han lade sig ner på knä vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. – Drick! sade han.

Det var inte svårt att se att han inget ont ville mig med det. Jag gjorde gärna som han sa och var inte alls rädd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrämmande så nära inpå, men så var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga människor i stället. Han låg och såg på mig med den tunga blodsprängda blicken och jag minns att jag tänkte att han var visst inte lycklig han heller. Tre gånger lät han mig göra det.

– Nu är det hävt sade han, sen du druckit ur hand på mig. Nu behöver du inte frukta mer. Och han strök mig lite över huvet.

Jag skulle kunna fortsätta att rusigt skriva av sida efter sida, men jag stannar vid detta. Lagerkvist kan något som nästan ingen kan. Medan han pratar helt vardagligt för han skynket eller väggen mellan liv och död åt sidan. Och sedan så släpper han tillbaka gränsen igen. Något sådant tycker jag mig se att han gör.

Läs mer

Om vägen till Babadag

(Jag plockar upp ännu en text som ramlat emellan annat men ändå finns kvar.)

Något halvår innan boken kom ut på svenska hade jag redan sett dess titel: På vägen till Babadag. Och där började min resa, för Babadag låter som namnet på den plats jag söker. Nu har jag fullbordat denna färd hela tiden smygande som ett töcken bakom Andrzej Stasiuk. Kom Stasiuk till Babadag? Ja, kanske, fast egentligen passerade han väl snarare förbi denna gudsförgätna håla i Donaudeltat. Mer än en gång, men det var svårt att hålla kvar platsen. Stasiuk reser på ett sätt som är fjärran från all turism och också från det vanliga resandet från en punkt till en annan. Han färdas på avigan eller baksidan av allt. Konkret befinner han sig oftast på små leriga vägar i östra Ungern gång på gång korsande gränsen till Slovakien eller Ukraina, i Rumäniens lågländer, där Donauarmarna tömmer sig i Svarta Havet eller så är han i Albanien, där svarta uråldriga berg på ett farligt sätt lutar sig över havet. Eller i Moldavien. Han flyr centrum och allt välkänt och beundrat:

Inte omöjligt att min böjelse för periferierna, min dragning till provinsen, min perversa kärlek till allt som försvinner, förflyktigas och förstörs hade fått sitt lystmäte här i Sfîntu Gheorghe.

Sfîntu Gheorghe ligger inte långt från Babadag, men det går egentligen inte att ta sig från den ena hålan till den andra. Eller det är lättare att åka från någon av dem till Paris. Hur svårt än detta skulle vara.

bild-41

Stasiuk talar i den här boken som alltid om ljusets vandring över varelserna och tingen, över levande och dött. Jag känner så väl igen den här ibland hisnande kosmiska dimensionen från Världen bortom Dukla eller någon annan av hans romaner. Och han drar i tidens och rummets trådar, rullar dem mellan fingrarna och söker deras förbindelseknutar medan han går eller åker genom byar som står till knäna i leran och dammet. Ofta stannar han upp för att begrunda djuren och deras uttryck, för att genom dem se in i tillvarons mysterier:

Korna var varma, uppsvällda och likgiltiga. De tittade rakt framför sig, långt in i fjärran, för varken sakerna, föremålen eller landskapet hade någon särskild betydelse för dem. De såg helt enkelt rakt igenom allt sådant. Och inne i byn Rozpucie upplevde jag hela världens väldighet och obrutna kontinuitet.

Människorna vi möter är oftast fattiga och slitna bybor, människor med enkla och tunga liv fjärran från den moderna världen, utom denna världs avfall. Det rasslar och prasslar av gamla plastpåsar och petflaskor bland de förfallna bondstugorna. Men så finns zigenarna och det är dem som Stasiuk alltid söker, för de har för honom andra nycklar till tillvaron: ”Deras geografi är rörlig och ogripbar. Mycket möjligt att den överlever vår.”

Landskapet har en betydelsefull och ofta ödesmättad roll i boken och ibland kan det få demoniska drag. På en resa i Moldavien färdas vi längs floden Răut och kommer till en krök och jag vet inte hur detta kan hända, men jag blir skräckslagen inför lanskapet så som Stasiuk beskriver det. Det svindlar både i rum och tid när jag läser:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Stasiuk gör om och om igen samma eller liknande resor längs landskapens och ländernas frånsidor. Han älskar det som går under, löses upp och skingras och tycker sig ibland finna platser som rymmer passager till andra dimensioner. Han säger att det är länge sedan han slutade bry sig om framtiden och att han längtar till ”platser som påminner om begynnelse, eller där i varje fall sorgen är lika stark som ödet.” När jag läser detta slår tanken en volt i mitt huvud och jag ser i ett blixtsken att begynnelse hör ihop med framtid. Tidsstråden går plötsligt i en cirkel. Och så tittar jag halvt skamset ner på boksidorna framför mig. Har jag verkligen strukit under varje rad?

Den här resan leder in under huden genom dödsriket och upp igen och ut i en förlorad bygd, där ”de stillastående tågen värmer sig som snokar under den höga himlen i det hemsökta Buzica”.

Detta är en sång om jorden – en mycket jordig sång – som talar om det som ligger vid sidan av det vi brukar kalla historien, en sång som sjunger om de minsta tingen och om det som snuddar vid evigheten och stjärnfallen. På vägen till Babadag utspelar sig livet.

°°
Andrzej Stasiuk
På vägen till Babadag, 2015
(Jadąc do Babadag, 2004)
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Ersatz

Läs mer

Apropå Olga Tokarczuk

(Den här texten är skriven före Jakobsböckerna och bilden hör till en annan bok än den jag främst skriver om här.)

Vår tids polska skönlitteratur har en alldeles speciell lyskraft och lödighet och en av de verkligt betydelsefulla inom denna är Olga Tokarczuk. I bok efter bok ger hon sig in i det stora projektet att undersöka människan och hennes villkor på jorden: Vilka är vi? Hur lever vi? Hur dör vi? Vilka möjligheter låter vi ligga obrukade vid vår väg?

bild-62

”Björnens ögonblick” är det sjätte verket av Tokarczuk som översatts till svenska. Hennes böcker rör sig vad gäller formen mellan berättande och fantasifull analys, mellan fiktion och essäistik. Noggranna iakttagelser, fria funderingar och djärva tankeprojekt läggs bredvid varandra på böckernas sidor. På sätt och vis kan man säga att hon alltid arbetar med samma stoff och samma former, men att hon varje gång väljer nya tyngdpunkter och kombinationer när det gäller såväl gestaltning som innehåll. Den närmast föregående boken, ”Styr din plog över de dödas ben”, ligger till formen mycket nära det många nog föreställer sig under det klassiska begreppet ”roman”; läsaren förs genom en sammanhängande historia med en följbar intrig. Huvudpersonen där är en äldre mycket egensinnig kvinna som genom romanen går sin egen omöjliga väg. Tiden i boken är nutid, men samtidigt andas den tidlöshet och som i andra verk brottas författaren med de stora livsfrågorna. I ”Björnens ögonblick” finns ingen sammanhållande historia utan här ställs vi inför en samling fria essäer, som Tokarczuk placerat under två huvudrubriker: ”Heterotopier” och ”Resedokument”. Någonstans i början av det första avsnittet tar författaren oss vid handen och säger så här:

”En heterotopi är helt enkelt en plats som inte är världen sådan vi känner den. Något i stil med en alternativ verklighet som skulle kunna vara sprungen ur samma källa som vår egen någon gång långt tillbaka i tiden men som sedan följt en radikalt annorlunda utveckling.”

En påfallande egenskap hos den här första delen av boken är att den ställer ett slags moraliska krav på läsaren. Vi tvingas se på vårt hyckleri, vårt sätt att glida undan och allra tydligast: Vi ställs ansikte mot ansikte med vår likgiltighet inför allt det bottenlösa lidande vi tillfogar djuren. Som en spegel ställer hon J.M. Coetzees glasblanka ”Djurens liv” framför oss. Och ur den talar dess huvudperson, den åldrande författaren Elizabeth Costello, med av förtvivlan uppspärrade ögon:

”Är det möjligt, frågar jag mig, att alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga till bevisen, visar upp dem, ger dem till mig. Lik. Delar av lik som de har köpt för pengar.”

Tokarczuk kommenterar Costellos ord så här: ”Den som väl insett den fullkomliga fasan i vad människorna gör med djuren kommer aldrig att återfå sitt lugn.” Och hon menar att Coetzee med sin bok velat peka på de bortträngda värdena i insikt och empati när det gäller att nå kunskap om tillvaron. I kapitlet ”Herrelösa hundar” gör Tokarczuk ett tvärsnitt genom hundarnas lidandehistoria. När nya samhällen grundas eller internationella idrottsevenemang genomförs ingår ofta steget att ”rensa” platserna från herrelösa hundar. Detta är ”något vi alla borde skämmas för under de närmaste hundra åren”, skriver hon och för den läsare som inte kan smita förbi hennes ord, är det omöjligt att inte känna sig ställd mot väggen.

I en av essäerna letar författaren efter hur djupt in i den enskilda människan könet finns. Hur långt in finns sådant som kvinnlighet och manlighet? Och vad finns där innanför? Eller är könet ett kontinuum med olika koncentrationer av den ena eller andra komponenten?

Om det i kapitlen om djuren är vår förmåga till empati som sätts på prov, så letar mycket i hela avsnittet ”Heterotopier” efter vårt mod. Om vi vågar tänka annorlunda än på vedertaget sätt kan vi förändra världen!

Vid inträdet bland essäerna i avsnittet ”Resedokument” blir läsarens andning lugnare. Här erbjuds vi att tillsammans med författaren iaktta och stilla begrunda Amsterdam som en stad efter människans mått, en stad som genom sin ljusa, öppna, lätt anarkistiska hållning är så fri från rädsla och neuroser. Vi får även förundras över det polska språkets märkliga vindlingar, dess vimmel av diminutiver, dess arkaiska böjningslabyrinter. I landskapet bjuds vi in att följa floden Oder, både dess synliga och dess underjordiska delar. Och som i alla Tokarczuks böcker finns byarna i trakten av Wałbrzych och Nowa Ruda med. Än en gång undersöker hon de historiska lagren, det tyska, det polska där.

”Med finget i saltkaret” slutligen är en essä om läsandet, Tokarczuks eget och läsandet mera i allmänhet. Hon talar om hur verkliga de litterära gestalterna ofta är för oss, att psykologerna nog aldrig lyckats förklara läsandets underverk och att litteraturen ”söker sig till de skikt i det mänskliga psyket där könets dualism inte gäller och där människan är ett fullödigt väsen, odelat och i stånd att ösa med båda händerna ur sin Helhet.”

Olga Tokarczuk
Björnens ögonblick 2014
(Moment niedźwiedzia 2012)
Översättning: Jan Henrik Swahn
Förlag: Ariel

Läs mer

Före festen: Saša Stanišić

Eftersom jag nu fått veta att Hufvudstadsbladet publicerat min text om Saša Stanišićs Före festen, känner jag mig fri att släppa ut den även här:

°°

Före festen är en historia eller ett knippe historier om provinsen där åren ännu går ett och ett. Provinsen är inte vilken provins som helst utan ett hörn av Uckermark, en blygsamt vacker avfolkningsbygd i nordöstra Tyskland. Författaren Saša Stanišić kom som flykting till Tyskland som fjortonåring – en ålder som är helt öppen både framåt och bakåt – från det krigshärjade Bosnien. Hans första roman Wie der Soldat das Grammofon repariert, som på svenska fått den något krystade titeln Farfar upp i graven, handlar om en pojkes upplevelser före och under Balkankriget i den lilla staden Višegrad, som också är Stanišićs födelsestad. Och staden där Ivo Andrićs roman Bron över Drina utspelar sig. I Före festen har Stanišić gjort verklighetens by Fürstenwerder till sin diktnings Fürstenfelde. Någonstans i början av boken låter han själva landskapet för ett ögonblick bli till huvudperson och vi får veta något om de två sjöarnas tillblivelse. Lite kan detta påminna om början i Jenny Erpenbecks roman Hemsökelse, som ju också utspelar sig i Brandenburg – Uckermark är ett nordöstligt hörn av Brandenburg – fast hos Erpenbeck tar urtiden större plats. Och i Stanišićs roman överlagras historien av myten om den balkanske jätten som slungade iväg en bergstopp från kedjan Dinariderna och delade den uckermarkska sjön i två.

Ett nav i romanen är Annafesten som firats i byn sedan 1500-talet av en sedan länge i invånarnas minne förbleknad anledning. Kanske brändes en senare helgonförklarad Anna på bål en sommardag, men sannolikt inte just den dag i slutet av augusti då festen firas. Nuet i romanen är dygnet före årets fest men detta nu är också en punkt som har ett myller av förbindelser med gångna tider.

I romanen möter vi en rad människor i byn som till exempel Ana Kranz, en åldrad konstnärinna med rötter i Banatet i Balkans oklara gränstrakter, som genom åren målat byn och dess invånare ur alla tänkbara och otänkbara vinklar, ”Sparbank i solnedgång” heter en och natten inför årets fest försöker hon sig på att måla Djupsjön i mörkret, men hon är nattblind. Och så har vi de unga männen: Lada, som är mycket stark, Stumme Suzi som är just stum och också mycket stark. Och Johann, som har tunna armar och är klockarlärling, han lär sig att slå slagen med byns tre tunga kyrkklockor. Den unga kvinna som får mest plats i romanen heter Anna och hon springer mycket fort och är en orolig själ. Herr Schramm var en gång överstelöjtnant i DDR-armén, sedan skogvaktare och är numera en självmordsbenägen svartarbetande pensionär. En viktig samlingsplats i byn är Ulis garage, där man – ja, mest män – dricker öl och berättar historier, för det finns inte längre någon riktig bykrog. Lada är inofficiell men mycket verklig utkastare hos Uli. En annan central plats är hembygdsgården där Johanna Schwermut, Johanns mor, bedriver en intensiv och hemlighetsfull verksamhet, när hon inte är svårmodig och bara ligger med ansiktet mot jorden hemma i trädgården. Råhet och mänsklig värme går tätt intill varandra i relationerna mellan byborna. En betydelsefull gestalt är färjkarlen, som i romanens öppningsscen just dött. Han lever vidare i det kollektiva minnet och den kollektiva sorgen:

Vi är ledsna. Vi har ingen färjkarl mer. Färjkarlen är död. Två sjöar, ingen färjkarl.

Detta ”vi” kommer ofta till tals i romanen. Det är byn som talar lite som hos Tage Aurell i hans värmländska obygdsberättelser. Ofta inleds ett nytt kapitel med att en kollektiv känsla registreras. Så här: ”Vi är glada, Anna kommer att brännas på bål. Imorgon kväll på festen kommer domen att verkställas.” Eller så här: ”Vi är obekymrade. Ficklampa, regnkappa, gummistövlar, målarduk med paraplyet: fru Kranz är väl rustad.” Eller: ”Vi är bekymrade. Ingen kan Bibeln så bra som kyrkklockorna.” Och i bokens slutrader: ”Vi är glada, Anna kommer nog inte att brännas trots allt.”

Men vi får inte glömma rävmor som finns som ett slags djuriskt undermedvetet i romanen. Hon har många egna kapitel som löper genom bokens väv, kanske är hon den enda ogrumlat tragiska gestalten, för människan grumlar, som vi vet, nästan alltid tragedin. Vi upplever rävmors kamp för ungarna, hennes uthållighet, list, hennes absoluta smärta.

Men Stanišić har också släppt in för oss kända gestalter från historien och nuet bland bokens blad. Den store 1800-talsförfattaren Theodor Fontane har vandrat i dessa trakter, Angela Merkel är född här och hon förs en gång över vattnet av färjkarlen.

Under berättelsens lopp händer den lilla besynnerligheten att det blir inbrott i hembygdsgården utan att något man kan se eller ta i blir stulet. Det som händer är att gamla texter från 1500-talet och framåt smiter ut ur källaren och in bland romanens kapitel och där talar sitt delvis ålderdomliga språk om förfärande händelser runt tiden för Annafesten genom århundradena. Och det verkar som om namnet ”Anna” löper som en mer eller mindre tydligt lysande tråd genom hela romanen, som ”Anna”, ”Ana”, ”Johanna” och ”Johann” och kanske inne i ”Kranz” och ”Angela”. Men här är det kanske min fantasi som far iväg med mig driven av Stanišićs språk som är så lekfullt och poetiskt att allt verkar bilda sinnrika gåtfulla mönster. Översättaren Christine Bredenkamp – som författaren förresten rävlistigt blinkar åt på sidorna 89 och 90 bakom gestalten Bruno Bredenkamp – följer honom härligt smidigt i hans orddans: ”ty ur den sedvanliga ringningen skalar sig något kraftfullt och hårt fram och ur den i sin tur en vacker melodi, ja, ja, vi vet, melodier kan inte skalas fram, men lyssna nu i stället”:

bild-60

Saša Stanišić
Före festen, 2015
Vor dem Fest, 2014
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Weyler

Läs mer

Don’t fuck on dry, Horace!

Jag vet inte om någon av er minns detta, men i början av det här året skrev jag en bloggtext med titeln Horace Engdahl – en kärleksförklaring. Jag hade då just sett honom i serien ”Min sanning” och blivit våldsamt gripen. I min text kan man finna till exempel det här:

Jag har sett Horace Engdahl i programmet ”Min sanning”. Två gånger – och jag vill tillåta mig en tredje också. Jag har förälskat mig i hans sätt beskriva sig själv och världen. Och jag håller fast hans sätt att om vissa speciella ögonblick i livet säga ”det gick mig djupt till sinnes”.

Och slutklämmen i texten ser ut så här:

Horace Engdahl är en ädel man, en man smidd i ett stycke, så helt fristående. Inga falska blygsamheter, inget tuggande på oförrätter begångna mot honom, oåtkomlig för vår sladdriga, självömkande, småskurna tid. Tillhörigheten till en intellektuell elit är bara sockeln under denna gigant inom det rent mänskliga.

Ja, och jag menade allt jag skrev.

Under den här tiden talades det mycket i svenska media om Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms brustna äktenskap. E W-B yttrade sig i olika sammanhang om saken medan HE höll en lägre profil. Jag såg E W-B i Babel och hörde henne tala ganska illa om HE och jag kände mig olustig och tyckte på något sätt att han ”hade rätt”. Fast vad visste jag om deras äktenskap? Sedan kom tv-serien ”Liv och Horace i Europa” och jag följde den, men under programmens gång naggades min beundran för HE. Plötsligt framstod han för mig inte alls som så intressant och ädel som han gjort i ”Min sanning”. Men på något vis lät jag det passera som något betydelselöst, en bagatell han kanske hade råd med, och jag tänkte att han egentligen var såsom jag tänkt innan. Till saken hör också att jag läst hans bok Ärret efter drömmen om och om igen utan att tycka att den blev tömd på sitt innehåll eller sin laddning. Så trots den där lite larviga Europaresan var han fortsatt för mig en stor man och en stor författare.

Under våren kom både E W-B och HE ut med varsin bok som var och en på sitt sätt anknöt till det gamla förhållandet. Jag läste några utdrag ur E W-B:s Århundradets kärlekskrig och blev snabbt både mätt och illamående. Jag läste inte något ur HE:s Den sista grisen, men jag var hemligt övertygad om att den höll en annan nivå.

Och i maj for jag till Wien på en konferens för centraleuropeiska svensklektorer och vann där i ett boklotteri Den sista grisen. Ja, jag fick alltså ett lågt nummer och kunde därför välja ganska fritt. Jag valde med en viss tvärsäkerhet Den sista grisen bland annat framför Århundradets kärlekskrig. ”Jag vet att Den sista grisen är bra”, sa jag.

bild-60

Sedan dröjde det ett tag innan jag började läsa den. Och till min förvåning eller besvikelse tyckte jag, när jag väl började läsa, inte att den var något särskilt, inte i början i alla fall, fast då och då fångade något stycke mitt intresse, men mycket lite av det jag tyckte om lyckades få fäste i minnet. Nå, läsningen avbröts gång på gång både för att jag hade annat jag måste läsa och för att den här boken inte tog tag i mig på riktigt. Jag tyckte att de där tomsidorna var lite poserande och mycket i texten lättviktigt eller alldeles för uppenbart sårat och liksom småaktigt hämndlystet. Ja, och så det här med kvinnor som han klädde av med blicken, kvinnor som hade långa snygga ben eller liknande attribut och var lite halvunga. Och det lösa pratet om hur kvinnor ”egentligen är” tråkade ut mig samtidigt som jag tyckte lite synd om honom. ”Varför blottar du dig så här?” kunde jag tänka. Passager med något slags kvasifilosofi varvas i boken med elaka småttigheter, riktade särskilt mot kvinnor då. Nu har jag tre sidor kvar och jag ska läsa dem, men jag skriver först det här.

Härom kvällen hittade jag nämligen nyckeln till boken. Jag satt på Simpa med ett litet gäng och två av mina väninnor grälade om Zoran Milanović och hans planer på att bli businessman (tills vidare är han ledare för socialdemokraterna). Den ena fyrade av frasen: ”Ne jebi na suho!” Och jag fick mig för säkerhets skull en översättning tillslängd: ”Don’t fuck on dry!” Jag smakade på frasen både i original och översättning och med ens stod det klart för mig att den gällde Horace Engdahl och hans belägenhet när han skrev Den sista grisen. Någon hade i tid bort säga – till exempel när manuset skickades in: ”Ne jebi na suho!”

Läs mer