Björnens ögonblick

Den cirkulära tiden är här och jag vänder på stenar och hittar saker från förr, från nära och fjärran i tid eller rum. Böcker kryper fram från de bakre raderna i hyllorna och texter från undangömda platser i den flytande världen av ettor och nollor. Jag bläddrar nu i en bok som försvann och i ett lönnfack i datorn fann jag nyss en aldrig publicerad text om just denna bok. Något förbjuder mig att fotografera boken, så jag väljer – med viss omsorg – en annan bild.

PICT0575_1

Vår tids polska skönlitteratur har en alldeles speciell lyskraft och lödighet och en av de verkligt betydelsefulla i den världen är Olga Tokarczuk. I bok efter bok ger hon sig in i det stora projektet att undersöka människan och hennes villkor på jorden: Vilka är vi? Hur lever vi? Hur dör vi? Vilka möjligheter låter vi ligga obrukade vid vår väg?

”Björnens ögonblick” är det sjätte verket av Tokarczuk som översatts till svenska. Hennes böcker rör sig till formen mellan berättande och fantasifull analys, mellan fiktion och essäistik. Noggranna iakttagelser, fria funderingar och djärva tankeprojekt läggs bredvid varandra på böckernas sidor. På sätt och vis kan man säga att hon alltid arbetar med samma stoff och samma former, men att hon varje gång väljer nya tyngdpunkter och kombinationer när det gäller såväl gestaltning som innehåll. Den närmast föregående boken, ”Styr din plog över de dödas ben”, ligger formmässigt mycket nära det många nog föreställer sig under det klassiska begreppet ”roman”; läsaren förs genom en sammanhängande historia med en följbar intrig. I ”Björnens ögonblick” finns ingen sammanhållande historia utan här ställs vi inför en samling fria essäer, som Tokarczuk placerat under två huvudrubriker: ”Heterotopier” och ”Resedokument”. Någonstans i början av det första avsnittet tar författaren oss vid handen och säger så här:

”En heterotopi är helt enkelt en plats som inte är världen sådan vi känner den. Något i stil med en alternativ verklighet som skulle kunna vara sprungen ur samma källa som vår egen någon gång långt tillbaka i tiden men som sedan följt en radikalt annorlunda utveckling.”

En påfallande egenskap hos den här första delen av boken är att den ställer ett slags moraliska krav på läsaren. Vi tvingas se på vårt hyckleri, vårt sätt att glida undan och allra tydligast: Vi ställs ansikte mot ansikte med vår likgiltighet inför allt det bottenlösa lidande vi tillfogar djuren. Som en spegel ställer hon J.M. Coetzees glashårda ”Djurens liv” framför oss. Och ur den talar dess huvudperson, den åldrande författaren Elizabeth Costello, med av förtvivlan uppspärrade ögon:

”Är det möjligt, frågar jag mig, att alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga till bevisen, visar upp dem, ger dem till mig. Lik. Delar av lik som de har köpt för pengar.”

Tokarczuk kommenterar Costellos ord så här: ”Den som väl insett den fullkomliga fasan i vad människorna gör med djuren kommer aldrig att återfå sitt lugn.” Och hon menar att Coetzee med sin bok velat peka på de undanträngda värdena i insikt och empati när det gäller att nå kunskap om tillvaron. I kapitlet ”Herrelösa hundar” gör Tokarczuk ett tvärsnitt genom hundarnas lidandehistoria. När nya samhällen grundas eller internationella idrottsevenemang genomförs ingår ofta steget att ”rensa” platserna från herrelösa hundar. Detta är ”något vi alla borde skämmas för under de närmaste hundra åren”, skriver hon och för den läsare som inte halt slirar förbi hennes ord, är det omöjligt att inte känna sig ställd mot väggen.

I en av essäerna letar författaren efter hur djupt in i den enskilda människan könet finns. Hur långt in finns sådant som kvinnlighet och manlighet? Och vad finns där innanför? Eller är könet ett kontinuum med olika koncentrationer av den ena eller andra komponenten?

Om det i kapitlen om djuren är vår förmåga till empati som sätts på prov, så söker avsnittet ”Heterotopier” efter vårt mod. Var bland all feghet och ryggradslöshet finns det? Om vi vågar tänka annorlunda kan vi förändra världen!

Vid inträdet bland essäerna i avsnittet ”Resedokument” blir läsarens andning lugnare. Här erbjuds vi att tillsammans med författaren iaktta och stilla begrunda Amsterdam som en stad efter människans mått, en stad som genom sin ljusa, öppna, lätt anarkistiska hållning är så fri från rädsla och neuroser. Vi får även förundras över det polska språkets märkliga vindlingar, dess vimmel av diminutiver, dess arkaiska böjningslabyrinter. I landskapet bjuds vi in att följa floden Oder, både dess synliga och dess underjordiska delar. Och som i alla Tokarczuks böcker finns byarna i trakten av Wałbrzych och Nowa Ruda med. Än en gång undersöker hon de historiska lagren, det tyska, det polska där.

”Med finget i saltkaret” slutligen är en essä om läsandet, Tokarczuks eget och läsandet mera i allmänhet. Hon talar om hur verkliga de litterära gestalterna ofta är för oss, att psykologerna nog aldrig lyckats förklara läsandets underverk och att litteraturen ”söker sig till de skikt i det mänskliga psyket där könets dualism inte gäller och där människan är ett fullödigt väsen, odelat och i stånd att ösa med båda händerna ur sin Helhet.”

°°

Olga Tokarczuk
Björnens ögonblick 2014
(Moment niedźwiedzia 2012)
Översättning: Jan Henrik Swahn
Förlag: Ariel

Nedräkning: Birgitta Boucht

I förrgår dök min text om Birgitta Bouchts bok ”Nedräkning” upp i Hufvudstadsbladet, så nu bestämmer jag enligt min nya ”princip” att jag kan visa den hos mig.

1IMG_5699

Jag stjälps in i boken med en duns och jag märker att min panna skrapas mot trottoarkanten på en stadsgata vid rusningstid. Boken är ”Nedräkning” av Birgitta Boucht och den innehåller en rad minnen, iakttagelser, tankar och begrundanden som sträcker sig genom människolivet och ett stycke utanför dess gräns. I inledningstexten ställs frågan vad det är som händer när kroppen och med den tillvaron plötsligt roterar ett hisnande varv strax intill avgrunden och sedan ändå blir kvar i den föreställda trygghetens land. Vad händer med själen när dramat blåst förbi? Kan den låtsas som inget och viska till sig själv ”det var nära ögat, men…”? Birgitta Boucht tror inte det eller snarare: hon vet att det inte var så för henne den där gången, minnesbilden håller traumat kvar: ”det outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig om det skall stå stilla eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen.”

Sedan följer på bokens sidor en kavalkad av korta eller mycket korta texter som undersöker tillvarons gåtor och besynnerliga vanligheter. Och: ”Månen strör silver, socker, sackarin över onda och goda.” Boken avslutas med en stadig kant, en ledstång bestående av de mänskliga rättigheternas 38 artiklar. I tanken löper nog denna kant runt hela texten.

Under läsandets gång lär jag känna berättaren som en vänligt sinnad varelse som strör sina minnen och frågor lite på måfå från sin utsiktsplats och modigt-ängsligt går vilse då och då bland det förflutnas och nuets skuggor och dagrar. Och jag går vid hennes hand nyfiken på vad som ska komma härnäst. En del historier berör mig mer andra mindre och jag tänker att de som berör mig mindre är där för andra än mig, för berättaren verkar generös och glad, glad över att dela sin glädje och liksom i förbifarten rullar hon också ut åldrandets mysterier som en brokig matta med intrikata mönster. Hon är lite darrhänt ibland och lite glömsk på ett sätt som försonar oss med våra svagheter. Och hon har den starkaste framåtanda. Den smittar av sig på den som följer hennes tankar.

Kanske är det en kontemplativ bok. Texterna är ganska glest flätade i den bemärkelsen att det hela tiden finns utrymme för egna tankar mellan raderna man läser. Det är en mycket tillåtande text. Balsam i orden eller kanske mellan dem, för orden kan vara nog så skarpa.

Några höjdpunkter i läsningen vill jag plocka fram. En av texterna handlar om berättandet och dess läkande kraft. Och om sanning och lögn i berättelser:

”Hur mycket vi än vill säga sanningen om oss själva så ljuger vi. Och hur mycket vi än ljuger så berättar vi sanningen om oss själva. Det vet varenda terapeut. Det vet vi faktiskt också själva.”

Och: ”När man berättar eller minns en historia är man aldrig ensam. Man är omgiven av röster, ansikten, händelser, man blandar sig i händelsernas gång, man lånar och ger vidare.”

Långt inne i boken finns en vacker och sorglig liten historia om en man som berättaren träffade på spårvagnen vid två tillfällen med många år emellan. Han luktade illa båda gångerna men första gången var han full av liv och talade högt och frimodigt om att man borde säga Gud Moder i stället för Gud Fader. Och när berättaren skulle stiga av tog han hennes hand och sa. ”Skäms inte. En människa skall inte skämmas. En människa skall vara stolt.” Den andra gången hon såg honom var han bara som ett tomt skal av sig själv. Och han var helt tyst. ”En ensam åldring som en gång citerade Tomas Tranströmer.”

Underbar är berättelsen ”Så länge vi minns”. Den börjar med elände som spräckta revben och cancer, men snabbt kommer vi inte på det härliga med reskamrater, goda reskamrater i vilken nöd som helst. Först bär det av till Zakopane i stället för till Nepal och sedan ser vi samma damtrio i Bulgarien, dit alla avrått dem från att resa. Men de visste vad de ville.

”Resebyrån hade aldrig tidigare haft ett liknande uppdrag. En billig resa för tre damer som vill övernatta i samma rum, vandra i berg och däremellan ta del av kultur och dricka vin. Vi fick bli deras pilotprojekt.”

De vandrar, liftar, låter sig bjudas in av liftgivaren eftersom de tycker att det är ”artigast att inte säga nej.” Sedan dricker de vodka och äter hembakt jordgubbstårta på terrassen till det förfallna hotell som deras värd är husvakt på. Och några dagar senare åker de linbana till en plats inte långt från Balkans högsta berg. Denna färd för dem till en annan dimension och de tycker sig gunga fram i en livmoder ovanför skogarna och i detta gungande tillstånd fördjupas vänskapen mellan de tre resenärerna.

”Under gondolfärderna accentuerades det som var resans bultande hjärta: det goda samtalet, frågorna om livets mening, om åldrande och död. Vad har vi gjort av våra liv? Vad ångrar vi, vad är vi stolta över, vad återstår? Vi vet mycket om livet, ändå är vår gemensamma känsla förundran över hur det gestaltar sig.”

°°

Birgitta Boucht
Nedräkning, 2019
Förlag: Schildts & Söderströms

De döda: Christian Kracht

I förrgår publicerades denna text i Hufvudstadsbladet, så nu visar jag den hos mig. Eftersom jag gärna vill stödja denna tidning så rekommenderar jag er som är prenumeranter att läsa texten där och er som inte är det att åtminstone fundera på om en sådan prenumeration inte kunde vara något.

1IMG_5488

Christian Krachts roman ”De döda” har två huvudpersoner, den schweiziske regissören Emil Nägeli och den japanske kulturbyråkraten Masahiko Amakasu. I bokens första del får vi inblickar i dessa bådas stympade, kringskurna och delvis traumatiska barndomsvärldar, deras faderskomplex och kontaktlöshet. Det är de två som är romantitelns döda och i en scen ganska sent i romanen möts de för första gången och ser in i varandra som i en spegel och båda vet om sig själva och varandra: ”De döda är oändligt ensamma varelser, det finns ingen sammanhållning mellan dem, de föds ensamma, dör och återföds även ensamma.”

Händelserna utspelar sig på 1930-talet och spelplatserna är fördelade mellan Tyskland och Japan men av och till är vi också i Schweiz och mot slutet i Kalifornien. Persongalleriet innehåller inte bara fiktiva figurer utan även en rad gestalter hämtade från den historiska verkligheten som regissören Fritz Lang, ett antal nazi-koryféer som exempelvis Alfred Hugenberg, vidare filmteoretikern Siegfried Kracauer och filmkritikern Lotte Eisner – dessa båda flyr i romanen från Tyskland på grund av sin judiska börd – och så Charlie Chaplin, som tilltänkt mordoffer och mördare. För övrigt har också den japanska huvudpersonen Masahiko Amakasu en historisk förebild. Ett grundstråk i handlingen belyser tidens övergång från stumfilm till ljudfilm och därvid följer Kracht också andra förlopp i Nazi-Tyskland och landets senare allierade Japan. Och det pågår en kamp mellan Hollywood och den gamla, möjligen döende, stumfilmsestetiken som man i Japan vill hålla fast vid och därför söker japanerna stöd i den tyska filmvärlden. I ett brev till det tyska filmbolaget UFA sätter Amakasu – lätt äcklad över sin formulering – en skurril mening rörande ett samarbete mellan de båda ländernas filmindustrier på pränt, en mening som mynnar ut i orden: ”en axel av celluloid mellan Tokyo och Berlin.”

Romanen börjar med ett självmord begånget enligt stränga rituella regler och den slutar med ett hafsigt genomfört självmord, som kanske delvis är en olyckshändelse. Det förra i Tokyo, det senare utanför Hollywood. Enligt författaren följer romanhandlingens struktur den japanska no-teaterns mönster och inne i textflödet finns en beskrivning av no-teaterns principer. Det är Chaplins japanske betjänt som talar:

”det essentiella i no-teater är konceptet jo-ha-kiū, vilket innebär att händelsernas tempo i den första akten, jo, till en början är långsamt och löftesrikt, sedan, i nästa akt, ha, ökar, och på slutet, i kiū, utan vidare och så raskt som möjligt når höjdpunkten.”

Åtminstone när det gäller det sista av bokens tre avsnitt är detta helt urskiljbart. Det är mycket kort och förloppets figurer spolas hastigt bort.

En form av översikt får man via ett snabbt snitt rakt genom textmassan från en punkt i Nägelis barndom, där han ligger och drömmer på en sidensoffa med blicken mot molnens bulliga mönster och med ens ”får visshet om sin speciella gåva, att en enda gång i livet kunna kasta en förbannelse över någon, men då gick förbannelsen också i uppfyllelse till hundra procent” till en punkt alldeles i slutet av romanen, där han utslungar denna förbannelse som sedan snabbt och kiū-aktigt når sin fullbordan.

Längs textens väg verkar speglar finnas utplacerade, ibland explicit men oftast mer förtäckt. Den mest påfallande spegelscenen, som också innehåller ett slags interpretation, äger rum hos en japansk frisör, som Nägeli besöker vid sin ankomst till Japan och där han låter frisören kalraka honom. Till sist inbjuds han att spegla sig för att se på resultatet:

”Två agatinramade golvspeglar, noggrant förhängda med gasväv, då det bland vissa, snarast gammalmodiga japaner, finns en något delikat övertro på en direkt förbindelse mellan avbilden och den mänskliga själen, hänger exakt mittemot varandra. Nägeli ställer sig mellan spegelduetten(?), och när hans bild hundrafalt förlorar sig i oändligheten blir hans ögonfransar fuktiga.”

Andra gånger visas samma händelse speglad i två sinnen, som scenen med Nägeli och hans flickvän Ida en sommardag vid Östersjön, en scen vi först ser som en bild av närmast extatisk lycka ur Nägelis perspektiv och sedan kanske sextio sidor senare som ett sorgligt groteskeri genom Idas minne.

Hela romanen är ytterst sinnrikt konstruerad och den är genomkorsad av anspelningar och ledmotiv. Gestalter ur Goethes ”Faust” dyker upp och försvinner, Eichendorff är där i klockklangen över en stilla nejd och figurer ur ”Nibelungenlied” skymtar fram från ett slags ”passato remoto”. Och Hölderlin får ge det dunkla slutackordet ”som en eld som sover i kiselstenar”. Det finns också en annan typ av musikaliska motiv, treklanger som återkommer genom boken och dyker upp i tre variationer jo-ha-kiū, fi-di-bus och ve-ri-tas. Kanske avbildar de tingens andning. Eller så vill författaren kittla oss lite i hjärnbarken. Sedan tycker jag mig kunna identifiera en mörk manande underström som ett par gånger genom romanens kapitel droppar ut ur sitt fördolda, alltid med samma besvärjande röst. En gång grubblar Nägeli över filmens möjligheter att låta oss ”skönja det mörka, underbara, förtrollade ljuset bakom tingen”. En annan gång lyssnar han till en japansk författare som, medan han masserar hans axlar, talar om ”det stora bruset bortom Gud”. En tredje gång är det Amakasu som simmande mot döden ur havsdjupet förnimmer ”denna planets mästarljud”. Och så allt detta nagelbitande medan Nägeli heter just Nägeli.

Språkytan är snirkligt ciselerad, beskrivningarna oscillerar mellan utsökt raffinemang och överlastad svulstighet och ibland frågar jag mig om författaren driver med oss läsare och väntar på att någon äntligen ska ropa stopp, men jag vet också att det inte blir jag. Att översätta dessa kaprioler kan naturligtvis inte ha varit lätt, men här och där undrar jag ändå.

Den japansk-tyska ”celluloidaxeln” rinner i romanens slut ut i Nägelis film ”De döda”, en film som består av disparata fragment från Nägelis tid i Japan och den visas i råversion för en inte alltför stor skara människor i en oansenlig lokal: ”Inte alla åskådare håller sig vakna.” Och nästa dag kallas Nägeli i vissa tidningar för avantgardist eller surrealist.

°°

Christian Kracht
De döda, 2018
(Die Toten, 2016)
Översättning: Anna Bengtsson
Förlag: Ersatz

Sarajevski Marlboro

Nej, idag översätter jag inte, nu måste alla försökstexterna ligga till sig lite. Och jag har hittat ett annat sätt att hålla min flyktvilja i schack. Jag läser – med stor möda – Sarajevski Marlboro av Miljenko Jergović. Det är en samling korta berättelser från tiden för kriget här på Balkan. Kriget är emellertid inte huvudperson utan det är en rad skenbart obetydliga händelser i vanliga människors liv som berättarljuset glider hit och dit över. Jo, kriget finns där hela tiden men mest som en mörk bakgrund fast ibland spricker något av det igenom in i det som berättas. Och jag förstår inte allt jag läser, fast jag slår envist upp massor av ord, skriver listor, tittar på dem, läser om stycken gång på gång tills bilderna klarnar. Det är lite som att vrida på och ställa in ett kikarsikte. Jag läser inte berättelserna i den ordning de finns i boken utan väljer undan för undan efter titlar och kanske efter längd – det vill säga korthet. Just nu läser jag ”Putovanje” (Resa).

1IMG_5446

Chronica

Jag har idag inget att säga om min egen tillvaro, så jag gläntar lite på dörren till min översättarlya. Dikten jag har valt för ikväll hör inte till dem jag förstår bäst ur Else Lasker-Schülers diktarvärld, men jag är tagen av det storslaget dunkla, av diktens kosmiska andning. Mycket anspelar på texter ur Bibeln, samtidigt som en del är självbiografiskt eller familjebiografiskt. Och jag behöver väl inte säga att översättningen är ett försök?

Chronica

Mutter und Vater sind im Himmel –
Amen.
Drei Seelen breiten
Aus stillem Morgenträumen
Zum Gottland ihre Wehmut aus; –
Denn drei sind wir Schwestern,
Die vor mir träumten schon in Sphinxgestalten
Zu Pharaozeiten; –
Mich formte noch im tiefsten Weltenschoß
Die schwerste Künstlerhand.
Und wisset wer meine Brüder sind?
Sie waren die drei Könige, die gen Osten zogen
Dem weißen Sterne nach zum Gotteskind.
Aber acht Schicksale wucherten aus unserem Blut.
Vier plagen uns im Abendrot,
Vier verdunkeln uns die Morgenglut,
Sie brachten über uns Hungersnot
Und Herzensnot und Tod.
Und es steht:
Über unserem letzten Grab ihr Fortleben noch,
Den Fluch über alle Welten zu weben,
Sich ihres Bösen zu freuen.
Aber die Winde werden einst ihren Staub scheuen.
Satan, erbarme dich ihrer.

1. P1110965

Chronica

Mor och far är i himmelen –
Amen.
Tre själar breder
Av stilla morgondrömmar
Sitt vemod ut till Gudalandet; –
Ty tre är vi systrar,
Som före mig drömde i sfinxgestalter
I faraotider; –
Mig skapte i världsskötets djupaste djup
Den tyngsta konstnärshand.
Och vet ni vilka mina bröder är?
De var tre konungar som till Österland drog
Hän mot den vita stjärnan till barnet av Gud.
Men åtta öden frodades i vårt blod.
Fyra plågar oss var afton röd,
Fyra fördunklar varje morgonglöd,
De kom till oss med hungersnöd
Med hjärtenöd och död.
Och det står:
Att över vår sista grav deras fortbestånd
Ska väva förbannelse över all vår värld,
Finna glädje i egen ondska.
Men vindarna kommer en gång att sky deras stoft.
Satan, förbarma dig över dem.

°°
Om någon är intresserad av en tydning av dikten, så finns här några rader av Karl Jürgen Skrodzki. Jag översätter dem inte, för nu får det räcka för ikväll:

Mit dem Titel »Chronica« spielt Else Lasker-Schüler auf die beiden Chronikbücher des Alten Testaments an: Diese enthalten eine bis auf die Erschaffung des Menschen zurückgreifende genealogische Darstellung der Geschichte des Volkes Israel. Im Mittelpunkt stehen das Wirken König Davids, der die kanaanäische Festung Jerusalem eroberte und sie zur königseigenen Stadt, zur »Stadt Davids«, erhob, und die Erbauung des Ersten Tempels in Jerusalem durch Salomo. Am Schluß des Gedichts steht die (lateinische) Aufforderung: »Satanas miserere eorum!!« (»Satan, erbarme dich ihrer!!«) Diese dürfte an den Psalm 51, den Psalm der »Bitte um Vergebung und Neuschaffung«, anknüpfen. In der lateinischen Bibel beginnt der Psalm mit den Worten: »Miserere mei, Deus, secundum misericordiam tuam« (»Sei mir gnädig, o Gott, in deiner Güte«).

In freier poetischer Assoziation verknüpft Else Lasker-Schüler Motive des Alten und des Neuen Testaments mit der ›Genealogie‹ ihrer Familie: Die »acht Schicksale« – biographisch auf die Eltern Else Lasker-Schülers und deren sechs Kinder zu beziehen – erinnern an die zehn »Plagen«, die Ägypten vor dem Auszug des Volkes Israel bedrohten (2. Mose [Exodus] 7–12); die »drei Könige, die gen Osten zogen«, an die »Weisen aus dem Morgenland«, die von Herodes nach Bethlehem gesandt wurden (Matthäus 2,1–12). Der »Stern«, der den »Weisen« im Bericht des Neuen Testaments den Weg wies, wird bei Else Lasker-Schüler zu einem »brennenden Wüstenwind«: Bei der Wanderung der Israeliten von Ägypten in das ihnen verheißene Land Kanaan zog Gott »vor ihnen her, bei Tag in einer Wolkensäule, um ihnen den Weg zu zeigen, bei Nacht in einer Feuersäule, um ihnen zu leuchten« (2. Mose [Exodus] 13,21). Pharao (»Pharaozeiten«) ist die im Alten Testament gebräuchliche, die hebräische Form des altägyptischen Königstitels. Von »Sphinxgestalten« ist weder im Alten noch im Neuen Testament die Rede. Der Sphinx (männlich) ist in der ägyptischen Mythologie eine Mischgestalt aus Löwenkörper und Menschenhaupt, durch die das besondere Wesen der ägyptischen Könige ausgedrückt werden sollte, das höchste physische Kraft und Denkvermögen verband. Bei der Übertragung in die griechische Mythologie wird die Sphinx (weiblich) zu einem den Menschen bedrohenden Dämon: Wer ihr Rätsel nicht zu lösen vermag, wird von der Sphinx verschlungen.

Für »Chronica« eine bündige Formel zu finden, die den Gehalt oder die Aussage des Gedichtes beschreibt, dürfte kaum gelingen. Es ist vielmehr das poetische Spiel mit den Kräften der Weltordnung, das die Gedichte Else Lasker-Schülers zu Anfang des Jahrhunderts charakterisiert. Im Gedicht »Im Anfang«, dem letzten Gedicht des Buches »Styx«, heißt es: »In den Himmel sperrte ich Satan ein / Und Gott in die rauchende Hölle ein.« Und am Schluß schreibt die Dichterin: »Würde 10.000 Erdglück geben, / Noch einmal so gottgeboren zu leben, / Ja! Ja! / Als ich noch Gottes Schlingel war!«

Karl Jürgen Skrodzki, August 2000