Danilo Kiš – Lutan och ärren

I en nattlig vision fick jag en vink om att min text om ”Lutan och ärren” av Danilo Kiš för en tid sedan publicerats i Hufvudstadsbladet, så nu tar jag mig friheten att visa texten här:

1IMG_0723

Danilo Kiš är en av det europeiska 1900-talets verkligt stora författare. Han föddes 1935 i Subotica i Vojvodina som son till en ungersk-judisk far och en montenegrinsk mor. Under andra världskriget mördades många i hans släkt, hans far i Auschwitz. Studietiden tillbringade han i Belgrad och senare emigrerade han till Frankrike och så småningom hamnade han i Paris, där han dog 1989.

Ja, detta är i sanning en komprimerad levnadsteckning, men ändå inte så pressad till sin yttersta sylvassa spets som den som Kiš talar om i berättelsen om Jurij Golec:

”Glänsande svarta metallbokstäver var fastsatta på locket: ’Jurij Golec 1923-1982’, som en perfekt sammanfattad biografi för den Judiska Encyklopedin.”

Fast jag hade hellre behållit det tyska namnet Jüdische Enzyklopädie där, eftersom det står i den serbiska originaltexten. Nå, ”Jurij Golec” ingår i en samling postumt utgivna berättelser som nu på svenska utkommit under titeln ”Lutan och ärren”. Vad gäller tema och form är dessa texter nära besläktade med dem i ”De dödas encyklopedi” från 1983. Döden, döendet och livets sista dagar är berättelsernas kärna. Och huvudpersonerna är nästan alla konstnärer av något slag, drivna till hemlöshet av det europeiska 1900-talets diktaturer, olycksbröder till Danilo Kiš. Och de flesta av dem är tecknade efter verkliga förebilder, en del på ett igenkännbart sätt, som till exempel mannen i den första historien, där vi ”återupplever” hur Ödön von Horváth dör krossad av en av en storm lossliten gren på en gata i Paris. I inledningen av berättelsen får vi veta något om von Horváths hissfobi och Kiš låter von Horváth på sitt hotell i Paris minnas en hiss någon annanstans, samtidigt som scenen blir till både en bild av hans hemlöshet och ett förebud om hans död.

”Kistan väntade på att få föra honom, inte till den andra världen, utan snarare till den mörka källaren, bårhuset och kyrkogården där vilsekomna resande med ögon av sten vilar i sarkofager liknande den här.”

Under läsningen grips jag av styrkan i berättarens röst, Kiš skyggar inte för något, han lägger allt våld och elände framför oss, skonar ingen, allra minst sig själv. Människor trasas sönder till kropp och själ inför våra ögon. Drömmar dröms och kvävs i drömmen. Allt hopp far och fasan tar dess plats. Och ändå talar han så vackert, så hjärtslitande vackert.

I berättelsen ”Maratonlöparen” rycks läsaren förskräckt med av den hastighet som den nog alltför snabbe löparen håller. Vassklädda fält susar förbi med ett knastrande, uppförsbackar övervinns som om de lutat nedför, dimmor löses upp och gör stegen snabbare. På ett ställe skapar Kiš med ett skenbart enkelt grepp ett svindlande gap i tiden: ”Han tänker på de andra som nu flåsande klättrar upp i den sista backen i hjärtat av skogen och får syn på hans fotspår i leran.” Detta fotspår blir inför min häpna blick till ett fossilt avtryck i berggrunden. Så långt före de andra har maratonlöparen alltså förirrat sig! Men så vaknar den lettiske löparen i det sibiriska fånglägret. ”Uppvaknandet känns som ett fall, en ängels fall.” Han berättar drömmen för en medfånge och dör.

”Poeten” är en historia som utspelar sig i Titos Jugoslavien och den handlar om en man som skrivit en kritisk sonett om härskaren. ”Brottet” upptäcks och poeten fängslas och tvingas att ”göra bättring” genom att skriva en hyllningsdikt i stället. Om och om igen ser det ut som om hans plågoandar tänker låta nöja sig, men varje gång hittar de (på) något som gör att han måste börja om. Den enda fråga han ställer gäller hans hund och svaren är lögner. När han efter många månader genom någons nyck slutligen släpps ut går han hem till fots och vid dörren ropar han hundens namn: Lunjo! Men ingen hund kommer honom till mötes. Han tar ett bad, klär sig i sina bästa kläder, stiger upp på en pall, fäster enda änden av en lina vid en krok i taket, binder den andra om halsen och sparkar undan pallen.

Ärren i titelberättelsen sitter i en gammal rysk kvinnas ansikte och har förstört hennes händer. Hon fick dem en gång i en brand där hennes barn dog. Och lutan – i titeln – spelas av hennes döve man. I efterordet skriver Kiš att i denna text är ”fantasin reducerad till ett minimum”. Under sin studietid i Belgrad bodde Kiš hos ett gammalt ryskt emigrantpar.

Den längsta berättelsen ”Jurij Golec” är en vindlande historia om en bekant till Kiš, en gammal ukrainsk jude som överlevt koncentrationslägren. Han tar livet av sig efter hustruns död, inte av sorg egentligen för de levde sedan många år inte längre tillsammans, utan för att någonting brast i honom. Och Kiš balanserar vid avgrunden när han under begravningen bjuder oss på en scen med en död råtta invid gravstenen, en scen som han kommenterar så här:

”Då kom jag ihåg: ’Några råttor, liknande tunga stridsvagnar, återvänder till sina hangarer.’ Alltså, tänkte jag, detta är en råtta från en av hans liknelser, en som kommit direkt ur hans roman till begravningsplatsen på Montparnasse.”

Och jag ser att dessa ord är en stor tröst som jämnar vägen för ”ett mindre bekymrat döende”. Det jag sörjer över är i stället fläckar i den svenska texten. Varför har översättarna hittat på en ny svensk titel till Goethes roman ”Valfrändskap”? Och varför har ingen på allvar granskat den här bokens text? Vi måste för vår egen skull vårda orden från en författare som kan skriva om kung Davids sånger så att vi känner att de genom årtusendena ”tränger in i våra hjärtan som kniv och balsam”.

Danilo Kiš
Lauta i ožiljci, 1994
Lutan och ärren, 2017
Översättning: Elisabeth Knutsson, Boris Mićanović
Förlag: Rámus

Läs mer

Andrzej Stasiuk: Östern

Eftersom det har kommit till min kännedom att min text om Andrzej Stasiuks roman Östern har publicerats i Hufvudstadsbladet, tar jag mig friheten att visa den även här:

1IMG_0362

Andrzej Stasiuk reser nästan alltid österut i sitt liv och sina texter och när han undantagsvis far västerut blir hans blick mindre känslig och rösten förlorar något av sin klang. Detta hände en gång i romanen ”På vägen till Babadag”, men bara en gång. Byarna i det rumänska Donaudeltat, de mörka albanska bergen, de smala leriga vägarna i östra Ungern och det skrämmande väldiga landskapet kring floden Răut i Moldavien – alla dessa trakter blir kött och levande för oss genom Stasiuks ord, men så begår han i något småkapitel oförsiktigheten att fara västerut till det leende Slovenien och där blir han platt och han har med ens inget att berätta, inget att sörja över. Så därför måste han alltid söka sig österut, för han är själv den västligaste – och därmed modernaste och framgångsrikaste – punkten i sitt liv. Han älskar det trasiga, det karga, det förfallna, det förgångna och han väljer Chișinău framför Paris – varje gång.

I romanen ”Östern” rör vi oss i ett slags utsträckta slingor från en sliten förort till Warszawa till sydöstra Polen med byn vid floden Bug, barndomens flod, och passet mellan Sychła och Czerteż – en granne till passet i romanen ”Världen bortom Dukla” – och vidare österut, långt österut och sedan tillbaka.

Då och då under romanens gång sitter vi hemma hos berättarens gamla mor. Hon undrar vad sonen letar efter på sina färder, själv trevar hon sig numera inåt och bakåt i tiden. ”Hon söker de där enstaka ljuden från förr som hon bevarat i minnet. Då stod varje ljud för en bestämd sak.” Mor och son verkar sällan förstå varandra och han kommer oftast till henne bara för att pusta ut inför någon resa. Hon förstår inte hans resande och han förstår inte hennes bakåtvändhet, ändå är de mycket lika i sitt sätt att se på världen, de har bara valt olika tonarter för sången om livet.

”Östern” är inte en reseskildring utan romanen ger läsaren fragment från en rad resor på verklighetens vägar men också från fantasins, historiens och drömmens världar. Berättaren undersöker historiens lager i Polen, i de gamla kommunistländerna ända till Mongoliet och Kina. Vi går förbi rester av nazistiska koncentrationsläger, vi hör berättelser om sovjetiska soldaters framfart: ”Deras glupande hunger efter hönor och armbandsur kom till oss från Eurasiens inre, från tundrans och stäppernas djup.” Vi ser ansikten titta ut genom fönster som nyss tillhört någon annan. Och vi anar smugglarnas färder fram och tillbaka över floden Bug i en tid före berättarens:

”Om natten tog sig smugglarna över floden i båtar. Eller om sommaren, när vattenståndet var lågt, kunde de omväxlande simma och vada genom dyn mellan sandbankarna: De gick fram och tillbaka över floden och tråcklade ihop fascismen och kommunismen med smugglingens tråd.”

Stasiuks berättare gräver träget fram märkligheter, sorger och orättvisor ur den polska jorden. Han uppträder i olika åldrar, är barn, ung man, äldre man och hela tiden längtar han österut, för där långt bort finns svaren på frågorna om kommunismen, om människans lott, om det förflutna och framtiden. Någonstans i Altaj sitter han på ett hotellrum och dricker sprit och gör ett slags historisk resumé:

”Till och med kommunismen hade börjat ruttna när vi fick den. De skickade den till oss när man redan visste att den aldrig skulle fungera, att den var ett lik som man måste skicka ström genom om det alls skulle röra sig. Döden hängde i luften. Som vid en soptipp. Lukten av brända kroppar hade knappt hunnit blåsa bort och genast hade vi världsrevolutionens lik här.”

Vi förs till framtidens land i kinesiska jättefabriker som det strömmar ofantliga mängder av föremål av plast, glasfiber och förfalskade metaller ur. Allt glittrar och glimmar och sprakar och är på väg mot sitt eget snara förfall. Om Kina är framtiden – för det landets historia är alldeles för lång och komplicerad för att man ska orka gräva i den – så är de mongoliska stäpperna döden och evigheten. Där begravde man förr inte sina döda utan man bar bara ut kropparna under himlen och solen, vinden och fåglarna gjorde slut på allt kött. ”Och där låg de torra och mineraliska och vita som sten. Renade från det liv vi är vana vid. Och det enda som blir kvar är en doftlös, slät kyla som varar nästan lika länge som evigheten.” Gång på gång målar Stasiuk upp bilder av den höga blå himlen över de ändlösa mongoliska slätterna där vinden nästan alltid blåser och renar allt från allt. Men så är han plötsligt tillbaka i moderns kök och allt kan börja om igen. Och han kan söka Östern på nytt.

Och Stasiuk diktar om livet och förklarar dess essens på ett förunderligt enkelt sätt: ”Nu tänker jag på det. På mig själv på de platserna. På det egendomliga med livet: det splittras i tusentals händelser som vi sedan har tillgång till.” Och så talar han som alltid om ljusets spel över materian. Han skriver om ”vinden från kosmos, en vind som har blåst sedan historiens början” och att den ”bär med sig en genomskinlig materia bestående av ljus blandat med avstånd” och ”världens urform visar sig.”

Då och då under läsningen anfalls jag av förnimmelsen att det är jag som är romanens berättare. Jag längtar också österut och även jag väljer Chișinău framför Paris och det förflutna och det förfallna lockar mig. Precis som han tjuvlyssnar jag vid korsvägarna efter vilka språk människorna omkring mig talar. Också jag har strövat över markerna och letat efter gamla husgrunder omgivna av vildaplar och syrenbuskar.

Och jag vet inget bättre slut än början, så låt oss ännu en gång färdas ner från ett av passen i de östligaste gränstrakterna mellan Polen och Slovakien:

”Neråt, mot det förflutna, mot de döda byarna med namn som betecknar något som inte finns. Man kan vandra hela dagar genom dalarna och leta efter lämningar. Förvildade fruktträdgårdar, stenkors, fyrkantiga gropar efter husgrunder, brunnar fodrade med skifferplattor.”

°°

Andrzej Stasiuk
Östern, 2017
(Wschód, 2014)
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Ersatz

Läs mer

Lászlo Végel

Nyss kom jag hem från en kväll Mađarski Institut. Det var för övrigt den ungerska kulturens dag och den firades med ett besök av den vojvodinaungerske författaren Lászlo Végel och en presentation av två av hans romaner i kroatisk översättning. Som ”medgäst” fanns den bosnienkroatiske författaren Miljenko Jergović. Seid Serdarević från förlaget Fraktura – som ger ut båda författarna – ställde frågor.

1IMG_9812

Efter en inledning på ungerska kom samtalet igång – på kroatiska och för Lászlo Végels del serbiska. Den första frågan gällde städerna som står i centrum för de två författarnas böcker, Novi Sad för Lászlo Végel och Sarajevo för Miljenko Jergović. Och nu kommer jag att vara helt orättvis. Även om Sarajevo står mig mycket närmare än Novi Sad och även om jag har Jergovićs Sarajevski Marlboro liggande på pallen vid soffan, så kommer jag bara att tala om det som Végel sa om Novi Sad. Végel har ett särskilt sätt att berätta, jag vet inte hur han gör, men det han talar om träder in i rummet och ”blir kött”. Först pratade han lite om namnet, om att staden länge inte hade något fast namn, tills en dag Maria Teresia frågade om det och hon då fick till svar att hon var välkommen att namnge den. Neoplanta, sa hon då (på latin) och så blev det och namnet fick många former från ett myller av röster: Újvidék på ungerska, Novi Sad på serbiska, Nový Sad på slovakiska, Neusatz på tyska och kanske några till. Och Végel lät det brokiga mångsjälade Novi Sad från förr stiga upp ur minnet och kasta av sig dagens uniformitet och påtvingade enformighet. Vi såg för några ögonblick staden leva upp i sitt nyansrika färgglada liv av olika språk, religioner och traditioner, men sedan föll den ner i något ensidigt platt som är nuet, en stad som dessutom är utan mitt och kärna. Végel slog ut med handen och sa: Nu finns där bara ett stort serbiskt tält och ett litet ungerskt tält och några obetydliga småtält. Och jag tänker nu att jag måste finna hans bok Neoplanta – Eine Stadt am Rande Europas, ja, den tyska översättningen för jag vill verkligen förstå allt i den boken. (En extremt uppmärksam läsare vet att jag sa detta redan i september förra året, när jag just hade lyssnat till Lászlo Végel första gången.)

Läs mer

Myten om androgynerna

För en tid sedan fick jag Platons Il mito degli androgini av Alexandra, en liten bok där varannan sida ger den grekiska texten och varannan den italienska översättningen. Jag har läst den i cirklar och vet nu inte längre vilket varv jag är i. Kanske har jag tappat spåret.

1IMG_9786

I texten möter vi Aristofanes som först talar om att människorna inte förstår hur betydelsefull Eros är och att de inte dyrkar honom som de skulle ha gjort om de hade haft mera förstånd. Han fortsätter med att berätta om att den mänskliga naturen en gång varit helt annorlunda än den aktuella. I en avlägsen tid finns inte bara man och kvinna utan också en tredje sort som vi numera bara har namnet kvar av: androgynen. Denna varelse var både man och kvinna, helt rundad med fyra armar och fyra ben och på ett och samma huvud fanns två ansikten som såg åt varsitt håll och varelsen hade fyra öron och två kön. Androgynen var helt riktad inåt mot sig själv och behövde ingen annan, den var sin egen värld och blev därför till en utmaning mot gudarna och säkert mot de andra människorna. Och till slut högg Zeus dem i två bitar för att de skulle bli mindre självtillräckliga, varpå Apollon fick genomföra vissa justeringar. Allt detta kan te sig groteskt eller är groteskt och brutalt, men tanken som följer i spåren av det här förfärliga hugget är att människorna – de androgyna i alla fall, men kanske alla här minns jag inte riktigt vad det stod – efter detta alltid söker sin andra hälft. Och där finns väl något som blivit kvar hos oss. Människans eviga sökande efter sig själv eller den Andre. Är det möjligen samma sak att att söka efter sig själv som att söka efter den Andre?

Kanske kan vi samtala om detta. Jag lovar att läsa om den lilla boken ännu en gång i så fall och även Marcello Venezianis kommentar som upptar mer än halva min lilla bok. Egentligen kan det ses som ett slags tecken både detta att varannan sida är på grekiska och varannan på italienska och att halva boken består av själva texten och att halva är en kommentar till denna text. Den verkar vilja avbilda själva idén på något sätt.

Läs mer

Antal Szerb – Resa i månljus

Eftersom jag har fått veta att min text om Antal Szerbs roman Resa i månljus publicerats i Hufvudstadsbladet under mina afrikanska dagar, tillåter jag mig nu att servera den här ”ur giraffens mun”:

1IMG_9713

Första gången jag mötte Antal Szerb var den här sommaren i en minnesträdgård invid den stora synagogan i Budapest. Hans bild fanns bland bilderna av andra judar som mördats under nazismen. När jag stod där mindes jag att en vän några månader tidigare sagt att jag borde läsa hans ”Resa i månljus”. Och kort därefter gav jag mig av på den färden och fann snart Mihály och Erzsi i Venedig i början av deras bröllopsresa.

På de första sidorna betraktar vi Venedig och försjunker med Mihály i det där speciella venetianska med de mjuka mörka vattnen, men strax märker vi att vi färdas vidare in i hans oroliga själs labyrinter. Han är för första gången i Italien efter att han dittills förbjudit sig att beträda detta för honom så farliga land. Italien bär alla risker och lockelser i sig för honom och det är först som gift han vågar. Men det visar sig snart att äktenskapet inte är något verkligt skydd, inte mot Italien och inte mot hans inre kompasslöshet. För framför Mihály löper ingen väg. På ett sätt är Mihály konstnärssjälen i en värld av borgare, men kampen mellan konstnär och borgare pågår också inom honom och utåt är han nästan alltid ”den andre” i vilket sällskap han än är. Lite som Thomas Manns Tonio Kröger kanske, fast ännu mer förvirrat förvirrande och på eviga avvägar.

Romanen har en fantasifullt ringlande intrig som gång efter annan bjuder på överraskningar och oväntade skiften, romankomponenter som egentligen inte sedan barndomen eller den tidigaste ungdomen lockat mig, men de förtätade och dramatiska förloppen är ett underbart förföriskt och eggande skum på berättelsens yta, så jag hänger mig glatt åt dem. Men där under finns djupets världar där vi om och om igen möter oss själva i denna berättelse om människans omöjliga vandring genom en skälvande ljusstrimma från mörker till mörker.

Men vi befinner oss också på en helt konkret resa genom Italien och Szerb visar oss med bländande skicklighet de här städernas essens, vi hör deras andning och vet att vi är där. Venedig, Ravenna, Spoleto, Foligno, Assisi, Perugia, Gubbio, Florens, Siena och Rom passerar förbi men är i stunden omisskännligt hos oss. Läs här några rader ryckta ur beskrivningen av Siena och känn igenkänningen och svindeln tätt sammanflätade:

Staden får sin sagoaktiga, sin muntert sagoaktiga prägel av att man, var man än befinner sig, högst upp kan se domkyrkan som svävar som en skämtsam, zebrarandig zeppelinare över den.

En av domens väggar står skild från själva kyrkkroppen, drygt tvåhundra steg bort, groteskt och underbart, som den mest storartade rumsliga symbolen för mänsklighetens planers fåfänglighet.

Och när vi genom bokens sidor följer Mihálys vägar och villovägar lär vi oss just detta att nästan alla val är illusioner. Tillfälligheten vrider en liten aning på vår riktning och vi rullar iväg mot det oanade om vi inte bjuder kraftigt motstånd. Mihály gör aldrig motstånd, han drivs av ödets kast. Det enda fasta i honom är banden bakåt till ungdomsåren i Buda, år som han till stor del tillbringade tillsammans med de märkliga tvillingarna Tamás och Éva, vackra och onåbara, egna världar eller egentligen en egen sluten värld av skönhet, erotik och dödsdrift. Dem kom han aldrig ifrån även om Tamás på romanens nuplan för länge sedan verkligen är död.

Bröllopsresan då, undrar ni kanske nu? Ja, den upphörde att vara just en sådan resa redan mycket tidigt i romanen. I Venedig gled den en natt i gränderna över i tvivel och i Ravenna tog det förflutna överhanden när Mihály alltför suggestivt berättade om det för Erzsi. Separationen skedde sedan av sig själv utan något beslut – mer än kanske det undermedvetnas – i det att Mihály efter en kopp kaffe på en station under resan mot Rom klev på fel tåg.

Och sedan är Mihály på egna vägar, i egna förvillelser. En gång – kanske var det i Foligno – blir han sjuk och han kommer till en läkare och det här samtalet utspinner sig mellan dem:

”Det är inget fel på er”, sa läkaren, ”utom att ni är fruktansvärt utmattad. Vad har ni haft för er för att bli så trött?”

”Jag?” sa Mihály och funderade. ”Ingenting. Jag har levt.”

Det mesta kretsar kring Mihály och hans fruktlösa famlande framåt medan han egentligen hela tiden befinner sig i ett fall bakåt ner i det förflutna. Men i ett par kapitel låter Szerb någon av bipersonerna komma i förgrunden och bli huvudperson och då händer det underliga att man som läsare glömmer Mihály och helt går upp i Erzsi eller någon annan. Berättarrösten är så betvingande.

Ordflödet i romanen är berusande vackert och vackert översatt är det också om än inte helt fläckfritt redigerat. Detta senare är visst vår tids sjuka. Men låt mig nu på måfå sticka in ett finger var som helst i boken och plocka fram ett citat. Nej, jag tar ingen större risk med ett sådant tilltag. Se här vad jag fann:

Det var apokalyptiska tider. Jag vet inte ens om vi var nyktra när vi satte oss ner för att dricka. Jag minns det som att jag var berusad från första ögonblicket. Tamás drack knappt något, men den där allmänna undergångsstämningen rimmade så väl med hans själstillstånd att han rörde sig ovanligt hemtamt bland deltagarna och zigenarmusikerna. Jag pratade mycket med Tamás den natten, inte med så många ord, men orden vi uttalade hade ett oerhört känslomässigt perspektiv, och på nytt förstod vi varandra storartat väl, vi förstod varandra i förgängligheten.

”Vi förstod varandra i förgängligheten” – känn på de orden. Här kommer något i rullning och bruset blir allt starkare i färden vi gör med dem.

°°
Antal Szerb
Utas és holdvilág, 1937
Resa i månljus, 2015
Översättning: Maria Ortman
Nilsson förlag

Läs mer