Emma Ahlgren: Isotopia

Dagen har varit lite lam, så jag vill låta den förklinga i en annan tonart. Här är min recension eller infiltration av Emma Ahlgrens poetiska debut Isotopia. Min text finns för övrigt också i Hufvudstadsbladet idag.

1IMG_1598

Med kärnklyvningen som inspirations- eller kraftkälla och underström rusar texterna och orden fram ur poetissans mun. Hon talar om födelsen och födandet, mannen och kvinnan, hantering av män, möten och särslitanden, våra yttersta tider, vår förtvinande plats i kosmos och naturens smala kvarblivna remsa. Och om vardagens attribut och detaljer med säkerhetsbälten, bakplåtspapper, centrifuger och urblekta my-little-pony-trosor på klädstreck eller var det Kalle Anka som blivit blek om näbben där?

Emma Ahlgren älskar språkets möjligheter. Det är nog där den starkaste kärleken i de här dikterna sitter. Hon skapar fantastiska synapser mellan orden, mellan konkret och abstrakt, mellan till leda upplevt och blanknött och det fantastiska som öppnar titthål in i andra världar. Det känns som om hon ibland får glädjefnatt över språkets rikedomar och möjligheter. Läsaren – ja, i alla fall den här läsaren – står ibland handfallen inne i vimlet och detaljerna eller småpartiklarna verkar överlista helheten. Men bara ibland för gång efter annan stiger en enskild dikt upp ur virrvarret som ett högt smalt men säkert timrat torn. Ett sådant torn är den dikt som för mig heter ”Trauma” och den börjar så här:

Trauma är en tungmetall, samlas
och lagras i kroppens fettdepåer, i
generationer. Fetast av allt är
hjärnan där den gärna stelnar.
Vikt: 279 gram.

Lite mot min vilja tänker jag nu att fett är den moderna tidens ersättning för gamla tiders blod; blodet har tjänat ut som bärare av det kroppsliga. Men låt oss återvända till tornen. Det högsta tornet jag ser i diktsamlingen är den dikt som jag nu helt enkelt ger namnet ”Skilsmässa”. Här är allting riktat och samlat och kärnklyvningsmetaforen som starkast och intensivast och härdsmältan i slutraden given:

Kärnfamiljen i Finland klyvs ofta av
en långvarig yxa, alkoholspetsad
till 80 procent manövrerad av y.

Under fission frigörs stora
mängder pockande ånga, luktfri.
Temperaturhöjning ökar risken
för explosion.

X åsamkas störst skada, ofta
lokaliserad i omloppsbanan närmast
kärnan. Ständigt cirkulerande,
nedkylande, överslätande.

De mindre partiklarna, ca 1,6 till antal
omplaceras till de yttre omloppsbanorna för att
undvika värmeskador och kontaminering.

Vid upprepade problem i säkerhetskulturen
skadas partiklarnas innanmäte
utvändigt. Ytan intakt intill
uppvriden nedbrytningstid.

Kylvattnets effekter avtar när y löper
amok i kontrollrummet.
Härdsmältan är ett faktum.

Vi ser y, vi ser x, vi ser de mindre partiklarna kollapsa i kaos av oförmågan att leva och locka till liv. Nå, detta sista var en möjligen lite skev tolkning som slapp ur mig. Det kan man stryka.

Jag ger mig ut i labyrinten mellan tornen och hittar fantastiska ordskapelser som ”mannagryning”, synapser som ”töm skvallerbyttan” eller svåruthärdliga uttryck som ”jag kräks arvsmassa” och jag tänker att om jag med allvar och intensitet läser de här för mig mindre tydliga dikterna 17 eller 27 gånger till, så kommer kanske liknande torn som ”Skilsmässa” att framträda för min inre syn.

”Isotopia”, namnet på diktsamlingen pekar mot kärnladdningar men kanske också mot ”Dystopia”, fast här och där skymtar något lite lustigt eller galghumoristiskt fram som när ”vånda vädras ut i ärmarna” på ett plagg på tvättlinan. Eller i dikten om älgen eller mannen som återuppstått som älg? Jag tycker mig känna en pust från en varmare värld, när jag läser den här raden:

Du brölar fram en erfaren åsikt med tallskott i mun.

°°

Emma Ahlgren
Isotopia, 2018
Förlag: Ellips

Läs mer

Ensamhetens slut – Benedict Wells

Nyss fick jag veta att min senaste recension publicerats i Hufvudstadsbladet för någon vecka sedan, så jag tycker att jag kan visa den här hos mig nu.

1IMG_1098

”Ensamhetens slut” är inte sin unge författares första roman utan den fjärde. Benedict Wells’ första roman, som heter ”Becks sista sommar”, blev en stor publikframgång och det har denna fjärde roman också blivit. Jag funderar över vad som ligger bakom framgångarna eller i alla fall framgången med ”Ensamhetens slut”. Något är det, kanske till och med ganska mycket. I boken finns ett tydligt utmejslat och bärkraftigt händelseförlopp och Wells kan tveklöst bygga upp spänning och locka sina läsare till undran över vad som ska komma, ja, han både väcker och tillfredsställer läsarens nyfikenhet. Och texten är till stora delar smidigt skriven – detta gäller också översättningen om man bortser från några fumliga ställen – så läsandet går nästan av sig självt. Man skulle kunna säga att läsarens största möda består i att vända blad.

Huvudpersonerna är tre syskon Liz, Marty och Jules och romanhandlingen inleds – efter en kort blick in i framtidens skuggland där vi möter romanens berättare Jules när han vaknar upp ur koma efter en olycka – lätt och ljus i deras barndom och läsaren får följa familjen i vardagen i München och under någon sommar i faderns första hemland Frankrike. Vi möter en ganska vanlig familj, tryggheten är självklar och alla är vid liv och ingen skulle kunna föreställa sig något annat, syskonen bråkar och retar sig på varandra och det är inget särskilt med det. Men så händer detta andra: Föräldrarna omkommer i en bilolycka och syskonen hamnar i största hast på internat och efter det har de nästan ingen kontakt med varandra. Var och en av dem försöker hitta sitt eget sätt att leva med katastrofens följder och den nya ensamheten, men de är alla tre på olika sätt stympade, även om Marty utåt sett verkar ha klarat sig förhållandevis bra, åtminstone i Jules’ ögon: ”Han var som en myra som efter ett kärnvapenkrig bara fortsatte oberört.”

Men Jules, som ju är bokens egentliga huvudperson, är mycket ensam och kryper mer och mer in i sig själv ända tills han efter en tid på internatet lär känna klasskamraten Alva, en flicka som också har stora förluster bakom sig, och läsaren tycker sig ana en fortsättning. Åren går och så en dag är tiden på internatet slut men Jules och Alva har inte fått varandra, inte ännu, utan det sker först långt senare. Tiden löper vidare och detta ”senare” kommer och Jules och Alva gifter sig och får sedan två barn, men eftersom den här romanen till stor del lever på sin spännande handling ska jag inte berätta mer, för då berövas läsaren för mycket av just detta.

Jag undrar inte utan irritation över varför författaren så ofta blir så platt och mekanisk i sina personskildringar. Har han för bråttom? Tråkar det ut honom att beskriva människor? Eller tycker han sig ha ett slags recept eller en liten magisk påse för beskrivningar, där han blandar egenskaper och typiska småhändelser och så är personkakan bakad. Se här ett exempel bland alltför många:

”Alla var där, även Alvas pappa, en kort, senig, lite egendomlig man med en romersk näsa och ett melankoliskt drag kring munnen som inte riktigt passade ihop med hans i övrigt muntra sätt. Blicken var stadig, huden garvad efter många klättringar i Alperna.”

Den här blandningen av bra och dåligt är störande men den förstör märkligt nog ändå inte helheten. Hur kan Wells berätta så bra och hugga tag i läsaren på ett sådant sätt med ofta så mediokert tillyxade meningar? Till förtjänsterna hör för övrigt inte bara spänningen och intrigen utan också detta att det här och där öppnas skrämmande existentiella svalg i berättelseflödet, där han låter oss stirra in i det obegripliga i hur tiden och minnet formas och deformeras runt en katastrof. Han lyckas med att skildra otäckt sköra ögonblick där avgrunden och den oerhörda förlusten gungar till i någons undermedvetna men sedan inte förs upp till medvetandets yta och en möjlighet till bearbetning.

”Marty stod blek och orörlig bredvid mig, men han hade lika gärna kunnat vara tusen mil bort. Långsamt vecklade orden upp sin ohyggliga innebörd, de sipprade in överallt, i golvet som tycktes bli ojämnt, i mina ögon som började se suddigt, i mina ben som fick mig att stappla genom rummet.”

Jag fortsätter att vrida på texten och letar efter nycklar till varför den är så bra-dålig. Kan det möjligen vara så att Wells medvetet skapar en defekt textyta i en stor del av romanen för att visa att också texten förlorar sitt liv och sitt djup efter en katastrof? Efter föräldrarnas död dör också texten. Eller vill han säga att barndomen är det enda livet? Och hur är det med titeln ”Ensamhetens slut”? Vad vill den förmedla? Det verkar som om den visar på att syskonen som vuxna förenas i bokens senare del. Men är det verkligen hela svaret? Vill Wells med det säga att för den som tidigt i livet berövats grundtryggheten inget någonsin kan ersätta drömmen om den första familjens skydd? Boken handlar kanske om en förlust som tvingar de berövade att för alltid stanna kvar i sökandet efter barndomen.

°°

Benedict Wells
Ensamhetens slut, 2017
(Vom Ende der Einsamkeit, 2016)
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Thorén & Lindskog

Läs mer

ur Burmans KJ-biografi

I dagarna läser jag om Carina Burmans biografi över Klara Johanson och jag har mina skäl till det.

1IMG_0905

Låt mig ta er till sidan 311, vi befinner oss just vid målet efter striden för Sigrid Fridmans Fredrika Bremer-staty. Fast innan jag citerar först Burman och sedan KJ vill jag säga hur omtumlad jag är över hur nära jag som läsare kommer dessa snart hundra år avlägsna förlopp. Det förflutnas dörrar står alla på glänt för mig hela vägen från nuet och bakåt längs årtiondenas korridorer och salar. Så här säger Burman och avslutar sedan med ett KJ-citat:

K.J. hade fullbordat den uppgift, som hon kommit att betrakta som ett kall. Genom skulpturen hade hon ordnat ett fysiskt påtagligt minne av Bremer – så likt hennes egen vision som möjligt och skulpterat av hennes älskade ”Stenhuggare”. Hon kände sig matt av allt statyarbete och förklarade för Leijonhufvud: ”Både Choice och jag är i dessa tider av spänning och bestyr nära nog söndersprängda. Vi borde få vår gravplats under Fredrikas sockel…”

Och jag är självsvåldig eller enväldig i min egen värld och vänder blad fram till sidan 315, där vi befinner oss i Ellen Keys Strand. Jag minns ännu från barndomen hur vi en gång stannade till där på en resa och Pappa sa ”här är Ellen Keys Strand”, fast jag förstod inte riktigt att ”Ellen Key” var ett namn och jag hörde inte den stora bokstaven i det sista ordet och jag såg bara en oändligt lång strand framför mig och så kommer det alltid att vara. Men nu är vi på sidan 315 och det handlar om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg som KJ hade en stor medkänsla med samtidigt som hon också intresserade sig för henne. På den här sidan i boken talas det om ett nervsammanbrott som drabbar Blomsterberg och hur hon efter återkomsten från Vadstena sjukhus inte mer blir den hon en gång var. Och det slutar med att hon en dag gick ner till Vättern, tog av sig kläderna, vek ihop dem och gick ner i det kalla vattnet och dränkte sig. På hennes säng fann man sedan en lapp med ett citat av Taine: ”För att ha en idé om vad människan och livet är måste man själv minst en gång ha varit vid vansinnets eller självmordets tröskel.”

Jag lutar mig lite genom det öppna fönstret och lyssnar ut i ”parken”. Miki ligger i hörnet och sover. Vårnatten andas ohörbart och jag tänker på att Londi inte längre är här.

2IMG_0906

Läs mer

Danilo Kiš – Lutan och ärren

I en nattlig vision fick jag en vink om att min text om ”Lutan och ärren” av Danilo Kiš för en tid sedan publicerats i Hufvudstadsbladet, så nu tar jag mig friheten att visa texten här:

1IMG_0723

Danilo Kiš är en av det europeiska 1900-talets verkligt stora författare. Han föddes 1935 i Subotica i Vojvodina som son till en ungersk-judisk far och en montenegrinsk mor. Under andra världskriget mördades många i hans släkt, hans far i Auschwitz. Studietiden tillbringade han i Belgrad och senare emigrerade han till Frankrike och så småningom hamnade han i Paris, där han dog 1989.

Ja, detta är i sanning en komprimerad levnadsteckning, men ändå inte så pressad till sin yttersta sylvassa spets som den som Kiš talar om i berättelsen om Jurij Golec:

”Glänsande svarta metallbokstäver var fastsatta på locket: ’Jurij Golec 1923-1982’, som en perfekt sammanfattad biografi för den Judiska Encyklopedin.”

Fast jag hade hellre behållit det tyska namnet Jüdische Enzyklopädie där, eftersom det står i den serbiska originaltexten. Nå, ”Jurij Golec” ingår i en samling postumt utgivna berättelser som nu på svenska utkommit under titeln ”Lutan och ärren”. Vad gäller tema och form är dessa texter nära besläktade med dem i ”De dödas encyklopedi” från 1983. Döden, döendet och livets sista dagar är berättelsernas kärna. Och huvudpersonerna är nästan alla konstnärer av något slag, drivna till hemlöshet av det europeiska 1900-talets diktaturer, olycksbröder till Danilo Kiš. Och de flesta av dem är tecknade efter verkliga förebilder, en del på ett igenkännbart sätt, som till exempel mannen i den första historien, där vi ”återupplever” hur Ödön von Horváth dör krossad av en av en storm lossliten gren på en gata i Paris. I inledningen av berättelsen får vi veta något om von Horváths hissfobi och Kiš låter von Horváth på sitt hotell i Paris minnas en hiss någon annanstans, samtidigt som scenen blir till både en bild av hans hemlöshet och ett förebud om hans död.

”Kistan väntade på att få föra honom, inte till den andra världen, utan snarare till den mörka källaren, bårhuset och kyrkogården där vilsekomna resande med ögon av sten vilar i sarkofager liknande den här.”

Under läsningen grips jag av styrkan i berättarens röst, Kiš skyggar inte för något, han lägger allt våld och elände framför oss, skonar ingen, allra minst sig själv. Människor trasas sönder till kropp och själ inför våra ögon. Drömmar dröms och kvävs i drömmen. Allt hopp far och fasan tar dess plats. Och ändå talar han så vackert, så hjärtslitande vackert.

I berättelsen ”Maratonlöparen” rycks läsaren förskräckt med av den hastighet som den nog alltför snabbe löparen håller. Vassklädda fält susar förbi med ett knastrande, uppförsbackar övervinns som om de lutat nedför, dimmor löses upp och gör stegen snabbare. På ett ställe skapar Kiš med ett skenbart enkelt grepp ett svindlande gap i tiden: ”Han tänker på de andra som nu flåsande klättrar upp i den sista backen i hjärtat av skogen och får syn på hans fotspår i leran.” Detta fotspår blir inför min häpna blick till ett fossilt avtryck i berggrunden. Så långt före de andra har maratonlöparen alltså förirrat sig! Men så vaknar den lettiske löparen i det sibiriska fånglägret. ”Uppvaknandet känns som ett fall, en ängels fall.” Han berättar drömmen för en medfånge och dör.

”Poeten” är en historia som utspelar sig i Titos Jugoslavien och den handlar om en man som skrivit en kritisk sonett om härskaren. ”Brottet” upptäcks och poeten fängslas och tvingas att ”göra bättring” genom att skriva en hyllningsdikt i stället. Om och om igen ser det ut som om hans plågoandar tänker låta nöja sig, men varje gång hittar de (på) något som gör att han måste börja om. Den enda fråga han ställer gäller hans hund och svaren är lögner. När han efter många månader genom någons nyck slutligen släpps ut går han hem till fots och vid dörren ropar han hundens namn: Lunjo! Men ingen hund kommer honom till mötes. Han tar ett bad, klär sig i sina bästa kläder, stiger upp på en pall, fäster enda änden av en lina vid en krok i taket, binder den andra om halsen och sparkar undan pallen.

Ärren i titelberättelsen sitter i en gammal rysk kvinnas ansikte och har förstört hennes händer. Hon fick dem en gång i en brand där hennes barn dog. Och lutan – i titeln – spelas av hennes döve man. I efterordet skriver Kiš att i denna text är ”fantasin reducerad till ett minimum”. Under sin studietid i Belgrad bodde Kiš hos ett gammalt ryskt emigrantpar.

Den längsta berättelsen ”Jurij Golec” är en vindlande historia om en bekant till Kiš, en gammal ukrainsk jude som överlevt koncentrationslägren. Han tar livet av sig efter hustruns död, inte av sorg egentligen för de levde sedan många år inte längre tillsammans, utan för att någonting brast i honom. Och Kiš balanserar vid avgrunden när han under begravningen bjuder oss på en scen med en död råtta invid gravstenen, en scen som han kommenterar så här:

”Då kom jag ihåg: ’Några råttor, liknande tunga stridsvagnar, återvänder till sina hangarer.’ Alltså, tänkte jag, detta är en råtta från en av hans liknelser, en som kommit direkt ur hans roman till begravningsplatsen på Montparnasse.”

Och jag ser att dessa ord är en stor tröst som jämnar vägen för ”ett mindre bekymrat döende”. Det jag sörjer över är i stället fläckar i den svenska texten. Varför har översättarna hittat på en ny svensk titel till Goethes roman ”Valfrändskap”? Och varför har ingen på allvar granskat den här bokens text? Vi måste för vår egen skull vårda orden från en författare som kan skriva om kung Davids sånger så att vi känner att de genom årtusendena ”tränger in i våra hjärtan som kniv och balsam”.

Danilo Kiš
Lauta i ožiljci, 1994
Lutan och ärren, 2017
Översättning: Elisabeth Knutsson, Boris Mićanović
Förlag: Rámus

Läs mer

Andrzej Stasiuk: Östern

Eftersom det har kommit till min kännedom att min text om Andrzej Stasiuks roman Östern har publicerats i Hufvudstadsbladet, tar jag mig friheten att visa den även här:

1IMG_0362

Andrzej Stasiuk reser nästan alltid österut i sitt liv och sina texter och när han undantagsvis far västerut blir hans blick mindre känslig och rösten förlorar något av sin klang. Detta hände en gång i romanen ”På vägen till Babadag”, men bara en gång. Byarna i det rumänska Donaudeltat, de mörka albanska bergen, de smala leriga vägarna i östra Ungern och det skrämmande väldiga landskapet kring floden Răut i Moldavien – alla dessa trakter blir kött och levande för oss genom Stasiuks ord, men så begår han i något småkapitel oförsiktigheten att fara västerut till det leende Slovenien och där blir han platt och han har med ens inget att berätta, inget att sörja över. Så därför måste han alltid söka sig österut, för han är själv den västligaste – och därmed modernaste och framgångsrikaste – punkten i sitt liv. Han älskar det trasiga, det karga, det förfallna, det förgångna och han väljer Chișinău framför Paris – varje gång.

I romanen ”Östern” rör vi oss i ett slags utsträckta slingor från en sliten förort till Warszawa till sydöstra Polen med byn vid floden Bug, barndomens flod, och passet mellan Sychła och Czerteż – en granne till passet i romanen ”Världen bortom Dukla” – och vidare österut, långt österut och sedan tillbaka.

Då och då under romanens gång sitter vi hemma hos berättarens gamla mor. Hon undrar vad sonen letar efter på sina färder, själv trevar hon sig numera inåt och bakåt i tiden. ”Hon söker de där enstaka ljuden från förr som hon bevarat i minnet. Då stod varje ljud för en bestämd sak.” Mor och son verkar sällan förstå varandra och han kommer oftast till henne bara för att pusta ut inför någon resa. Hon förstår inte hans resande och han förstår inte hennes bakåtvändhet, ändå är de mycket lika i sitt sätt att se på världen, de har bara valt olika tonarter för sången om livet.

”Östern” är inte en reseskildring utan romanen ger läsaren fragment från en rad resor på verklighetens vägar men också från fantasins, historiens och drömmens världar. Berättaren undersöker historiens lager i Polen, i de gamla kommunistländerna ända till Mongoliet och Kina. Vi går förbi rester av nazistiska koncentrationsläger, vi hör berättelser om sovjetiska soldaters framfart: ”Deras glupande hunger efter hönor och armbandsur kom till oss från Eurasiens inre, från tundrans och stäppernas djup.” Vi ser ansikten titta ut genom fönster som nyss tillhört någon annan. Och vi anar smugglarnas färder fram och tillbaka över floden Bug i en tid före berättarens:

”Om natten tog sig smugglarna över floden i båtar. Eller om sommaren, när vattenståndet var lågt, kunde de omväxlande simma och vada genom dyn mellan sandbankarna: De gick fram och tillbaka över floden och tråcklade ihop fascismen och kommunismen med smugglingens tråd.”

Stasiuks berättare gräver träget fram märkligheter, sorger och orättvisor ur den polska jorden. Han uppträder i olika åldrar, är barn, ung man, äldre man och hela tiden längtar han österut, för där långt bort finns svaren på frågorna om kommunismen, om människans lott, om det förflutna och framtiden. Någonstans i Altaj sitter han på ett hotellrum och dricker sprit och gör ett slags historisk resumé:

”Till och med kommunismen hade börjat ruttna när vi fick den. De skickade den till oss när man redan visste att den aldrig skulle fungera, att den var ett lik som man måste skicka ström genom om det alls skulle röra sig. Döden hängde i luften. Som vid en soptipp. Lukten av brända kroppar hade knappt hunnit blåsa bort och genast hade vi världsrevolutionens lik här.”

Vi förs till framtidens land i kinesiska jättefabriker som det strömmar ofantliga mängder av föremål av plast, glasfiber och förfalskade metaller ur. Allt glittrar och glimmar och sprakar och är på väg mot sitt eget snara förfall. Om Kina är framtiden – för det landets historia är alldeles för lång och komplicerad för att man ska orka gräva i den – så är de mongoliska stäpperna döden och evigheten. Där begravde man förr inte sina döda utan man bar bara ut kropparna under himlen och solen, vinden och fåglarna gjorde slut på allt kött. ”Och där låg de torra och mineraliska och vita som sten. Renade från det liv vi är vana vid. Och det enda som blir kvar är en doftlös, slät kyla som varar nästan lika länge som evigheten.” Gång på gång målar Stasiuk upp bilder av den höga blå himlen över de ändlösa mongoliska slätterna där vinden nästan alltid blåser och renar allt från allt. Men så är han plötsligt tillbaka i moderns kök och allt kan börja om igen. Och han kan söka Östern på nytt.

Och Stasiuk diktar om livet och förklarar dess essens på ett förunderligt enkelt sätt: ”Nu tänker jag på det. På mig själv på de platserna. På det egendomliga med livet: det splittras i tusentals händelser som vi sedan har tillgång till.” Och så talar han som alltid om ljusets spel över materian. Han skriver om ”vinden från kosmos, en vind som har blåst sedan historiens början” och att den ”bär med sig en genomskinlig materia bestående av ljus blandat med avstånd” och ”världens urform visar sig.”

Då och då under läsningen anfalls jag av förnimmelsen att det är jag som är romanens berättare. Jag längtar också österut och även jag väljer Chișinău framför Paris och det förflutna och det förfallna lockar mig. Precis som han tjuvlyssnar jag vid korsvägarna efter vilka språk människorna omkring mig talar. Också jag har strövat över markerna och letat efter gamla husgrunder omgivna av vildaplar och syrenbuskar.

Och jag vet inget bättre slut än början, så låt oss ännu en gång färdas ner från ett av passen i de östligaste gränstrakterna mellan Polen och Slovakien:

”Neråt, mot det förflutna, mot de döda byarna med namn som betecknar något som inte finns. Man kan vandra hela dagar genom dalarna och leta efter lämningar. Förvildade fruktträdgårdar, stenkors, fyrkantiga gropar efter husgrunder, brunnar fodrade med skifferplattor.”

°°

Andrzej Stasiuk
Östern, 2017
(Wschód, 2014)
Översättning: Tomas Håkanson
Förlag: Ersatz

Läs mer