* * * Sretan Božić – God Jul – Buon Natale * * *
22/12 -2011
Ein Winterabend
Wenn der Schnee ans Fenster fällt,
lang die Abendglocke läutet,
vielen ist der Tisch bereitet
und das Haus ist wohlbestellt.
Mancher auf der Wanderschaft
kommt ans Tor auf dunklen Pfaden.
Golden blüht der Baum der Gnaden
aus der Erde kühlem Saft.
Wanderer tritt still herein;
Schmerz versteinerte die Schwelle.
Da erglänzt in reiner Helle
auf dem Tische Brot und Wein.
Georg Trakl (1887-1915)
≈≈≈
Ikväll bär det av. Jag tar upp tråden igen efter nyår.
Trieste
20/12 -2011
Londi och jag kommer sannolikt att sätta ner fötterna i Trieste på vår väg mot Bologna om några dagar. Trieste är en nästan okänd stad för mig utom som Italo Svevos, Umberto Sabas, Fulvio Tomizzas och Claudio Magris’ stad. Trieste har länge legat så gott som helt i litteraturens land för mig. Men på senare tid har jag kommit att upptäcka stadens slovenska sidor både i nuet och i historien, fast Fulvio Tomizza nog redan tidigare givit mig några inblickar i detta.
Jag läser dikten Trieste av Umberto Saba:
Trieste
Ho attraversata tutta la città.
Poi ho salita un’erta,
popolosa in principio, in là deserta,
chiusa da un muricciolo:
un cantuccio in cui solo
siedo; e mi pare che dove esso termina
termini la città.
Trieste ha una scontrosa
grazia. Se piace,
è come un ragazzaccio aspro e vorace,
con gli occhi azzurri e mani troppo grandi
per regalare un fiore;
come un amore
con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via
scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,
o alla collina cui, sulla sassosa
cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.
Intorno
circola ad ogni cosa
un’aria strana, un’aria tormentosa,
l’aria natia.
La mia città che in ogni parte è viva,
ha il cantuccio a me fatto, alla mia vita
pensosa e schiva.
≈≈≈
Jag prövar att översätta orden i den del av dikten jag tycker bäst om:
”hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;
som en kärlek
med svartsjuka.”
Mer av Tranströmer på kroatiska
18/12 -2011
Antalet dikter av Tomas Tranströmer i kroatisk översättning växer. Nyss kom lyriktidskriften Poezija (egentligen en bok på ungefär 150 stora sidor, som kommer ut en gång om året, tror jag) ut
och i den finns bland annat sex dikter av Tranströmer i Mišo Grundlers översättning.
Jag väljer ut dikten ”Gogol” och lägger den här både i original och i kroatisk översättning:
Gogol
Kavajen luggsliten som en vargflock.
Ansiktet som en marmorflisa.
Sitter i kretsen av sina brev i lunden som susar
av hån och misstag,
ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga
passagerna.
Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,
antänder gräset på ett ögonblick.
Rymden är full av horn och klövar och därunder
glider kaleschen skugglik mellan min faders
upplysta gårdar.
Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen
(såg du den sköna i det lutande tornet)
och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt
den arme i sin kappa.
Och här, insvept i fastor, är han som förr omgavs av
skrattets hjordar,
men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt
ovanför trädgränsen.
Människors raglande bord.
Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar.
Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!
Gogolj
Sako olinjao poput čopora vukova.
Lice poput krhotine mramora.
Sjedi okružen svojim pismima usred gaja koji šušti
od prezira i pogrešaka,
da, srce biva otpuhano kao list papira kroz negostoljubive
prolaze.
Suton se šulja zemljom poput lisice,
i u trenu uspije užgati travu.
Svemir je pun rogova i kopita, a ondje dolje
poput sjene klizi fijaker osvijetljenim dvorištima
mojega oca.
Petrograd položen na zemljopisnoj širini uništenja,
(jesi li vidio tu ljepotu u nagnutome tornju)
a ledom okovanim četvrtima poput meduze pluta
siromah u svojoj kabanici.
A tu, umotan u ruho posta, sjedi on, nekad okružen
salvama smijeha,
no one su odavna prešle u sfere daleko gore
iznad vrhova stabala.
Klimavi čovječji stolovi.
Pogledaj van, vidi kako tama u vatri guta galaksiju od duša.
Uzvini se na svojoj vatrenoj kočiji i napusti ovu zemlju!
≈≈≈
För övrigt kan ni höra den dikten läsas på kroatiska i det här radioprogrammet, där jag intervjuas om Tranströmer. Jag säger inget särskilt värdefullt, men det rymmer faktiskt två av Mišo Grundlers översättningar. (För att komma åt programmet får ni leta er fram till rubriken ”Tomas Tranströmer” eller datumet 13.12.)
PS Här finns det förra inlägget med Mišo Grundlers Tranströmer-översättningar.
Angelus Silesius
17/12 -2011
Dein Kerker bist du selbst
Die Welt, die hält dich nicht, du selber bist die Welt,
Die dich in dir mit dir so stark gefangen hält.
Angelus Silesius (1624-1677)
PS Idag publiceras den sista texten inför vinteruppehållet i Salongen.
Hos mina snäckor
3/12 -2011
Jag läste i Gunnar Ekelöfs sent på jorden sent igår kväll. Alldeles innan jag släckte sänglampan fastnade jag i raden:
djupt därnere sover fiskarna lugnt hos sina snäckor
Orden följde mig in i drömmen, särskilt det där hos sina snäckor. Jag vet inte om jag sov medan jag drömde, kanske drömde jag bara helt fritt. De senaste veckornas dimma fanns med men hade vänts till ett slags närhet och förbindelse med alltet. Jag var på tu man hand med existensen samtidigt som ”en inre vaggsång” (det är nog Jacques Werup som skrivit de orden någon gång) tog toner. Försiktigt letade jag efter tillvarons synapser och fann dem en efter en och följde dem längre och längre in, bort, upp, ner, ut…
Paul Celan: Nacht
27/11 -2011
Under vissa morgnar när ingenting annat trycker på håller jag ett slags ”andaktsstund” för att rensa tankarna från slagg och bråte, för att få lite vidare blick. Den här morgonen har jag ägnat åt Paul Celans dikt ”Nacht” och sedan ha jag försökt att mejsla fram en svensk version. Jag visar er detta försök även om det finns ställen jag inte riktigt kommer överens med. Celan översätter jag nog så envist för att jag inte kan det.
Nacht
Kies und geröll. Und ein Scherbenton, dünn,
als Zuspruch der Stunde.
Augentausch, endlich, zur Unzeit:
bildbeständig,
verholzt
die Netzhaut –:
das Ewigkeitszeichen.
Denkbar:
droben, im Weltgestänge,
sterngleich,
das Rot zweier Münder.
Hörbar (vor Morgen?): ein Stein,
der den andern zum Ziel nahm.
°°–°°
Natt
Grus och stenrull. Och en skärvton, tunn,
som stundens uppmuntran.
Ögonbyte, omsider, i otid:
bildbeständig,
förvedad
näthinnan –:
evighetstecknet.
Tänkbart:
däruppe, i världsgallret,
stjärnlikt,
två munnars röda.
Hörbar (före morgonen?): en sten,
som tog den andra till måltavla.
Det rufsiga lilla trädet
25/11 -2011
Minns ni Val Resia? Under sommaren och hösten 2008 ramlade det in en rad texter om denna alldeles speciella dal här och senare kom det ytterligare några spridda inlägg. Här finns de samlade. Sedan ett drygt år bor jag mycket närmare dalen än jag någonsin gjort och dessutom i en slavisk värld och dessa båda saker har fått mig att börja fundera över Val Resia igen, över det märkliga språket, över de lite kärva och egensinniga människorna, över det undersköna landskapet. Jag har börjat skriva lite oftare till mina resianska vänner och bekanta igen och någonstans i hjärnans vindlingar börjar en resplan ta form. Under tiden bekantar jag mig med texter från Val Resia, på resianska (som jag inte förstår mer än brottstycken av) och på italienska. Under bilden följer en liten saga skriven av Silvana Paletti på resianska och italienska och i min svenska tolkning.
blick ner i Val Resia från Casera Nische
Te rizberjani jarbulčić
Onde nur noga timpa, gre po Čilcè je bil prišil te nun Vihar nu an šil nu obračal nu ta na ni mu wozo, tezal ziz Farjula, hiše, jarbule nu brawčiće. An sil nu sjal na mlino, an mel tò vliki delo nu an ni mogal se mudit. Pur pale dnuw dopo, so wrastle karji rožicow, jarbulčićow, karji wutručić ka so ǧiujali nu ne lipe hišice. Ano sri noga tarenja, sam je bil wrastal dän čudni jarbulčić. To ni bil ne rat brina, ne rat buk, ne hruška, ma pa dän jablen to ni bil. An mel ne dulge veje ka so mu lampale po zemjè, basane vija, ne druge so šlè na won, basane rož anu ne druge zavite u kolača, basane kukušic. Anu wsaki din an rastal bujè, nu bujè. Wsì so ga gledali, nu se čudili, ma ni so stali daleč zakoj to bil dän čudni, ste veje ristrantane, rudi rizberjan. Makoj sunčace mara kadä to ga pujubilo nu vitar ǧujal ziz njimin. Karji čas vitar iskal za ga počasat, ma won an bil se našinal itako. An bil se našinal rizberjan. Ma dän din jarbulčić je se štufäl bit sam ano dolo po čoko so sle sulzice, nu sulzice so paršlè rojce, nu rojice rojalčići nu rojalčići putokave. An bil väs wići anu pa zemja je bila cwajni. Nu sulze nu wodica šla dolo po lanita, dolo po lanita od Čalcä. Dän wtićačić za ne si zmučit nogice an wlital ta na jarbulčić nu w vejico w vejico skučuwal nu zapel no wižico. Alore jarbulčić je bil kontent da an nalizal noga kompanja, itako an ni jokal vić anu usanul.
L’alberello spettinato
Tanto tempo fa su per Čelce passò il signor Vihar che mise tutto in subbuglio. Su un grande carro venendo dal Friuli trascinava case, alberi e tanti animali, seminando a mulinello si dava il suo gran da fare. Dopo un po’ di giorni in Čelce c’erano tanti fiori, alberi, bambini che giocavano e tante belle casette. In mezzo ad un prato solo, solo era cresciuto uno strano alberello, non era nè un pino, nè un faggio, nè un pero, ma neanche un melo. Era uno strano alberello con lunghi rami che pendevano verso terra carichi di foglie, altri all’insu con tanti fiori, altri ancora arrotolati come le ciambelle pieni di pigne. E ogni giorno cresceva sempre di più. Tutti lo guardavano e si meravigliavano ma ne stavano lontani perchè era strano con quei rami sparpagliati sempre spettinato. Soltanto il sole di tanto in tanto lo accarezzava ed il vento giocava fra i suoi rami e tante volte aveva cercato di pettinarlo, ma lui era nato così, era nato spettinato. Ma un bel giorno l’alberello stanco di essere solo, lungo il tronco scesero le lacrime che divennero rigagnoli, i rigagnoli divennero ruscelli. Era tutto bagnato, anche la terra era bagnata e le lacrime e l’acqua scendevano lunghe, bagnando le guance di Čelce. Un uccellino per non bagnarsi i piedini si pose sui rami dell’alberello e saltellando di ramo in ramo cominciò a cantare. Allora l’alberello spettinato felice di aver trovato un compagno smise di piangere e si addormentò.
Det rufsiga lilla trädet
För länge sedan uppe vid Čilcè kom herr Vihar farande och vände upp och ner på allt. Från Friuli släpade han med sig hus, träd och massor av djur på en stor vagn och sedan spridde han ut alltsammans åt alla håll. Efter några dagar fanns det mängder av blommor, träd, lekande barn och vackra små hus i Čilcè. Mitt på en äng hade ett underligt litet träd vuxit upp i ensamhet, det var ingen tall, ingen bok, inget päronträd och inte heller något äppelträd. Det var ett underligt litet träd med långa grenar som sträckte sig ner mot marken fulla av löv eller mot himlen fulla av blommor eller så var de krökta som kringlor och fyllda med kottar. Och för var dag som gick växte det allt högre. Alla såg på det och förundrades men man höll sig på avstånd för det var så underligt med de där spretiga grenarna och det var alltid så rufsigt. Bara solen smekte det någon gång ibland och vinden lekte bland dess grenar och försökte om och om igen att kamma det, men trädet var fött så, det var fött rufsigt. Men så en dag när trädet tröttnat på sin ensamhet började det rinna tårar längs stammen som blev till en rännil som förvandlades till en fors. Trädet var alldeles vått och också marken var våt och tårarna och vattnet strömmade ner och blötte ner Čilcès kinder. En liten fågel slog sig ner på en av trädets grenar för att inte blöta ner sina små fötter och hoppande från gren till gren började den sjunga. Det lilla rufsiga trädet slutade då att gråta och somnade lyckligt över att ha funnit en vän.
