Antal Szerb – Resa i månljus

Eftersom jag har fått veta att min text om Antal Szerbs roman Resa i månljus publicerats i Hufvudstadsbladet under mina afrikanska dagar, tillåter jag mig nu att servera den här ”ur giraffens mun”:

1IMG_9713

Första gången jag mötte Antal Szerb var den här sommaren i en minnesträdgård invid den stora synagogan i Budapest. Hans bild fanns bland bilderna av andra judar som mördats under nazismen. När jag stod där mindes jag att en vän några månader tidigare sagt att jag borde läsa hans ”Resa i månljus”. Och kort därefter gav jag mig av på den färden och fann snart Mihály och Erzsi i Venedig i början av deras bröllopsresa.

På de första sidorna betraktar vi Venedig och försjunker med Mihály i det där speciella venetianska med de mjuka mörka vattnen, men strax märker vi att vi färdas vidare in i hans oroliga själs labyrinter. Han är för första gången i Italien efter att han dittills förbjudit sig att beträda detta för honom så farliga land. Italien bär alla risker och lockelser i sig för honom och det är först som gift han vågar. Men det visar sig snart att äktenskapet inte är något verkligt skydd, inte mot Italien och inte mot hans inre kompasslöshet. För framför Mihály löper ingen väg. På ett sätt är Mihály konstnärssjälen i en värld av borgare, men kampen mellan konstnär och borgare pågår också inom honom och utåt är han nästan alltid ”den andre” i vilket sällskap han än är. Lite som Thomas Manns Tonio Kröger kanske, fast ännu mer förvirrat förvirrande och på eviga avvägar.

Romanen har en fantasifullt ringlande intrig som gång efter annan bjuder på överraskningar och oväntade skiften, romankomponenter som egentligen inte sedan barndomen eller den tidigaste ungdomen lockat mig, men de förtätade och dramatiska förloppen är ett underbart förföriskt och eggande skum på berättelsens yta, så jag hänger mig glatt åt dem. Men där under finns djupets världar där vi om och om igen möter oss själva i denna berättelse om människans omöjliga vandring genom en skälvande ljusstrimma från mörker till mörker.

Men vi befinner oss också på en helt konkret resa genom Italien och Szerb visar oss med bländande skicklighet de här städernas essens, vi hör deras andning och vet att vi är där. Venedig, Ravenna, Spoleto, Foligno, Assisi, Perugia, Gubbio, Florens, Siena och Rom passerar förbi men är i stunden omisskännligt hos oss. Läs här några rader ryckta ur beskrivningen av Siena och känn igenkänningen och svindeln tätt sammanflätade:

Staden får sin sagoaktiga, sin muntert sagoaktiga prägel av att man, var man än befinner sig, högst upp kan se domkyrkan som svävar som en skämtsam, zebrarandig zeppelinare över den.

En av domens väggar står skild från själva kyrkkroppen, drygt tvåhundra steg bort, groteskt och underbart, som den mest storartade rumsliga symbolen för mänsklighetens planers fåfänglighet.

Och när vi genom bokens sidor följer Mihálys vägar och villovägar lär vi oss just detta att nästan alla val är illusioner. Tillfälligheten vrider en liten aning på vår riktning och vi rullar iväg mot det oanade om vi inte bjuder kraftigt motstånd. Mihály gör aldrig motstånd, han drivs av ödets kast. Det enda fasta i honom är banden bakåt till ungdomsåren i Buda, år som han till stor del tillbringade tillsammans med de märkliga tvillingarna Tamás och Éva, vackra och onåbara, egna världar eller egentligen en egen sluten värld av skönhet, erotik och dödsdrift. Dem kom han aldrig ifrån även om Tamás på romanens nuplan för länge sedan verkligen är död.

Bröllopsresan då, undrar ni kanske nu? Ja, den upphörde att vara just en sådan resa redan mycket tidigt i romanen. I Venedig gled den en natt i gränderna över i tvivel och i Ravenna tog det förflutna överhanden när Mihály alltför suggestivt berättade om det för Erzsi. Separationen skedde sedan av sig själv utan något beslut – mer än kanske det undermedvetnas – i det att Mihály efter en kopp kaffe på en station under resan mot Rom klev på fel tåg.

Och sedan är Mihály på egna vägar, i egna förvillelser. En gång – kanske var det i Foligno – blir han sjuk och han kommer till en läkare och det här samtalet utspinner sig mellan dem:

”Det är inget fel på er”, sa läkaren, ”utom att ni är fruktansvärt utmattad. Vad har ni haft för er för att bli så trött?”

”Jag?” sa Mihály och funderade. ”Ingenting. Jag har levt.”

Det mesta kretsar kring Mihály och hans fruktlösa famlande framåt medan han egentligen hela tiden befinner sig i ett fall bakåt ner i det förflutna. Men i ett par kapitel låter Szerb någon av bipersonerna komma i förgrunden och bli huvudperson och då händer det underliga att man som läsare glömmer Mihály och helt går upp i Erzsi eller någon annan. Berättarrösten är så betvingande.

Ordflödet i romanen är berusande vackert och vackert översatt är det också om än inte helt fläckfritt redigerat. Detta senare är visst vår tids sjuka. Men låt mig nu på måfå sticka in ett finger var som helst i boken och plocka fram ett citat. Nej, jag tar ingen större risk med ett sådant tilltag. Se här vad jag fann:

Det var apokalyptiska tider. Jag vet inte ens om vi var nyktra när vi satte oss ner för att dricka. Jag minns det som att jag var berusad från första ögonblicket. Tamás drack knappt något, men den där allmänna undergångsstämningen rimmade så väl med hans själstillstånd att han rörde sig ovanligt hemtamt bland deltagarna och zigenarmusikerna. Jag pratade mycket med Tamás den natten, inte med så många ord, men orden vi uttalade hade ett oerhört känslomässigt perspektiv, och på nytt förstod vi varandra storartat väl, vi förstod varandra i förgängligheten.

”Vi förstod varandra i förgängligheten” – känn på de orden. Här kommer något i rullning och bruset blir allt starkare i färden vi gör med dem.

°°
Antal Szerb
Utas és holdvilág, 1937
Resa i månljus, 2015
Översättning: Maria Ortman
Nilsson förlag

Läs mer

Danilo Kiš igen

Ibland står min värld i brand. Aj, hur fortsätter jag efter ett sådan anslag? Mod! – jag vill tala om Danilo Kiš igen. Ingenting upptar mina tankar i dessa dagar så som hans texter (utom Londi förstås, men hon är den inre sången för alltid) och det liv och de omskakande tilldragelser de avspeglar och kastar blänkande splitter ifrån. Nyss läste jag en recension av Mark Thomsons Kiš-biografi ”Birth Certificate” skriven av Adam Thirlwell. Den bär den manande titeln ”Why we need Danilo Kiš” och jag kan bara säga: Följ maningen!

För några veckor sedan avslutade jag läsningen av ”Lutan och ärren”, men de här texterna fortsätter att röra sig i mitt huvud eller mitt inre, trots att jag nu läser andra böcker, ja, jag menar verkligt bra andra böcker (av till exempel Thomas Bernhard eller Antal Szerb). Jag kan inte lämna platsen eller hålet där de flödar in i mig och jag har nu kastats in i en kanske omöjlig (men hur möjlig som helst!) läsning av det serbiska originalet. Jag läser berättelsen om den lettiske maratonlöparen (”Maratonac i sudija”) som på den hårda plankbritsen i det sovjetiska koncentrationslägret drömmer om ett maratonlopp som far iväg, lösgör sig och lyfter högt från marken, men som rullas tillbaka av maran eller människors litenhet. Jag vet inte.

1IMG_8889

Jag ser hans ord på sidorna i boken och tyder dem med glad möda – jag ramlar uppåt.

Och nu vet jag att jag så snart som möjligt också måste läsa ”En grav för Boris Davidovitj”. Det är Adam Thirlwell som har övertygat mig om det eller nej förresten, det är naturligtvis Danilo Kiš själv som gjort det med sina ord, men Thirlwell har givit mig en spark som fått mig att inse det på ett mer akut sätt. Ja, och här till sist ett citat ur den engelska översättningen av denna roman:

“born in 1899 in Esztergom, Hungary. Despite the meagre data about his earliest years, the provincial bleakness of central European towns at the turn of the century emerges clearly from the depths of time: grey, one-storey houses with back-yards that the sun in its slow course divides with a clear line of demarcation into quarters of murderous light and damp, mouldy shade like darkness; rows of acacia trees which in springtime exude the aroma of childhood sickness, like thick cough syrups and lozenges; the cold, baroque gleam of the pharmacy glittering with the Gothic of white porcelain vessels; the gloomy high school with its paved yard (green, peeling benches, broken swings like gallows, whitewashed wooden lavatories); the municipal building painted Maria Theresa yellow, the colour of dead leaves and the autumn roses from ballads played at dusk by the gypsy band in the garden of the Grand hotel.”

Läs mer

Thomas Bernhard: Gå

I förrgår publicerades min text om Thomas Bernhards i Hufvudstadsbladet och jag passar nu på att lägga ut den under pausträdet också.

1IMG_8869

Thomas Bernhard inbjuder aldrig till någon lättfångad njutning och ännu mindre bjuder han på avkoppling eller underhållning och det bör vi vara honom tacksamma för. Han skriver så att det skrapar mot nervändarna på läsaren, men den som uthärdar och framhärdar belönas rikligen.

Romanen *Gå’ berättar om två män eller tre och vid sidan om dessa också om en fjärde. Jagberättaren och Oehler är ute och går tillsammans på onsdagar och måndagar. Tidigare promenerade Oehler med Karrer på måndagar, men sedan Karrer blev galen, slutgiltigt galen, går Oehler med berättaren två dagar i veckan. De två kvarvarande samtalar längs vägen om tänkandet och gåendet och om hur dessa i människan befinner sig i kamp om att vara den starkare.

”Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker.”

De talar om tänkandets faror och gräver ner sig i tänkandet på dessa tänkandets faror, som också involverar gåendet och dess bräckliga och av tanken hotade existens:

”Vi får inte tänka på varför vi går, säger Oehler, för då skulle det snart inte längre vara möjligt för oss att gå och som ytterligare konsekvens skulle snart inte något alls vara möjligt för oss, liksom även om vi tänker på varför vi inte får tänka på varför vi går och så vidare, liksom vi inte heller får tänka på hur vi går, hur vi inte går, alltså står stilla, liksom vi inte får tänka på hur vi tänker när vi inte går utan står stilla och så vidare.”

Och de talar om Karrers galenskap, om hur han blev slutgiltigt och oåterkalleligt galen. Det skedde i den rustenschacherska byxbutiken och här händer något med läsaren eller i alla fall med mig som läsare. Det förfärliga galopperande tragikomiska förlopp som tar fart där får mig att gripas av ett extatiskt euforiskt rus. Karrer låter expediten hålla det ena byxparet efter det andra mot ljuset för att avslöja tunna partier som visar på tygets sekunda kvalitet. Karrer ropar upprört att byxorna är ”tjeckoslovakiska utskottsvaror” och expediten kontrar med att de är av ”förstklassigaste engelska tyg”. Rösterna ökar i styrka och glider upp i falsett, Karrer slår med käppen på disken. I mig bubblar och skriker det och jag vet inte om det Karrer eller jag som är galen. Och detta upphör aldrig förrän möjligen efter bokens slut. Gång på gång står vi inför det ohjälpligt tunna byxtyget i Rustenschachers butik.

Då och då dyker också den framstående kemisten Hollensteiner som i förtvivlan begått självmord upp i samtalen. Han begick självmord för att den österrikiska staten tog ifrån honom alla möjligheter att få anslag just när han stod på höjden av sin bana. Och dessa saker – självmordet och den österrikiska statens nesliga handlande – framstår i boken som helt självklara. I nästan vilket annat land som helst hade det funnits möjligheter för Hollensteiner, men han kan inte förmå sig att lämna sitt hemland. Hollensteiner – och Bernhard – hatar staten Österrike, men älskar landet.

Bernhards text består av hårt flätade upprepningar och omtagningar som nästan kväver eller tar musten ur läsaren och tär på förståndet. Men kanske kan man också beskriva texten som ett musikstycke med teman och variationer, där lika på ett oregelbundet sätt studsar mellan liknande och likadant, så att texten hålls levande och farlig. Själva språkets originalitet plockas in på bara skinnet, inget äkta finns, allt är citat eller citat av citat eller bara något någon redan har sagt till någon:

”Oehler säger ofta många från Karrer härstammande meningar och tänker mycket ofta en av Karrer tänkt tanke, tänker jag, utan att uttryckligen säga att det som jag säger nu är från Karrer, det som jag tänker nu är från Karrer. I grund och botten är allt som sägs citerat är också en mening från Karrer, som jag kom på i det här sammanhanget och som Oehler mycket ofta har använt när det passat honom.”

Men på bokens sidor glimmar för den som vill se det också platsnamnens poesi. Namnet Klosterneuburgerstraße har en hemlighetsfull, mycket wiensk, skönhet och det är lätt att tro att man själv går längs denna gata varje gång – och det är ofta – namnet dyker upp. Och Oehler säger till oss: ”Vi äger ingen som helst förmåga att komma bort från Klosterneuburgerstraße.” Steinhof, mentalsjukhuset där Karrer är instängd för alltid, är ett ädelstensvackert och slutet namn. Ännu vackrare blir det om man känner till platsens verkliga skönhet och har sett den omgivande lummiga parken och Kirche am Steinhofs rika ornament och gyllene kupol. Och det har ju Bernhard. Detta är också en bok om en dunkel kärlek till Wien.

°°
Thomas Bernhard
Gehen, 1971
Gå, 2017
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Läs mer

Subjektivt om Edina Szvoren och hennes berättelser

I dagarna är jag lite ungersk, dels för att jag träffar Gabi rätt ofta, dels för att jag läser Antal Szerb (Szerb Antal borde jag ha skrivit, men är visst ändå inte tillräckligt ungersk). Ja, och igår kväll var jag på Café u Dvorištu och lyssnade på en intervju med den ungerska författarinnan Edina Szvoren. Språken var ungerska och kroatiska utom att Gabi gav mig en och annan ledtråd på engelska innan den kroatiska översättningen nådde mig, förstådd, oförstådd eller missförstådd.

Vägen dit gick genom lyckligt och mjukt pulserande halvmörker som här och där visade upp knubbiga rundningar. Var kommer värmen ifrån?

1IMG_8770

Ja, och sedan satt jag där vid ett bord inne i en ring av ungerska röster. Och så kom det tvåspråkiga samtalet på scenen igång. Jag märkte eller trodde mig märka hur Edina Szvoren slingrade sig ur en del lite konventionella frågor. Hennes blick sänktes och hon blev nästan omöjlig att fotografera och jag tog det som en bild av hennes glidningar ur frågornas grepp.

2IMG_8791

Som vanligt vid sådana här tillfällen byggde jag min egen historia av de fragment som nådde fram till mig. Szvoren svarade på en fråga om något kanske helt annat att barndomen – oberoende av allt annat – var det som gått henne djupast. Och hon sade att titeln till den novellsamling, som presenterades denna kväll för att den kroatiska översättningen nyss kommit ut, var hämtad från en sida i en dagbok som hennes mamma skrivit som elvaåring. På ungerska heter boken ”Nincs, és ne is legyen”, på kroatiska ”Nema, neka i ne bude” och på italienska ”Non c’è, e non deve esserci”. Och på engelska – så jag slipper kränga fram någon svensk översättning – ”There Is None, Nor Let There Be”. Den kroatiska titeln ligger nog bäst både i munnen och i minnet.

Medan jag satt där och lyssnade tänkte jag att jag förstod vad hon tänkte och jag drog in det jag förstod i min dunkla rävlya och tuggade nogsamt sönder alltsammans och gjorde det till mitt, till en sida i ”boken” som ni nu läser ett av de tusen kapitlen ur. Ja, detta självsvåld! Vem ska förlåta mig?

3IMG_8795

Läs mer

Sempre caro

Inatt kom höstrusket och jag hörde regnet piska mot rutan och vinden rycka i något som satt löst. Och morgonen är våt och grå och verkar inte gömma på någon verklig dag, så jag vänder blicken mot annat, mot en bok jag läste vid sommarens början, det var "Sempre caro" av Marcello Fois. Texten skrev jag i juni och jag antar att den publicerats i Hufvudstadsbladet. Det är ingen riktig recension och jag hade tänkt mig att den kunde få placeras under tidningens rubrik ”Plock&Fynd”, men om det blev så vet jag inte.

1IMG_8753

Är en roman som kom ut 1999 gammal? Inte om den är bra. Och vad betyder förresten ”gammal”? Marcello Fois’ roman ”Sempre caro” kom 1999 och översattes till svenska 2001 av Helena Monti och fick av någon titeln ”Den försvunne fåraherden”. I recensionerna beskrivs den som en kriminalroman. En fåraherde i det inre av Sardinien anklagas för att ha stulit sju lamm. Han är oskyldig men tiden är slutet av 1800-talet och rätten till rättvisan är nästan helt i händerna på de rika och besuttna. Zenobi Sanna väljer att fly ut i vildmarken trots att han inte begått något brott. Men i denna värld finns också advokaten, poeten och poesiälskaren Bustianu Satta och det är egentligen han som är romanens huvudperson och då inte främst för det han gör utan för den han är. Det inträffar två mord och misstankarna tätnar kring Zenobi men Bustianu kämpar med stor ihärdighet för honom och i slutet bestraffas de skyldiga och Zenobi kan gifta sig med sin Sisinnia. Zenobi och Sisinnia är tecknade som ett slags nästan genomskinliga änglagestalter, överjordiskt vackra, medan Bustianu är en människa som kommer nära oss och som vi vill vara med, även om han kanske inte alltid skulle vilja vara med oss. Han är ädel men också lurig och tjurig när det faller sig så i hans själ. Han är en enstöring som ofta söker avskildheten ute under himlen, sommar som vinter, och han vandrar gärna längs stigarna med blicken riktad mot de omgivande karga sluttningarna och han kallar sina ensamma promenader för ”sempre caro” som ju är de första orden i poeten Giacomo Leopardis dikt ”L’infinito” som på svenska har fått titeln ”Det oändliga” och som i Anders Österlings översättning lyder så här:

Kär var mig alltid denna öde kulle

och denna häck, som delvis utestänger

min blick från landets horisont i fjärran.

Men då jag sitter där i lugn betraktan

det händer stundom, att min tanke skapar

gränslösa rymder på den andra sidan,

ett djup av övermänsklig ro och tystnad,

i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.

Och hör jag vinden susa där i snåret,

jag jämför nu oändlighetens stillhet

med denna röst: då minns jag evigheten

och döda tider och den tid som lever

i suset av ett ögonblick. På så vis

i det omätliga min tanke drunknar,

och i det havet kan jag ljuvt förlisa.

Romanen är ett porträtt av Bustianu, ett porträtt som hela tiden växer och vinner nya nyanser. Den är också en beskrivning av det sardiska landskapet: torkan, hettan och kölden på en klippig ö som vänder sig inåt och inte utåt mot havet, en uråldrig kontinent. Men ovanför och bortom allt detta är romanen en hyllning till Leopardi genom dikten ”Det oändliga” som finns som en till hälften dold underström i varje kapitel utom i det första och det sista där diktens röst blir tydlig. På första sidan finns ett citat av diktens första rad och de sista orden i boken är hämtade ur slutraden i dikten. Med den här romanen visar Fois att Leopardi lever än, fastän många av oss trott att han slutade leva i början av 1800-talet.

Läs mer