När duvor flyger

(Den här perioden i mitt liv heter ”tiga är guld”, så när jag ändå känner att jag måste tala tar jag fram något från förr…)

bild-66

Detaljerna från kriget på Balkan på 1990-talet är nu på väg att glida ut ur det allmänna minnet. Detta krig börjar bli något som man tror sig veta saker om i stora, schematiska drag, något avslutat som främst har en plats i framtidens historieböcker, något som inte längre angår de flesta av oss. Därför är det så betydelsefullt med levande inifrånskildringar från denna sentida europeiska katastrof. Melinda Nadj Abonjis När duvor flyger har inte kriget som huvudtema, men kanske just därför blir det vi får se av krigets elände så påträngande och påtagligt, så svårt att värja sig emot. Kriget tränger in i livet genom en sidodörr och förgiftar och sliter sönder det och tar ifrån de drabbade den trygghet de trott sig ha och gnager på deras framtidstro.

Och ändå är det redan utan denna krigets reva genom livet komplicerat nog för familjen Kocsis, som i två steg immigrerat till Schweiz från den nu serbiska provinsen Vojvodina i det dåvarande Jugoslavien. De hör till den ungersktalande minoriteten där och fadern vantrivs med systemet, som inte ger något utrymme för hans talanger och planer. Hans kreativt rebelliska utfall mot än det ena än det andra löper som en färgstark tråd genom romanen:

Stalin, sänder du oss en hälsning från din sibiriska, underkylda röv, tänker du sabba vårt humör redan nu, innan vi ens kommit fram, Adam och Eva, som fortfarande är oskyldiga och egendomslösa och springer omkring nakna i ditt socialistiska paradis?

Föräldrarna, Miklós och Rózsa, kommer till Schweiz före de båda döttrarna, Ildiko och Nomi, som upplever ett par av sina första år i sin dyrkade farmor Mamikas vård nere i byn i Vojvodina. Separationen skapar sår, som blir särskilt kännbara, när Mamika, efter att slutligen ha fört flickorna till föräldrarna, återvänder till sina hemtrakter: ”nu, när Ni for i väg med tåget, var det som om allt som hittills varit min värld for ifrån mig, Ert hus, Er trädgård, de älskade djuren, dammet och smutsen”, tänker Ildiko och vet att hon ”förlorat allt”. Barnens smärta, som ofta ignoreras bredvid de vuxnas lidanden och svårigheter, ges här ett ögonblicks blixtbelysning, så att vi som läsare vet.

I Schweiz kämpar Miklós och Rózsa dag ut och dag in för att skapa sig en tillvaro och så småningom tar de över det inte oävna Café Mondial och blir också efter att ha tagit sig över en rad hinder – medborgarskapstestet och den groteska folkomröstningen om dem på orten – schweiziska medborgare, men de vet att vägen till att bli ”riktiga schweizare” är lång och egentligen oframkomlig för deras generation, men kanske kan barnbarnen bli det? Döttrarna, som också arbetar på Mondial, vågar vara mer kritiska än föräldrarna mot det nya landet, men för familjens skull vänder de oftast missnöjet inåt.

Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan Schweiz och Vojvodina men löper inte kronologiskt utan ger en rad återblickar in i större och mindre händelser i det förflutna: en överdådig bröllopsfest nere i byn på Balkan, fragment om Papucis, farfaderns, öde – han dog 51 år gammal efter umbäranden i ett fascistiskt arbetsläger – och föräldrarnas första hårda år i Schweiz.

Och så kommer kriget på Balkan och skapar djupa sprickor i historien om familjens kamp för att integreras i Schweiz. I ett av kapitlen i boken blir detta speciellt tydligt. Där varvas på ett virtuost sätt beskrivningar av alla de vardagliga handgreppen i kaféarbetet med bilder och berättelser från kriget och alltsammans kulminerar i en sammanstötning mellan Dragana och Glorija som är anställda på kaféet. De är båda från det just isärfallna Jugoslavien och de tillhör – plötsligt – olika sidor. Efter att de av misstag, mitt i arbetets stress, sprungit ihop skriker de ”Tuđman” och ”Milošević” mot varandra med gälla röster och dagen efter säger den ena av dem upp sig. Och när sedan beskedet att Ildikos och Nomis kusin Béla kallats in når familjen, borrar sig rädslan in i var och en.

Nadj Abonjis rytmiskt böljande språk, som för övrigt finns väl bevarat i den svenska översättningen, ger puls och energi åt händelseförloppen och dialogerna. Meningarnas längd tynger inte, utan bär läsaren framåt, som en flotte på en ringlande flod. Och jag tycker mig se en förbindelse mellan faderns frodiga språk – som kanske kalkerats på författarens egen fars sätt att tala – och romanhelhetens kraftfulla rytmer:

Vänta? på vem? på vad? säger pappa efter en kort paus, han måste få fritt utlopp för sina svordomar, orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar; därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser.

°°
Melinda Nadj Abonji
När duvor flyger (Tauben fliegen auf)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Norstedts

Läs mer

Brutal: skal och lite splitter

Jag ville skriva en sammanfattande text om poesifestivalen Brutal – 10. Međunarodnog festivala suvremene poezije 2016 – men jag märker att mitt huvud är tomt och jag kan inte, så jag tackar Serena Todesco och Silvestar Vrljić för allt och de sex poeterna också förstås. Och jag hoppas att det inte är sant att Serena och Silvestar aldrig mer kommer att bjuda på något sådant. Sista kvällen var vi på Booksa, som väl bäst kan beskrivas som ett bokkafé. Först intervjuades Ester Naomi Perquin oooh hennes översättare mellan holländska och kroatiska, Romana Perečinec av Silvestar. Jag förtiger innehållet i samtalet och visar en bild, på väggen bakom syns början av den kroatiska översättningen av dikten ”Onderzoek”, ”Ispitivanje” (Undersökning).

bild2-66

Sedan fick alla de tre nordiska poeterna ta plats på soffan. Jag minns inte om de fick några frågor, kanske fick de det. Men mest vet jag att de läste ur sina dikter. Först läste Sigurbjörg Þrastardóttir och ni anar eller minns vilket språk som är hennes. Sedan kom två svensktalande röster, Sanna Hartnor och Sanna Tahvanainen läste på skånska och finlandssvenska.

bild3-66

Förresten måste det ha varit något slags intervju för läsningen, för min väninna Vesna sa efteråt att hon måste leta efter romanen Den lilla svarta på engelska, spanska eller kroatiska. Ja, Sanna Tahvanainen skriver nämligen också romaner. Och finns den inte på kroatiska borde någon (jag?) kanske göra något för att den ska finnas inom snar framtid? För det är väl detta som är steg ett när det gäller översättningars tillkomst? Någon säger något till en förläggare. Och jag har – måste jag tillägga – hört Sanna berätta. För övrigt här på Simpa.

Jag låter Brutal tona bort medan Sannorna samtalar på podiets trappsteg om något vi inte vet något om…

bild-65

Här är dikterna i original och översättning, en gång till.

Läs mer

Brutal – dikter och fantasier

Poesifestivalen Brutal befann sig denna kväll på Italienska kulturinstitutet och de två italienska poeterna – som ni minns från igår – Sara Ventroni och Laura Accerboni läste ur sina dikter och svarade på frågor från moderatorn och översättaren Serena Todesco. Alla tre sitter här lugnt vackra i institutets soffa.

bild1-65

Sara Ventroni chockade mig alldeles i början med de här raderna:

Adesso che si rompono le cose esistono.
L’ordine sconosciuto danza dentro la frattura:

Ja, jag klipper rått av den andra raden för just här tog det som jag ville visa slut. Jag hade så starkt de här raderna av Sigurbjörg Þrastardóttir inpräntade i mitt huvud:

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Sigurbjörgs ord går i rakt motsatt riktning mot Saras, men tillsammans bildar de ett slags evighetsloop: sönderfall – samhörighet – mening – meningslöshet ∞ Och deras texter talar med varandra – sålunda.

Laura Accerboni började med den dikt som jag citerade här igår, men som hon inte läste då. Jag tog det som ett tecken – människan är ju teckentydare.

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Laura stod mycket stilla medan hon läste och dikten och hon höll sig inom det smala område hon bestämt för den.

Annat lästes av båda, men här är det jag som väljer och jag har skurit till en tunn remsa. Och jag tar ännu en bild, en sådan man väl kallar misslyckad, men Sara säger att ur bristerna och felen växer det oväntade och större fram och jag tror henne.

bild2-65

En sladd ler på väggen, Sara läser i fladdrande papper, Serena tycks uppföra en dans, Laura skär ut bilden med blicken och på andra sidan fönstren och gatan utspelar sig något otänkbart.

Läs mer

Brutalt snitt genom Brutal

Kväll på Café u Dvorištu, poesifestivalen Brutals startpunkt. Fullt med folk, rök i luften, öl, vin och te på borden.

bild-65

Silvestar Vrljić och Serena Todesco spänner trådarna och släpper efter lite och så säger Silvestar några inledande ord varpå vi får uppleva festivalens sex poeter läsa två dikter var från det lilla podiet. Jag sitter i en för fotografering dum vinkel, av tanklöshet. Så det blir lite platta helprofiler, men det är ju inte bilderna utan orden…

Fast hur ska jag göra med orden? Jag har ett texthäfte, så jag bestämmer mig för att helt brutalt skära ut några rader för var och en och jag tänker behålla originalspråket. Kanske tigger jag stryk. Vi får se. Detta är mer eller mindre direktsändning.

Först ut är Laura Accerboni.

bild1-63

Hon läser inte just den här dikten, men jag ger er dess hela samlade försök till hårdhet:

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Sedan kommer Sanna Hartnor.

bild2-64

Hon får bara några rader ur den första dikten hon läser här. Jag kommer att höra henne igen och jag tänker visa henne och hennes dikter mina kvarter.

de boende får instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig

Ester Naomi Perquin är nummer tre.

bild3-65

Här hamnar vi utanför mitt språkområde. Jag har en engelsk och en kroatisk översättning som vägledning. Jag sliter rått ut det här partiet ur ensligheten:

Dus u woonde op plaatsen waar geen kijkers kwamen,
geen hond verlaten rondliep, neus dicht bij de grond,
u kwam nooit in verleiding iemand
duidelijk zichtbaar te aaien.

(Jag lärde mig bestämt lite holländska här.)

Ja, och så är vi hos Sanna Tahvanainen.

bild4-65

Du skriver med stora bokstäver och får lust att citera slutet av den första dikten du läser.

JAG HÖR DIG SÄGA:
EN KNIV SOM SLUTS VARSAMT LEVER LÄNGE

Och hela den andra – faktiskt.

NÅGONTING VÄXER
UR MÖRKRET OM NATTEN

NÅGON ÖPPNAR ETUIET
BOMULLEN TAS BORT
OCH ALLT LJUS RINNER UT

JAG LIGGER KVAR ÄNDÅ

Och nu: Sigurbjörg Þrastardóttir. Jag måste låna bokstäver.

bild5-65

Jag hugger loss slutraderna från dikten med det långa namnet ”Trúlofunarpartí eða Nobody knows where my Johnny has gone” för att både det och det. Sorgligt och lätt-ironiskt.

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Till sist lyssnar vi på Sara Ventroni:

bild6-65

Jag väljer och klipper ut början av den andra dikten hon läser, kanske tar jag den lilla bilden just här.

A marzo si aggregano le molecole.
Sonnolenza ad aprile, un sospetto a maggio.
Giugno è chiaro e presuntuoso
(tu non volevi, ma poi hai capito).
Luglio il terrore cresce sotto l’ombelico.
Agosto e settembre qualche vertigine.
A ottobre mangiavi le castagne.
Novembre era tardi per tornare indietro.
Dicembre quali cellule compongono
il venire al mondo, il nostro comune
procedere al finito.

Jag tycker om att det börjar i mars och din röst är ett spännande instrument.

Och för er som vill veta vad som verkligen står i häftet, här en vink eller länk:

Läs mer

Bödeln

Jag läser Pär Lagerkvists Bödeln och jag tänker att en sådan bok har jag aldrig läst förr, inte ens när jag läste Bödeln förra gången. Det är först nu jag ser vad det står. Jag tror att Lagerkvist hör till dem som under det att han skriver kan nå det som är hinsides. Kanske var det därför jag inte förstod sist jag läste boken: Jag trodde inte mina ögon och tänkte att han var ”konstigt enkel och elementär”. Min bok har stora bokstäver och är illustrerad av Staffan Hallström. Hans bilder vet vad Lagerkvist talar om.

bild-62

Lagerkvist gör något med ont och gott så att de blir svåra att skilja åt även om skillnaden också blir kanske ännu större. Jag är fortfarande i den medeltida delen och bödeln sitter där stor och tung och jag tänker på den olycklige jätten Rübezahl i Riesengebirge.

Det finns en sekvens där en man på den här krogen, där det mesta av scenen utspelar sig, berättar om en episod ur sin barndom. Det är i den som Lagerkvist på ett särskilt sätt rör sig fram och tillbaka över linjen mellan liv och död. Mannen som pojke träffar en dag två små fula och skygga barn, en flicka och en pojke. De tre leker ett slags undflyende och otydliga lekar med varandra i skogen. De är tillsammans och ändå inte, gömmer sig bra. Dagarna går och de tre träffas om och om igen och leker på det där märkliga sättet som om tillvaron bytte väsen under leken. De främmande barnen är bödelns barn och ”vår” pojke smittas av deras olycka och hans föräldrar grips av förtvivlan och livet blir grått tills en dag detta händer: Vår pojkes mor tar med honom till bödelns hopkrupna stuga invid bergväggen. Bödelsbarnen kommer ut på tunet framför huset och den lite skrämmande bödelshustrun visar sig också. Och bödeln är där, stor och ärrig med tunga blodsprängda ögon. Och nu ska vi uppleva hur vår pojke renas från den där smittan:

Men mannen och jag gick ensamma neråt en väl upptrampad gångstig som förde in i en liten björkhage bredvid huset. Det var konstigt att gå med honom och jag höll mig lite ifrån hela tiden. Men vi blev likväl mer bekanta med varandra av att gå så. Där var en källa mitt inne i dungen – väl deras brunn, för det fanns ett öskar där. Han lade sig ner på knä vid kanten och tog handen full av det klara vattnet. – Drick! sade han.

Det var inte svårt att se att han inget ont ville mig med det. Jag gjorde gärna som han sa och var inte alls rädd. Man kunde tro att han skulle synas allra mest skrämmande så nära inpå, men så var det inte utan han verkade mildare och mer lik vanliga människor i stället. Han låg och såg på mig med den tunga blodsprängda blicken och jag minns att jag tänkte att han var visst inte lycklig han heller. Tre gånger lät han mig göra det.

– Nu är det hävt sade han, sen du druckit ur hand på mig. Nu behöver du inte frukta mer. Och han strök mig lite över huvet.

Jag skulle kunna fortsätta att rusigt skriva av sida efter sida, men jag stannar vid detta. Lagerkvist kan något som nästan ingen kan. Medan han pratar helt vardagligt för han skynket eller väggen mellan liv och död åt sidan. Och sedan så släpper han tillbaka gränsen igen. Något sådant tycker jag mig se att han gör.

Läs mer