Jag ville, jag vore
29/3 -2012
Härom kvällen när jag betraktade månens tropiska vagga på himlen här, tänkte jag på Gustaf Frödings dikt Jag ville, jag vore. Redan rubriken är en månvagga, eller hur? Och här går vi nu under blommande magnolia och jag drömmer vidare om Indialand:
Jag ville, jag vore
Jag ville, jag vore i Indialand
och India vore sig själv
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott, som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
Jag ville mitt hus var av bambuns rör,
där västvinden svalkades sval
av palmer, som skuggade utanför,
och dschunglen sjönge sin vilda kör
om jakter och strider och parningsval.
En flicka med hy som mahognyträ
och silke om höfter och bröst
satt lutad i skuggan av palmernas lä
— jag lade mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes till viskerskans röst.
Hon talade tyst om skymningens sus
om själarnes tusenårsfärd,
om Karmas kamp och Akasas ljus
och slocknandets ro i Nirvanas hus
vid gränsen av varandets värld.
Jag ville min själ kunde lossas ifrån
det vaknas förhärjade strand,
från kalla, förtorkade ögons hån,
jag ville, jag vore ett drömlands son,
en infödd av Indialand.
Jag minns att jag för ett antal år sedan tillsammans med en väninna under en resa längs Oder och Neiße – utan framgång – försökte ta mig genom stängslet till den nervanstalt i Görlitz, där Fröding tillbringade olyckliga – men kanske också lyckliga: hur kan man veta det? – månader. Stänk och flikar ska han ha påbörjat där…
Lasse Lucidor är tillbaka i stan
23/3 -2012
Vi läser Lasse Lucidor här i Zagreb igen och jag kan inte låta bli att tänka på den ”bleka och blodiga ynglingavålnad” som såg på mig från reklampelarna här förra året vid tiden för Lucidor-läsningen. Ja, det var inte precis den här tiden för litteraturkursen var då lite annorlunda till sin utsträckning.
Skulle jag sörja då vore jag tokot
Skulle jag sörja då vore jag tokot
fast än det ginge mig aldrig så slätt.
Lyckan min kan fulla synas gå krokot;
vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
All världen älskar ju vad som är brokot,
mången mått liva som ej äter skrätt.
Olyckan växlar ju lika med lyckan,
allt, vad begynsel har, ändas en gång;
druckin man haver ej allestäds hickan,
lust följer gråten, gråt ändas i sång;
den som på sanningen pekar med stickan
kan lell lätt falla från sanningens spång.
Himmelens dagg plär på träden nerdugga,
men så snart jorden har gett dem nog saft
att de kunn’ trotsa skyn, vem kan kullhugga
samma, när yxen ens har inte skaft?
Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;
mången tror vunnit, vad ändlykten taft.
Dy lät man lyckan med olyckan strida,
intill jag ser, ho som vinner för mej
Ingen mått’ skjutshästen alltför hårt rida,
tröttar du honom, förtreter han dej;
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.
Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,
Lasse räds varken hat, avund ell’ tvång.
Ingen tårs göra mer än han kan svara,
rätt måst (trots orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,
fängsel gör längsel när lyckan är vrång.
Tänk min vän, att man fördenskull mått liva
lustig, fast om det är mot ens behag.
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;
vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.
Birgitta Lindqvist: Grymhet
19/3 -2012
Allting började i Kina. Så kan man säga utan att riskera att ta nämnvärt fel, för även om det inte alltid skulle vara helt sant, så finns det en tidig kinesisk variant av nästan allt som på något sätt kan förbindas med begreppet kultur i vår värld. Skriften, nudlarna och sidentyget är några av dessa. Och dikten; här är en som kom till 2300 år före vår tideräkning:
Åkerbrukarens sång
Dagen gryr, av arbete full.
Med vila kommer natten.
Jag vänder min åker för matens skull.
Jag gräver min brunn och får vatten.
Vad angår mig kejsarens ära och prakt,
storhet och makt?
För en liten tid sedan fick jag en alldeles ny bok i mina händer, en bok som då var så ny att det ännu inte vuxit ut några pärmar på den. Vid det här laget har den pärmar och den är utgiven av Bonniers. Den heter ”Grymhet” och den är skriven av Birgitta Lindqvist. Nu kunde jag säga ”hon är gift med…”, men det gör jag inte, fast det är hon förstås ändå. Hon har bott i Kina under långa tidsperioder och kommit mycket nära det kinesiska, så nära att hon kan föra andra en bit på vägen in i Mittens rike, där det förresten finns fem väderstreck och där det femte är just mitten. ”Grymhet” är en novellsamling eller kanske i lika hög grad en samling essäer. Mycket handlar om det svåra eller omöjliga i att vara kvinna i Kina, idag eller ännu mer under tidigare epoker. Den första texten ”Taklamakan” slutar med orden: ”Härskaren av helvetet dömer honom till det grymmaste straffet: Zeng ska återfödas i en kvinnas kropp.” Och då har vi nyss fått läsa att Zeng först doppats i kokande olja, spetsats på rader av svärd och tvingats svälja flytande metall. Nu ska det alltså bli värre…
Det finns, inte oväntat kanske, också en berättelse om lotusfötterna. Vi bjuds på en liten inledning där vi möter en prins som i sin närhet har en underbar dansös som dansar på tåspetsarna klädd i sidenstrumpor. Denna lilla vackra bakgrund avslutas med det hårda konstaterandet: ”Prinsens skönhetsupplevelse på 900-talet gav upphov till miljoner kvinnors lidande och vanställda fötter.” Och till sist får vi tillsammans med Birgitta Lindqvist vara med om hur en gammal kvinna tar av sig tygskorna och lindar upp fotbanden tills de små smärtsamt ihopkrökta fötterna blir synliga, men att röra vid dem avstår vi ifrån.
Vi ser in i det enda tillåtna ansiktet, Maos ansikte, och i tusentals kopior av det. Men från en tid långt efter Maos kommer historien om de unga kinesiskorna som riskerar synen för att genom en operation avlägsna ögats sneda linje och för att få ögonlock att smeta ögonskugga på.
Det är svårt att värja sig emot sirligt tecknade fasor som den om den grymma kejsarinnan Cixi som kastar de stackars eunuckerna som inte kan simma i vattnet som föda åt karparna och ”hovdamerna fnissade när hon föraktfullt påpekade att eunuckerna inte hade någon ‘drake’, därför var deras dödsskrik gälla som kråkornas.”
Vi promenerar i Fu Xing-parken i den gamla franska stadsdelen i Shanghai. Vårt mål är en plats nära utgången där en gammal man står böjd över stenläggningen och målar dikter med en pensel doppad i vatten. Under några ögonblick är dikten där, sedan inte.
Något av det allra intensivaste och starkast berörande finns inrymt i den lilla berättelsen om fredspristagaren Liu Xiaobo och hans kärleksförklaring till hustrun som slutar med orden: ”Även om jag skulle krossas till pulver, skulle jag använda min aska till att omfamna dig.”
Texterna i den här samlingen är alla vackert och pregnant skrivna och de ger läsaren överraskande djupa inblickar i Kina och det kinesiska. I boken behandlas både historia, politik och kultur, men det är de mänskliga relationerna som står i centrum, kommunikationen mellan en västerländsk människa och hennes kinesiska systrar och bröder i världen. Samtidigt som framställningen är mycket saklig är tonen hela tiden djupt personlig. Närmandena mellan väst och öst känns i hög grad angelägna, visserligen ofta fyllda av komplikationer men alls inte omöjliga.
Många av de här korta berättelserna för tanken till klart tecknade miniatyrer, ja, faktiskt till kinesiska tuschteckningar. Och det känns helt riktigt att avsluta den här lilla presentationen med en dikt av Li Po (701-762):
Mitt vita hår kan bli ett långt, långt rep,
men lodar aldrig sorgens djup ändå.
≈≈
(En liknande text publicerades för några veckor sedan i Hufvudstadsbladet)
≈≈
PS Salongen lider av ett tekniskt elände, möjligen är det fråga om ett sabotage. Jag hoppas den snart ska vakna till liv igen.
Tyst stiger havet
9/3 -2012
För ungefär en månad sedan kom Michel Ekmans bok Utanför tiden hit och jag började läsa – ja, jag är inne på ett annat varv nu – och där fann jag mycket, bland annat blev jag lockad av det som skymtar fram av Peter Sandelins diktsamling Tyst stiger havet i den. Sedan en liten tid finns också den boken här.
Redan titeln, redan den första dikten,
Tyst
stiger solen över havet
älgkon fram över sädesfältet
människan ut på morgontrappan
ännu sista dikten,
Tyst
stiger havet över solen
älgkon bort i sädesfältet
människorna mot skymningen
har något magiskt, trollbindande och samtidigt härligt friskt och saltstänkt över sig.
Helt mot min vilja och ”plan” läste jag den lilla diktsamlingen snabbt snabbt från pärm till pärm i några andetag. Men det gör ingenting, nu vet jag vad jag har att läsa.
Utan att det alls är påträngande eller (över)tydligt verkar dikterna här gå runt året, från vinter till vinter, det snöar mycket både i början och slutet, man är i ett nordligt land, vid en nordlig kust. Och dikterna går också från morgon till kväll, kanske.
Språket som talas här är bara vackert, det är ibland nästan ljudlöst, alltid klart och det lämnar vida fönster öppna i slutet av nästan varje rad. Man tittar ut.
Jag läser sidorna 67 och 68 för er:
Han sänker sitt nät
i den undanglidande himmeln
i ljusmolnet
vid båtens kant
mot klipporna
mot horisonten
i rymden
i evigheters evighet
lutar jag mitt huvud
en sekund
Via Rossetti
7/3 -2012
Jag har inte läst ut Fulvio Tomizzas roman Gli sposi di Via Rossetti än, men när jag var i Trieste följde jag en dag (ja, det fanns bara två dagar även om de för minnet verkar som en lång rad) Via Rossetti och fann till min förvåning den här plaketten på hörnet mellan Via Domenico Rossetti och Viale XX Settembre med en text av Umberto Saba:
Via del Monte e la via dei santi affetti,
ma la via della gioia e dell’amore
è sempre Via Domenico Rossetti
(Via del Monte är de heliga känslornas gata, men glädjens och kärlekens gata är alltid Via Domenico Rossetti)
När skrev Saba detta? Han levde mellan 1883 och 1957. Stanko Vuk och Danica Tomažič (det unga slovenska kärleksparet i Gli sposi di Via Rossetti) dog en våldsam död 1944. Tomizzas roman handlar alltså om två som verkligen funnits och som verkligen dött så som de dog i romanen.
Italo Svevo: U.S. Ultima Sigaretta
1/3 -2012
Trieste mötte mig som ingen annan stad någonsin har mött mig och jag fördes från plats till plats av vänliga och intressanta människor. Lördag eftermiddag befann jag mig plötsligt i Palazzo Gopcevich – som heter så efter den serbiske astronomen Spiridon Gopčević – på Italo Svevo-utställningen där: U.S. Ultima Sigaretta – Italo Svevo e il buon proposito (”proposito” betyder ”föresats”).
Palazzo Gopcevich, det mönstrade till vänster – bild från december 2011
Det är 150 år sedan Italo Svevo föddes och just den här utställningen handlar om hans texter på temat att sluta röka eller snarare om smaken hos den sista cigaretten eller de sista cigaretterna, för det blev många sådana. Först tassade jag om kring en stund i de tre rummen, tittade på affischer med cigaretter och cigarrer och tittade på montrar med diverse rökdon, läste nostalgiska, röksugna eller konstaterande citat ur romaner och brev på väggarna och lyssande till rösten som vällde ut från det ena eller andra hörnet. ”Undrar om man får fotografera”, tänkte jag och så gick jag fram till kvinnan vid disken i entrén. Jag sa någonting om att jag har ett nära förhållade till Svevo, att jag läst så mycket av honom, ja, att jag faktiskt har översatt några av hans texter till svenska och kunde jag inte få ta lite bilder. Kvinnan lyssnade intresserat och sa att det egentligen var förbjudet att fotografera, men att hon inte skulle titta så noga om jag gjorde det på ett försynt sätt. Jag tackade och gick in i det inre igen och tog några (kanske inte särskilt bra) bilder på texter,
Idag upptäckte jag något jag inte mindes längre. De första cigaretterna jag rökte finns inte längre i handeln. Omkring 1870 fanns det i Österrike sådana som såldes i pappaskar med märket med den tvehövdade örnen.
Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 3 – Att röka
och föremål med texter till:
”15.4 1890 klockan halv fem. Min far dör. U.S”. För den som inte vet det kan jag säga jag säga att de två sista bokstäverna inte betyder United States, men ”ulitma sigaretta” (sista cigaretten).
Italo Svevo, Zenos bekännelser, kap. 4 – Faderns död
Sedan gled jag in i det lilla rum där en film på tolv minuter visades om och om igen. Jag tog två bilder, en på den romantiska piren, Molo Audace:
och på en rökande Italo Svevo eller Ettore Schmitz:
När jag kom tillbaka till disken i entrén tog kvinnan, som sedan presenterade sig som Elena B *, fram ett litet ”paket” och räckte det till mig
och sa:
”Per l’ultima partigiana della cultura!” Sedan berättade hon att hon tillhörde den slovenska minoriteten i staden och jag fick veta så mycket nytt att jag knappast klarade att smälta det, men det är en annan historia.
Inför en resa till Trieste
23/2 -2012
Jag läser om Caffè San Marco i Claudio Magris’ Microcosmi. I övermorgon räknar jag med att sitta i detta legendariska kafé.
Då tänker jag ha den här boken med mig och kanske läsa om just de här passagerna ännu en gång:
Amato dagli scacchisti, il Caffè assomiglia a una scacchiera e fra i suoi tavolini ci si muove come il cavallo, girando di continuo ad angolo retto e ritrovandosi spesso, come in un gioco dell’Oca, al punto di partenza
Älskat av schackspelarna, liknar Kaféet ett schackbräde och mellan dess bord förflyttar man sig som hästen och man vänder sig gång på gång i rät vinkel och återfinner sig, som i ”gåsleken”, vid utgångspunkten
(”Gåsleken” finns väl inte på svenska; jag hittade ett engelskt namn på leken/spelet: ”snakes and ladders”.)
.
Se ci fosse ancora l’Impero tutto sarebbe rimasto eguale, il mondo avrebbe continuato ad essere un Caffè San Marco, e vi pare poco, se guardate là fuori?”
Om Kejsardömet funnits kvar, hade allt varit som förr, världen hade fortsatt att vara ett Caffè San Marco, tycker ni det är lite, om ni tittar på det som finns utanför?”
.
Il Caffè è un’accademia platonica, diceva agli inizi del secolo Hermann Bahr – il quale diceva pure che si trovava bene a Trieste, perché in quella città aveva l’impressione di non trovarsi in nessun luogo. In quest’accademia non si insegna niente, ma si imparano la socievolezza e il disincanto.
Kaféet är en platonsk akademi, sade Hermann Bahr vid seklets början – och han sade också att han trivdes bra i Trieste, för i den staden fick han intrycket av att inte befinna sig på någon plats alls. I denna akademi undervisas ingenting, men man lär sig att umgås och att bli fri från illusioner.
.
Sedan vill jag äta ett köttstycke eller en korv på ”Il Buffet da Pepi” och då ska jag ha köpt Fulvio Tomizzas Gli sposi della Via Rossetti för mellan den boken och ”da Pepi” finns ett samband.
Och efter det – eller före – vill jag ta bussen upp till Kontovel och se hur det ser ut där och tänka lite på Umberto Sabas dikt Contovello.