tålamod

Morgon i boet eller förmiddag skulle någon kanske säga. Nyss såg det ut så här: Miki låg beredd med blicken mot ytterdörren i väntan på Vesna och en runda i kvarteret.

1IMG_5293

Nu är han ur huset och kommer tidigast igen ikväll. Jag öppnar försiktigt dagen och vet vad jag hoppas göra. Recensionen av Patrik Ouředníks Europeana väntar på att bli skriven, några studentuppsatser på att bli lästa, men framför tränger sig en dikt av Else Lasker-Schüler jag såg på serbiska igår hos Mathias H, ja, sedan har jag också läst den på tyska. Den heter ”Mein Sterbelied” och nu undrar jag när hon skrev den och i vilken diktsamling den kom ut, om den nu kom i någon samling. Hon har skrivit mer än en dikt som heter så, det vet jag, och många som inte heter så är även de dödsdikter till henne själv. Jag tittar upp mot bokhyllan här i balkongrummet och mer anar än ser att det står ”Lasker-Schüler: Gedichte 1902-1943” på en av bokryggarna. Kanske finns dikten där i sitt sammanhang, men jag kan inte ta ner den för den står för högt upp och försöker jag peta ner den med kryckan kanske jag petar omkull mig själv samtidigt. Så nej, jag väntar till imorgon när Gabi kommer, Vesna har bråttom idag och det är så alldeles tillräckligt att hon tar hand om Miki. Men jag tittar ofta upp mot boken, lär mig kanske samtidigt något om tålamod.

En gammal tibetmatta

Sedan någon dag är jag tillbaka hos Else Lasker-Schüler och samtidigt rotar jag bland mina översättningar av hennes dikter och prövar nya grepp och vägar. Benbrottsundantagstillståndet ger absurt nog nya tankar. Och nu har jag tagit ett helt nytt steg och försöker mig på den oöversättliga, tätt knutna ”Ein alter Tibetteppich”. Nej, egentligen går det inte för spännramen är så trång, väven så in till minsta maska precis, och dikten samtidigt så helt perfekt, så skrämmande perfekt och ändå vild och fri på sin smala plats, att det inte går att ta den med sig till ett annat språks dimension. Men jag försöker ändå, för att sedan försöka på nytt och på nytt…

Ein alter Tibetteppich

Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.

Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang umwarben.

Unsere Füße ruhen auf der Kostbarkeit,
Maschentausendabertausendweit.

Süßer Lamasohn auf Moschuspflanzenthron,
Wie lange küßt dein Mund den meinen wohl
Und Wang die Wange buntgeknüpfte Zeiten schon?

1. 2422111243

En gammal tibetmatta

Din själ som älskar min så högt,
Är med den förenad i vårt matt-Tibet.

Tråd vid tråd, färgsvall under kärleksnatt.
Stjärnor, famnande varandra himmelsvitt.

Våra fötter vilar på en dyrbar skatt,
Väft-i-varp-väft-i-varp tusenmilavitt.

Ljuvligaste lamason uppå din myskmalvtron,
Hur länge ligger nu din mun på min
Din kind mot min i brokigt skimmers timmar?

The wide brown land for me?

Kanske är det för att jag i dessa dagar lever i en alltför trång krets där tankarna aldrig luftas ut, kanske är det för att Coetzees röst är för betvingande eller för att mötet mellan en dikt som dyker upp i Merete Mazzarellas Den försiktiga resenären kolliderar så hårt med bilden av tillvaron på farmen i det sydafrikanska inlandet, där Coetzees huvudpersons dotter just blivit våldtagen av tre män. Ja, jag funderar alltså fortfarande över kolonialismen och närmare bestämt dess följder för kolonisatörernas ättlingar. Mazzarella citerar dikten ”My country” från 1904 av Dorothea Mackellar och säger om den att den ”trotsigt ställer det australiska landskapet mot det brittiska”. Så här lyder den andra och sista strofen:

I love a sunburnt country,
A land of sweeping plains,
Of ragged mountain ranges,
Of droughts and flooding rains.
I love her far horizons,
I love her jewel-sea,
Her beauty and her terror –
The wide brown land for me!

Mina tankar tränger sig på mig och jag läser om ett textställe i Coetzees Disgrace. Det handlar om ett samtal mellan far och dotter efter att dotterns farm blivit utsatt för en våldsam attack. Fadern, som själv blev bunden, slagen och bränd, försöker få dottern att tala om vad som hände henne under samma tid och han vill dessutom att hon ska polisanmäla det. Hon svarar:

”What happened to me is a purely private matter. In another time, in another place it might be held to be a public matter. But in this place, at this time, it is not.”

Och sedan frågar han: ”This place being what?”

Och hon svarar: ”This place being South Africa.”

Vad vill jag nu med detta? Jo, jag vill säga att i Sydafrika kan de vita inte säga ”The wide brown land for me!” eller i alla fall inte alls på samma självklara sätt som de vita i Australien kan göra det. Och varför är det så? Om kolonisationen går ända till slutet, tills de som först levde i landet inte längre finns eller är helt slagna, då känner kolonisatörernas ättlingar att de, utan att någon skugga faller över dem, kan säga att det här landet är mitt (och jag älskar det). I Sydafrika har de vita under lång tid våldfört sig på den ursprungliga befolkningen, men balansen mellan folken är en helt annan än den i Australien. Eller i Amerika för den delen. Och skillnaden har väl inte med moral att göra även om den förstås ändå har det på ett mer skruvat plan. Tanken svindlar och människan och hennes historia blir så skrämmande och så obegriplig.

1IMG_9358

En dag med Coetzee

Någonstans finns visst en brytpunkt (!) när det gäller vad jag klarar med min tillförsikt och energi i behåll. Och jag har passerat den nu. Så bräckligt är det. Men detta betyder inte att jag nu tänker klaga och jämra mig, det är bara ett slags liten bakre scenanvisning.

Dagen har rullat fram och försvinner nu strax runt hörnet. Miki är med Vesna och kommer tillbaka först sent ikväll. Vad jag har gjort? Legat på soffan, ätit något i köket, burit saker mellan tänderna hit och dit, gått igenom några studenttexter och så har jag läst. För några veckor sedan kom en bok hit från Kapstaden, från Rudolf. På bokens försättsblad finns ett underbart litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Boken kom efter att Rudolf och jag hade pratat på skype om Coetzee en kväll. Jag sa något om att jag blivit väldigt skrämd av hans The Lives of Animals i Elizabeth Costello – jag minns det som att de två böckerna är inne i varandra – och att jag tycker han är en oerhörd författare, men så fruktansvärd. Rudolf sa då något om att jag kanske kunde pröva något mindre grymt än The Lives of Animals och så sa han något om Disgrace, men jag minns inte riktigt vad. Och sedan gick en tid – det var kanske en vecka före benbrottet – och en dag när jag kom hem från universitetet mötte jag brevbäraren i trappuppgången och han räckte mig ett paket och i det fanns just Disgrace.

1IMG_5240

Och nu läser jag boken och häpnar på nytt över Coetzees sätt att skriva. Det är både iskallt och hett, som en sandödlas kallblodigt smidiga glidande genom het och flyktigt risslande sand. Oron finns redan på första sidan, oron från det fördolda, från det ännu inte skedda. Men han skriver så vackert att jag tillåter honom att skrämma mig ända in i märgen (!).

”He has always been a man of the city, at home amid a flux of bodies where eros stalks and glances flash like arrows.”

”The deed is done. Two names on a page, his and hers, side by side. Two in a bed, lovers no longer but foes.”

”The gossip-mill, he thinks, turning day and night, grinding reputations. The community of the righteous, holding their sessions in corners, over the telephone, behind closed doors. Gleeful whispers. Schadenfreude. First the sentence, then the trial.”

Nej, det jag citerar här ovanför hänger inte ihop, det är pärlor utan band. Allt hos Coetzee är allvar, även leken, kanske allra mest leken.

Och till min läsning fogar sig ett litet extra lager från mina upplevelser med Rudolf och hans vänner i Kapstaden förra vintern som var sommar. Jag känner igen platsnamn och vyer, förhållanden och ord och jag vet hur mycket en rand är.

Måns Wadensjö: Förlossningen

Härom dagen publicerades min korta text om Måns Wadensjös Förlossningen i Hufvudstadsbladet, så nu är det min tur att visa den här – tillsammans med en bild från en sjukhusmiljö jag nyss upplevt.

1IMG_5188

Under hösten som gick har jag samtalat om identitetspolitik och konstnärlig frihet med en av svenskgrupperna här på universitetet i Zagreb. Vi ställde begreppen mot varandra, vred och vände på dem och försökte få dem att sammanleva eller lät något av dem få sista ordet. Nästan samtidigt stötte jag på Måns Wadensjös roman ”Förlossningen”. En ung man skriver där om den mest kvinnliga erfarenheten. Får han det? Ja, det får han nog – om han kan. Frestelsen blev övermäktig, oläst lät jag den gå in i kursen. Riskabelt, ja, men att ta risker skärper sinnet.

Vi läste och studenterna storknade över den första tröga tredjedelen. ”En alldeles för lång bruksanvisning”, tyckte någon. Andra bara suckade, men inte alla, någon såg hemlighetsfull ut, som om hon ruvade på något tills vidare outsägligt. Jag tittade beslutsamt in i ansiktena och sa: ”Så här lätt ger vi oss inte.” Jag tyckte mig nämligen ana en besvärjande rytm i romanens omständliga beskrivningar.

När vi stiger in i boken möter oss en nattlig sjukhusvärld genom ett ungt biträdes sinnen. Den unge mannen är ”köksa” på förlossningsavdelningen och han lär sig snabbt anpassning till Regeln, som blint styr över allt handlande i den myrstackslika kolossen. Vi lär oss om arbetsuppgifter, om hierarkier mellan till exempel barnmorskor och vårdbiträden, om hemlig rökning på rullstolsrampen, vi lär oss om larm, lustgas, om tvätt och städning, om snabba växlingar mellan letargi och brännande hektiskt hanterande. Allt förtecknas noggrant av ”köksan”, som svajar mellan neutralt registrerande, ironiska blinkningar och blickar ner i avgrunder. Vi läser listor: ”anestesi, aggregat, sugslang, u-handske” och möts strax därpå av skvaller i fikarummet. Och vi får följa med genom kulvertarna:

”Liksom människokroppen har en ryggrad har sjukhuset sin kulvert. Nästan längst ner, i det första planet under marken, ringlar den sig fram, bred och hög i tak med sträva väggar av naken
betong. Den förgrenar sig till varje hus, och alla andra avdelningar växer på den som druvor på en klase.”

Under bokens första hälft blir vi mer och mer bekanta med den tunga otympliga sjukhuskroppens andning och pulsslag. Alla detaljer, de futtiga om soppåsar och smörgåspålägg, såväl som de om faror och foster som dör i livmodern, fyller upp och gör att denna jättevarelse blir allt mer påtaglig.

I bokens senare delar befolkas den stora huskroppen mer och mer av mänskliga förhoppningar och lidanden. Skräcken runt de döda ofödda barnen, kring de ”blodsmittades” öden hanteras på sätt som nog har rötter i urtid. Vidskepelsen svarar på alla frågor, ställda som oställda. Och ibland är ögonblicken mer dyrbara än annars:

”Det finns en tydlig gräns: Om man ser huvudet eller inte. Innan dess är allt oklart – därefter handlar det bara om snabbhet.”

I slutkapitlet upplever den unge mannen – som åskådare – vid föderskans sida födelsens färd genom döden. Detta har han sett: en födande dör alltid och återföds sedan – om allt går bra. Men den nya varelsen, varifrån kommer den?