En dag med Coetzee

Någonstans finns visst en brytpunkt (!) när det gäller vad jag klarar med min tillförsikt och energi i behåll. Och jag har passerat den nu. Så bräckligt är det. Men detta betyder inte att jag nu tänker klaga och jämra mig, det är bara ett slags liten bakre scenanvisning.

Dagen har rullat fram och försvinner nu strax runt hörnet. Miki är med Vesna och kommer tillbaka först sent ikväll. Vad jag har gjort? Legat på soffan, ätit något i köket, burit saker mellan tänderna hit och dit, gått igenom några studenttexter och så har jag läst. För några veckor sedan kom en bok hit från Kapstaden, från Rudolf. På bokens försättsblad finns ett underbart litet brev vars innehåll jag behåller för mig själv. Boken kom efter att Rudolf och jag hade pratat på skype om Coetzee en kväll. Jag sa något om att jag blivit väldigt skrämd av hans The Lives of Animals i Elizabeth Costello – jag minns det som att de två böckerna är inne i varandra – och att jag tycker han är en oerhörd författare, men så fruktansvärd. Rudolf sa då något om att jag kanske kunde pröva något mindre grymt än The Lives of Animals och så sa han något om Disgrace, men jag minns inte riktigt vad. Och sedan gick en tid – det var kanske en vecka före benbrottet – och en dag när jag kom hem från universitetet mötte jag brevbäraren i trappuppgången och han räckte mig ett paket och i det fanns just Disgrace.

1IMG_5240

Och nu läser jag boken och häpnar på nytt över Coetzees sätt att skriva. Det är både iskallt och hett, som en sandödlas kallblodigt smidiga glidande genom het och flyktigt risslande sand. Oron finns redan på första sidan, oron från det fördolda, från det ännu inte skedda. Men han skriver så vackert att jag tillåter honom att skrämma mig ända in i märgen (!).

”He has always been a man of the city, at home amid a flux of bodies where eros stalks and glances flash like arrows.”

”The deed is done. Two names on a page, his and hers, side by side. Two in a bed, lovers no longer but foes.”

”The gossip-mill, he thinks, turning day and night, grinding reputations. The community of the righteous, holding their sessions in corners, over the telephone, behind closed doors. Gleeful whispers. Schadenfreude. First the sentence, then the trial.”

Nej, det jag citerar här ovanför hänger inte ihop, det är pärlor utan band. Allt hos Coetzee är allvar, även leken, kanske allra mest leken.

Och till min läsning fogar sig ett litet extra lager från mina upplevelser med Rudolf och hans vänner i Kapstaden förra vintern som var sommar. Jag känner igen platsnamn och vyer, förhållanden och ord och jag vet hur mycket en rand är.

Läs mer

Måns Wadensjö: Förlossningen

Härom dagen publicerades min korta text om Måns Wadensjös Förlossningen i Hufvudstadsbladet, så nu är det min tur att visa den här – tillsammans med en bild från en sjukhusmiljö jag nyss upplevt.

1IMG_5188

Under hösten som gick har jag samtalat om identitetspolitik och konstnärlig frihet med en av svenskgrupperna här på universitetet i Zagreb. Vi ställde begreppen mot varandra, vred och vände på dem och försökte få dem att sammanleva eller lät något av dem få sista ordet. Nästan samtidigt stötte jag på Måns Wadensjös roman ”Förlossningen”. En ung man skriver där om den mest kvinnliga erfarenheten. Får han det? Ja, det får han nog – om han kan. Frestelsen blev övermäktig, oläst lät jag den gå in i kursen. Riskabelt, ja, men att ta risker skärper sinnet.

Vi läste och studenterna storknade över den första tröga tredjedelen. ”En alldeles för lång bruksanvisning”, tyckte någon. Andra bara suckade, men inte alla, någon såg hemlighetsfull ut, som om hon ruvade på något tills vidare outsägligt. Jag tittade beslutsamt in i ansiktena och sa: ”Så här lätt ger vi oss inte.” Jag tyckte mig nämligen ana en besvärjande rytm i romanens omständliga beskrivningar.

När vi stiger in i boken möter oss en nattlig sjukhusvärld genom ett ungt biträdes sinnen. Den unge mannen är ”köksa” på förlossningsavdelningen och han lär sig snabbt anpassning till Regeln, som blint styr över allt handlande i den myrstackslika kolossen. Vi lär oss om arbetsuppgifter, om hierarkier mellan till exempel barnmorskor och vårdbiträden, om hemlig rökning på rullstolsrampen, vi lär oss om larm, lustgas, om tvätt och städning, om snabba växlingar mellan letargi och brännande hektiskt hanterande. Allt förtecknas noggrant av ”köksan”, som svajar mellan neutralt registrerande, ironiska blinkningar och blickar ner i avgrunder. Vi läser listor: ”anestesi, aggregat, sugslang, u-handske” och möts strax därpå av skvaller i fikarummet. Och vi får följa med genom kulvertarna:

”Liksom människokroppen har en ryggrad har sjukhuset sin kulvert. Nästan längst ner, i det första planet under marken, ringlar den sig fram, bred och hög i tak med sträva väggar av naken
betong. Den förgrenar sig till varje hus, och alla andra avdelningar växer på den som druvor på en klase.”

Under bokens första hälft blir vi mer och mer bekanta med den tunga otympliga sjukhuskroppens andning och pulsslag. Alla detaljer, de futtiga om soppåsar och smörgåspålägg, såväl som de om faror och foster som dör i livmodern, fyller upp och gör att denna jättevarelse blir allt mer påtaglig.

I bokens senare delar befolkas den stora huskroppen mer och mer av mänskliga förhoppningar och lidanden. Skräcken runt de döda ofödda barnen, kring de ”blodsmittades” öden hanteras på sätt som nog har rötter i urtid. Vidskepelsen svarar på alla frågor, ställda som oställda. Och ibland är ögonblicken mer dyrbara än annars:

”Det finns en tydlig gräns: Om man ser huvudet eller inte. Innan dess är allt oklart – därefter handlar det bara om snabbhet.”

I slutkapitlet upplever den unge mannen – som åskådare – vid föderskans sida födelsens färd genom döden. Detta har han sett: en födande dör alltid och återföds sedan – om allt går bra. Men den nya varelsen, varifrån kommer den?

Läs mer

Julböcker

Här i staden mellan berget och floden har vi haft år 2019 i en månad redan, så om det finns inte mycket att säga denna dag. Luften är ljum och full av smällarljud och Miki går på snabba för säkerhets skull lite förkortade ben och jag hostar och hackar, men mår nog egentligen rätt så bra. Och den stora vinterresan ligger redan bakom sju berg. Vi vilar och jag tittar på mina julböcker.

1IMG_4999

Se här en bild! Medsols och motsols vet jag inget om, så jag börjar med Shardana – i popoli del mare av Leonardo Melis, en bok jag fick av Lella, min sardiska ”svärsyster”, till jul uppe i Alta Badia. Den handlar om sarderna i historien och utanför den, långt utanför den i hypotesernas skenande värld. Då och då håller den upp en narrspegel mot vetandet och allt det där duktiga mätandet och vägandet. Boken visar historien som en rörlig spiral genom böjlig materia och antimateria. Så nu vet ni mindre än i början.

En annan bok – det blir kanske ändå motsols – är en ”kaxig tidsresa” i en möjligen annan riktning: Olidlig med ålderns rätt. I eller ur den talar Tõnis Tõnisson, nej, jag tror inte att det är någon fiktiv berättarröst eller ens något alter ego som lär oss om vår ”odödlighet tillsvidare” och talar så där oförskräckt om allt som vi tror vi ska vara rädda för. Jag tror min själ han har det där som man kallar humor och rå är han, så att det stänker om det, vänligt och handfast rå. Och ullstrumporna går han på i. Tro mig, han går på i ullstrumporna på ett raffinerat sätt. Det visste vi nog inte att det gick. Nej, jag har inte läst den boken heller, men bläddrat och kikat in har jag lite grann.

Balcanica av Diego Zandel fick jag av Alex på julaftonen på baren Bracun – vi firar visst ofta våra jular på barer – i Corvara, Alta Badia. Snön gnistrade utanför och Miki låg vid den öppna spisen. Också denna bok är ännu delvis en hemlighet, fast hemligheter sätter fart på aningarna. Jag tror jag har förstått att det är en bok om Balkan från Slovenien till Turkiet byggd på en rad balkanska författares bilder. Ännu är jag i Slovenien eller snarare i Trieste hos Boris Pahor, som för övrigt är 105 år gammal, säger jag och blinkar kort till stycket här ovanför. Zandel har sina dubbla rötter att tacka eller skylla på när han väljer att alltid eller nästan alltid tala om Balkan. Jag har bläddrat hit och dit och inser mer och mer att ordningen är just balkansk. Den är intuitiv och flytande, texten fyller de hål som uppstår.

Den fjärde boken heter stöddigt Makt som hobby och författaren är precis som till bok nummer två Tõnis Tõnisson. Nej, jag har inte läst en rad i den, bara tittat på titeln och undertiteln Konsten att bli förklädd gud och glatt mig åt den oförställda karskhet som strömmar ur dem. Det blir bra som motmedel mot vår tids kryperi och kladdande anpasslighet. Och vem har jag fått den av? Och den andra av samme författare? Jo, av Eva, den Eva som ibland besöker Miki Manojlović och mig här i Zagreb. För några timmar sedan hämtade jag ut det mirakulöst ännu inte återsända paketet på huvudposten bredvid stationen. (Annars skickar man tillbaka paket efter fem dagar.)

Läs mer

Fåglarnas tillblivelse – Postanak ptica

Nu vet jag att min text om ”Fåglarnas tillblivelse” av Ana Brnardić är publicerad i Hufvudstadsbladet, så därför känner jag mig fri att visa den här:

1IMG_4786

Dikterna i samlingen ”Fåglarnas tillblivelse” är ett obevekligt flöde, ett vardandes gång som mjukt och starkt tränger genom membran och väggar utan att slita hål eller revor någonstans. Jag läser dem högt för mig själv varv efter varv tills jag tror mig hitta deras puls som är stadig utan att falla ner i enformighet. För att inte förirra mig för långt bort från källan läser jag då och då emellan de svenska läsningarna en eller annan av dikterna på kroatiska som är ursprungsspråket. Så ser mitt möte med Ana Brnardićs tredje diktsamling ut, den första som översatts till svenska, och jag vill redan här säga att översättningen verkar nå mycket nära det ouppnåeliga målet.

Den första delen i diktsamlingen heter ”Flygplatsen” och här är platserna och färdvägarna ofta mer geografiskt konkreta än i de delar som följer. Vi upplever stråk från en resa till Amerika, till Mellanvästern, till Ohio. Vi får se och känna hur det unga diktjaget underkastas statsgränsernas tyranni, vi får vara med i hennes främlingsskap:

”I mitt ansikte lyser Balkans gula måne
Jag glömde släcka den över Atlanten”

Vi möter i dikterna ”gamlingar med frisyrer av spunnet socker” och stadslandskap utan människor för förr eller senare kliver alla ”in i motorskalen och glider fram på de rymliga vägarna” och då och då hör vi ”ett ord dränkt i socker”. Men kanske är jag ytlig nu och gör inte den här första delen rättvisa, kanske missar jag djupen mellan orden. Jag lämnar detta öppet, men tycker ändå att texten tätnar och blir mer mångbottnad i den andra delen, ”Den mörka budbäraren”. Jag tvingas släppa det förståndigas ledstänger och låter mig föras av flödet. Också här pågår resor och förflyttningar men på ett dunklare och mindre lättytt sätt. Ofta är det natt men:

”på morgonen är jag ett ungträd som planterats framför huset
en benknota ur vilken dagen föds”

Flygplatser, flygbussar och stationer susar förbi. Det som tänds släcks ofta i samma diktrad. Jag stannar till lite i ”Stationen” och läser upp allt – förskräckt njutningsfullt:

”folk bär på knyten och väskor
och går mot järnvägsvagnen som igelkottar i mörker,
men vissa försvinner någonstans på vägen, i den porösa tystnaden
mellan två länder
i dunklet
som böjer höstens kalla kvistar till stumt silver”

Jag läser ”som igelkottar i mörker” en gång till och vet precis. Och i ”Slättlandet”, dikten som följer, grips jag av ett skummande rus av den vilda raden: ”Tåget snavar fram i natten som en blind herde”. Men så svalkar jag min heta panna i den första strofen i ”Flanören”:

”I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt in i det förflutna”

I den tredje delen, som heter ”Ökenalfabetet”, verkar fåglarna redan finnas till och dessutom bli allt fler. Här finns den skälvande dikten om svalan och den om den unga kråkan som diktjaget ser en film på tv tillsammans med. Här finns också dikterna om stormen som rycker och sliter och rusar ”ut ur staden i vattenskor” och:

”Molnen gungar vänster, höger
lyckas inte ta sig ur himlaskålen
är fast i kroppen precis som jag”

I dikten ”Enhörningarnas stad” blir det där med gränsgenomskridandet och membranpasserandet, som nog kan sägas vara hela samlingens signum, särskilt påtagligt:

”I gyttjan ekar inga steg, de trycks in i läskpapper
och fingrarna går rakt genom väggarna
som mjuknat av allt viskande”

Och i titeldikten ”Ökenalfabetet” är det lätt att förälska sig i ”den mycket välvilliga bysten av ebenholts

som far tog med sig hem från Afrika
för att den vid sängdags skulle mumla ökenalfabetet för honom”

Och nu anar vi väl att detta mumlande är ett förstadium till all poesi och i mötet med alfabetet är förstadiet redan förbi. I öknen visste man detta först. Just i ”Ökenalfabetet” finns också dikten ”Fåglarnas tillblivelse”, men den vill jag inte knäcka skalet på här utan överlåter upplevelsen till er i en annan av er vald stund.

Den sista delen i boken är kort och heter ”Nattens Julior” och ur den väljer jag att nämna en pianist som

”så som en fågel varje morgon sjunger do-re-mi innan
den kammar tofsen”

Och om inte detta lilla fragment lyckas skänka er en ilning av glädje, får vi i stället tillsammans försjunka i den stillsamma melankoli som strömmar ur slutdiktens slutrader:

”det mörknar i rummet
h-mollskalans grova skorpa
täcker väggar och tak
ögonen återvänder ner i djupet där de grodde
för att i lugn och ro få läsa dagboken
som det kalla regnets naglar skriver i musikens mylla”

Och när ni sätter ner fötterna på vardagens marker igen, kommer ni att känna att ni har färdats längs en djup och ringlande flod som äter sig genom bädden mellan ljus och mörker, tystnad och ord. Och fåglar har ni mött i mängd.

°°

Ana Brnardić
Fåglarnas tillblivelse, 2016
(Postanak ptica, 2009)
Översättning: Djordje Zarkovic
Förlag: Rámus

Läs mer

Hunger och siden – Novellix

Idag kom ett mycket litet paket hit. Jag öppnade det efter att jag låtit det vänta genom lektionsförberedelserna. Att dra ut lite på överraskningar hör till mina nöjen. När jag vände på paketet såg jag att det var från Novellix och därmed var överraskningen egentligen borta – det var deras nyutgåva min översättning av Herta Müllers essä Hunger och siden ur samlingen med samma namn. Fast lite förvånad blev jag ändå över den lilla bokens böljande guldslingor. En linslus hoppade upp när jag tog bilden på boken liggande på det sydafrikanska överkastet.

1IMG_4498

Jag läser de första styckena igen och tänker på hur länge sedan det var som jag brottades med denna text.

Kilhackan blixtrade till. Försäljaren högg isär den rödblåa frusna stenen. Framför vågen fanns en kö. Människor med stela blickar. De talade knappt, det var som om kilhackans hugg gjorde tungan orörlig. Kilhackans egg högg varje gång av en bit från stenens kant. Ibland var biten större, ibland mindre. Hos människorna som tagit sig längre fram i kön, stod nyfikenheten skriven i ansiktena. Och frågan: Hur länge kommer stenen att räcka? Inte åt alla. Inte åt dem som köar tre hus längre bort på gatan.
Stenen bestod av hönshalsar, hönsvingar, hönsfötter, hönshuvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.
Så gick de första med sina blåröda klumpar förbi de andra och hemåt. De hade köpt kött den här dagen, sade de. Där sken solen på sprucken asfalt, halvt förtorkade träd kastade skuggor som bara bestod av grenar. På trottoaren låg de som sneda hornkronor. Där gick också kvinnan med högklackade skor förbi. Hon bar grenarnas sneda horn ett par steg. Och klumpen bar hon bredvid den blekröda sidenklänningen.
Ett hönshuvud, jag såg det tydligt bredvid kvinnans tumme, jag såg på hennes skor när hon gick. I solen började den rödblåa isen redan att droppa bredvid hennes steg. Det fanns ett långt droppspår där kvinnan hade gått.
Jag tänkte: hunger och siden. Och det fanns vrede och hjälplöshet innanför pannan…

Läs mer