Kategori: Litteratur

Nyss gjorde jag en märklig upptäckt – undrar om det verkligen stämmer – Wolfgang Borcherts texter är inte översatta till svenska (detta enligt någon form av informationsavdelning på KB). Borchert dog vid 26 års ålder, inte i andra världskriget men väl av det (1947). Han hann inte skriva så mycket, men hans texter hör till världens främsta pacifistiska dokument. Ni kan läsa mer om honom här.

Jag har nu i all hast valt att översätta ”Das Brot”, en mycket kort berättelse om hunger. Översättningen behöver nog en slipning till – kanske vill någon läsare hjälpa till…

Brödet

Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött emot en stol. Hon lyssnade inåt köket. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.

På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det smulor. När de gick till sängs på kvällen, skakade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade från fatet.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han och såg sig omkring i köket.

”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.

”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du kan bli förkyld.”

Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”

”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.

”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.

Hon försökte hjälpa honom. ”Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”

Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”

Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom nu”, sade hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”

De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.

”Ja, det blåser”, sade han. ”Det har blåst hela natten.”

När de låg i sängen sade hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”

”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sade det som om han redan var på väg att somna.

Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sade hon och gäspade, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”

”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är rätt kallt.”

Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.

När han kom hem nästa kväll, lade hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.

”Du kan gärna äta fyra”, sade hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”

Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.

”Du kan inte bara äta två skivor” sade han med blicken mot tallriken.

”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”

Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.

Jag har bläddrat och läst vidare i de små böckerna och häftena med litauisk poesi som jag fick med mig från bokmässan i Göteborg förra året. Idag har jag läst i en liten vacker bok som heter ”Bortom det låsta havet – Poesi från ett litauiskt nittonhundratal”. Jag har valt ut en dikt av Sigitas Geda. I förordet till boken, som är skrivet av Vytautas Rubavicius, kan man bland annat läsa det här om Geda:

Det drastiska bildspråket, den medvetna poetiseringen av hemlandets natur, symbolrikedomen och de många allusionerna till litauisk kultur, de fria ordsekvenserna, klangerna, ovanliga för den litauiska poesin – alla dessa inslag provocerade fram moteld från kritiken. Men när den försökte fånga in Gedas poetiska stil stötte kritiken på patrull, och det blev knappast lättare av att Geda själv genomgick hastiga förvandlingar. Element av gammal fransk poesi dök upp i dikterna, och senare – intonationer och bilder från sumerisk, arkadisk och biblisk mytologi. Han var den förste som lyckades förmedla den äldre kinesiska och japanska poesins skönhet, och han aktualiserade den poetroll som dessa traditioner format. Vänskap, melankoli, vin – traditionella teman i den äldre orientaliska poesin – fördes in i strömmen av litauiska mytologiska och kulturella bilder. Det är som om poeten ville fånga själva metamorfosens ögonblick, försöka förstå livets alla skepnader, gripa den gemensamma kärna i alla kulturer som gör det möjligt för honom att sammanfoga bilder från olika tider och erfarenheter, och uppleva dessa som en gemensam zon. Nyligen har Geda uppvisat ytterligare en sådan ”metamorfos” – i ”Rekonstruktion av Babylon” (1994) skapar han en poesi av de litauiska shamanernas språk som ger dialekterna och vardagsspråket en magisk innebörd. Det är en förbluffande kreativ poet, ständigt föränderlig och omöjlig att egentligen beskriva. Samtidigt är han en av poesins skarpaste analytiker, och besitter en sällsynt förmåga att känna och lyfta fram såväl det vetenskapliga som det vardagliga tänkandets klichéer.

Här är nu den lilla svindlande dikten av Geda:

Basho, höst i en japansk by

I samma ögonblick
som den 98-åriga
kråkan
sätter sig
på den lövlösa
grenen –
börjar hösten
i världsalltet

Läs mer om det litauiska poesiprogrammet för årets bokmässa här.

Dags för lite Klara Johanson igen:

”Charlotte Perkins Gilman, stor formuleringskonstnär, har betecknat den nutida civiliserade mänskligheten som ’oversexed’.” Denna mening inleder det korta kapitlet ”Sexualsystemet” i boken ”Kritik”. Större delen av detta kapitel handlar om Klara Johansons inköp av ett bläckhorn. Jag återger hela bläckhornsepisoden här, eftersom den är så mördande komisk:

Jag önskar exempelvis ett kristallbläckhorn och framställer naivt i en förnämligare pappershandel min begäran att få se några prov på denna vara. Av så obestämda uppgifter föranledes ingen åtgärd. Expediten ser på mig kallt och otåligt och frågar:

Ska det vara till en dam eller en herre?

Naturligtvis rycker jag smärtsamt till vid denna skamlösa inblandning i mina hjärteangelägenheter, men man har sagt mig att en kund i Stockholm bör vara ödmjuk, och jag svarar utan att röja mitt själstillstånd:

Till ingendera delen utan till en bättre person.

Expeditens ögon blir, om sådant är görligt, än uttryckslösare. Han (eller hon, ty vad angår mig varelsens kön?) låter mitt yttrande passera som en hostning och börjar demonstrera sina sexuella bläckhorn. Min snabba intelligens genomskådar inom tio minuter att könsdifferentieringen står i samband med formatet.

Därmed är saken dock inte uppklarad, och jag undrar intresserad:

Går det mindre bläck åt för damer än för herrar?

En tom snedblick från expediten och ett något indirekt svar:

Stora bläckhorn får inte plats på damskrivbord.

Så fick jag då på köpet en fängslande upplysning om skrivbordens könskaraktärer, och jag lyckönskar mig till min oförsagda vetgirighet.

I gårdagens SvD hittade jag en intressant liten notis i kulturdelen:

”Jag tror att demokrati finns i Väst, därför att Väst har haft romanen. Och despotin härskar i Österlandet, därför att där har man haft poesi.”

Sorour Kasmai, iransk författare, berättar för International Herald Tribune att hon tror att romanen utvecklar den demokratiska fantasin, genom att erbjuda många olika vägar, olika öden, under det att poesin är despotisk.

Läs artikeln i International Herald Tribune här. Tyvärr framgår Kasmais utgångspunkter och tankevägar inte där, men vi kan ju ändå fundera vidare över om det möjligen kan ligga något i detta drastiska påstående…

Just nu läser jag ”La Mandragola” av Niccolò Machiavelli. ”Mandragola” betyder alruna – ni vet den där märkliga växten, vars rot liknar en människokropp. Alrunan har ofta trotts besitta övernaturliga egenskaper och också i denna komedi är den förbunden med magi.

”La Mandragola” är historien om en man, Callimaco, som förälskar sig i en gift kvinna, Lucrezia. För att få bli hennes älskare smider han en sinnrik plan. Till saken hör att det äkta paret är barnlöst och intensivt längtar efter ett barn, en arvinge. Callimaco tar hjälp av en god vän och tillsammans spinner de samman följande fantasirika historia:För att bli gravid måste kvinnan äta ett extrakt gjort på alruna, men den förste man som älskar med henne kommer att dö inom ett visst antal dagar. Historien presenteras för Messer Nicia, den äkta mannen, och han gillar allt utom detta med att mannen ska dö. Callimaco och vännen förklarar då att man måste hitta en annan man som får bli till ett slags "sköld" för Nicia, en man som tillbringar första natten med Lucrezia. Kanske anar ni nu redan fortsättningen – här kan den som har lust läsa en sammanfattning av komedin.

Jag har valt ut några av höjdpunkterna i Callimacos repliker i andra aktens sjätte scen: Här följer de först i sin ursprungliga lydelse och sedan i min översättning:

Callimaco: Voi avete a intendere questo, che non è cosa più certa a ingravidare una donna che darli bere una pozione fatta di mandragola.

(Callimaco: Ni ska veta att det inte finns något säkrare sätt att göra en kvinna gravid än med hjälp av en dekokt av alruna.)

Callimaco: E’ bisogna ora pensare a questo: che quello uomo che ha prima fare seco, presa che l´ha cotesta pozione, muore infra otto giorni.

(Callimaco: Och det här måste betänkas: den man som först kommer i beröring med henne, sedan hon intagit dekokten, kommer att dö inom åtta dagar.)

Callimaco: Fare dormire subito con lei un altro che tiri, standosi seco una notte, a sé tutta quella infezione della mandragola. Dipoi vi iacerete voi senza periculo.

(Callimaco: Låt en annan man tillbringa en natt med henne, så drar han till sig alrunans gift. Sedan kan ni lägga er där utan risk.)