Kategori: Litteratur

Efter en dag och en natt på botten av min existens eller under dess botten, så försöker jag nu med hjälp av familj, vänner och psykofarmaka att klättra upp till åtminstone en lägsta dräglig nivå av liv. Nej, jag var inte stark nog att klara den serie av massiva slag som i tät följd träffade mig: Renés plötsliga död och de svåra, förvirrande dagarna/veckorna i Brno i spåren av hans död. Coronahotet och isoleringen – jag träffar numera bara Miki. Jordbävningen som ryckte undan det sista av åtminstone imaginär stabilitet. Jag har inte balkong och ingen trädgård och det finns risk för restriktioner mot hundpromenader, men ännu går vi ibland. Nu är den tiden då jag måste söka fastheten och hoppet inom mig själv och i det som Miki och jag kan mötas kring. Jag läser inte inte mycket, egentligen bara Eva Runefelts ”Ur världen” men den läser jag varv efter varv. Det går att vistas i den och att få ”ur” att betyda ”i” ibland.

Vid sidan om tänker jag lite på de böcker som nämns av människor jag möter på nätet, böcker som på något sätt talar om denna tid. I början verkade det som om ”La peste” av Camus dök upp oftast, kanske mycket beroende på den så explicita titeln, jag vet inte. Sedan såg jag att man talade om ”Decameron” av Boccaccio och jag tänkte tillbaka på mina läsningar av den men tyckte kanske att den egentligen mest handlar om något annat, fast jag säger nu inte att man inte skulle kunna associera till den. Det kan man förstås. Själv tänkte jag först mest på Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” och också på Luchino Viscontis film ”Morte a Venezia” som gjorde så starkt intryck på mig som trettonåring.

Men nu är det nog bara ett enda verk som för mig framstår som det som talar direkt från sin tid in i den här tiden och det är ”I promessi sposi” av Alessandro Manzoni. Nej, romanen handlar inte om pesten, den handlar främst om en kärlek, men i en av de djupaste fickorna i boken finns berättelsen om pesten som följde i hungersnödens spår. Och vi rör oss i trakterna kring Milano, i Bergamo, på de platser vars namn man numera nämner med sorg och förtvivlan.

utdrag ur en pausträdstext från 2007:

Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.

Mitt i detta undantagstillstånd nådde ett paket min brevlåda. Det innehöll en bok och på försättsbladet finns en kort hälsning. Den lyder: Till Bodil och Miki – varmaste hälsningar, Eva. Jag lägger boken här på Mikis ulltäcke, det som en gång var Londis.

Jag tar upp den igen och läser dikten på sidan 40 högt för min krushårige lille vän:

Vandraren
(Miki)

Går ned i djurtassarna
Lädernosen har sin egen
sträva stig att följa
Örons vimpelspel
Marken tjuvlyssnar, en bris
vinglar förbi med klippt gräs

För stor för två ögon
är blicken

Nej, allt jag inte i varje ögonblick minns, är inte glömt, inte alltid, allt emellanåt lyfter någon annan på den skenbara eller tillfälliga glömskans förhänge. (Nebenbei gesagt: Just nu blir nästan allt jag säger lite Hoffmannskt, ni som vet vet – både varför och hur.)

Den första gången jag stötte på Ilma Rakusa och det hon skriver var i juni 2013, när hon var här i Zagreb och läste ur sin memoarbok Mehr Meer som just kommit ut på kroatiska (Mnogo Mora). Vi befann oss på Médiathèque Francaise, det franska biblioteket i närheten av Cvjetni trg, Blomstertorget. Rakusa är kosmopolit och polyglott och språken som susade i luften var tyska, kroatiska, franska, ryska, italienska och säkert något till. Hon satt på den lilla scenen och slog för sin publik upp boken genom titelns vida öppning och vi såg det havsomflutna Trieste, där hon upplevt ett präglande barndomsår. Hon läste kapitlet ”Stadsbilder” på tyska, medan den kroatiska översättningen löpte på väggen bakom henne. Genom den läsningen skänkte hon mig den triestinska barndom jag inte haft. Och jag kände igen alla platserna och jag vet att hon i texten också lagt in något av Triestes nu. Jag fick gå in på Buffet Da Pepi, den rustika slovenska restaurangen med sina köttstycken och sin surkål. Den serbisk-ortodoxa kyrkan tornade upp sig framför mig och jag fick beskåda den både inifrån och utifrån. Jag gick runt i Giardino Pubblico och jag strök förbi synagogan och såg upp mot dess branta slutna väggar. Tillsammans gick vi upp genom gränderna till den högt belägna kyrkan San Giusto. Och så återvände vi ner till Piazza Hortis och strax därefter stod vi vid havet.

Nu finns boken också på svenska och bär den sköna titeln Vidare vatten och jag går ett varv till genom dess värld och kommer först till Rakusas barndoms anhalter: födelsestaden Rimavská Soboto (nu i Slovakien, vid andra tider i andra länder) som hon återser som vuxen och känner igen på ett undermedvetet plan. Vi fortsätter till Budapest och sedan till Ljubljana, där minnena börjar ta fastare form. Hon är nu tre år och redan van vid flyttandet, som både skrämmer och lockar henne. ”Hem” är något löst och rörligt och i nätterna klamrar hon sig ofta fast vid pälsvanten med det ungerska namnet Kesztye. I Ljubljana bor den lilla familjen nära stationen och de nattliga ljuden från rangerbangården lämnar ett mörkt stråk i minnet hos den lilla flickan. Annars är den slovenska sekvensen av uppväxten fylld av glada lantliga fester och mustig mat och hon går med liv och lust in i slovenskan, som är faderns första språk, moderns är ungerska. Men det blir flytten till Trieste som öppnar himlen och ger livet en ljus lätthet. I passagerna om denna lite råa stad mellan bergen och havet finns bokens hjärta.

Det kommer nya uppbrott och Zürich blir familjens hemstad och Ilma Rakusa bor ännu där, fastän just Zürich ter sig som den plats, där hon minst hör hemma och där hon mest får känna av sitt främlingskap, men på något sätt finns det en logik i detta. Och trots att barndomens flyttande ofta plågade henne, blir det första hon som flygfärdig gör att flytta, först till Paris och sedan till Leningrad.

Bokens kapitel är korta och vart ett av dem en pärla, en helhet, en mikrovärld. Ibland får denna värld stå helt för sig själv, ibland knyter Rakusa band mellan kapitlen, som till exempel mellan ”Sand” och ”Sand som land”, där förbindelsen är gjord av just sand. Vi förs från badstrandens sand och lekar med hink och spade i barndomens Grado, ett litet Venedig, inte så långt från Venedig, till den sandiga jorden där Brandenburgs tallar har sina rötter och vidare till sanddynerna på det Kuriska näset i Litauen. Ett band av sand från Medelhavet till Östersjön på bara några sidor. Men det finns också större och fastare samband som håller ihop bokens helhet. Litteraturen och musiken och Rakusas förhållande till dessa båda är närvarande från de första barndomsårens slut. Och kampen i henne mellan dem – i vilken av dem ska hon ösa sin största energi? Ofta står de framför henne i sina för henne högsta uttryck som Dostojevskij och Bach. Det blir litteraturen som slutligen segrar, men musiken finns ändå alltid där. En kärlekssommar spelar hon sig igenom på Frankrikes orglar, i Paris och i provinsen. Och ett piano bor alltid med henne.

Längtan hem till bort, oftast österut, finns också som något som så småningom blir en konstant i boken. Hemmets löshet, livets flygsand.

I ett av bokens sista kapitel besöker hon Joseph Brodsky i Leningrad. Just detta avsnitt valde Rakusa att läsa efter det med vyerna från Trieste, när hon var här i Zagreb, säkert inte utan anledning. Scenen där hon går in genom ett skåp till Brodskys lilla rum i det trånga föräldrahemmet är vacker och mystisk och den ter som en perfekt och kompletterande motbild till det triestinska havets vidd och öppenhet.

°°

Ilma Rakusa
Vidare vatten – Minnnespassager 2014
(Mehr Meer – Erinnerungspassagen 2009)
Översättning: Birgitta W. Augustsson
Rámus

För en tid sedan föll jag som en sten för Sebald som jag då börjat läsa ”Die Ringe des Saturn” av och jag skrev ord av innerligaste entusiasm:

”Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ’Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.’ Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar.”

Nu har jag kommit kanske hundra sidor framåt sedan dess – ja, jag läser långsamt och jag läser alltid flera böcker samtidigt – och nu måste jag säga något annat, något helt annat. Det är sant att han är en oerhörd författare som vet att krypa in under skinnet på tingen och världen och han söker upp den mänskliga ondskan med en sådan intuitiv säkerhet och han gör så djupa snitt i tillvaron att jag läser honom andlös. Men – och det här kanske är en uppfriskande tillnyktring för min naivitet – nu har jag i boken sprungit på något som väcker olust och motvilja hos mig. Jag har läst fasansfulla inträngande skildringar av den belgiska kolonialmaktens brott mot människorna i Kongo, jag har läst om slavarbete intill döden, om slavdrivarnas gränslösa grymhet, om de plågades sista vittrande stunder i livet. Så här skriver han om en pojke som dör ihjälpinad:

”Ich beuge mich hinab und sehe ein Gesicht neben meiner Hand. Langsam heben sich die Lider. Irgendwo weit hinter dem leeren Blick rührt sich nach einer Weile ein blindes Flackern, das gleich wieder erlischt. Und während so ein kaum dem Knabenalter entwachsener Mensch seinen letzten Atem verströmt, tragen diejenigen, die noch nicht am Ende sind, zentnerschwere Säcke mit Nahrungsmitteln, Werkzeugskisten, Sprengsätze…”

Det är inte detta jag säger nej till. De här fasorna ska beskrivas av den som kan. Jag läser vidare, omskakad och förfärad, och jag läser hängivet. Men så stöter jag på ett ställe där Sebald försöker sig på att måla upp hur den fasaväckande belgiska kolonialhistorien fått följder som han verkar se som ett slags ”rättmätigt” straff. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Och jag tänker upprört barnsligt att jag nu har förlorat en kärlek. Sebald är från och med nu en vanlig människa, en mycket begåvad vanlig människa, visst, men en människa som ibland använder sin makalösa begåvning till att kasta smuts på av ödet redan hårt och obarmhärtigt prövade varelser. Ja, säg nu att jag inte kan läsa och att jag inte förstår ”den djupare meningen” i detta och att jag inte ser att han har stoppat en av sina figurer emellan sig själv och texten. Säg detta, men jag kan inte få mig till att lyssna. Jag ser vad jag ser. Jag stirrar på Sebalds blinda fläck och jag kommer för alltid att veta om den. Och mitt Sebald-läsande har blivit ett annat.

Över den här delen av året ligger för alltid skuggan av Londis lidande och död. Så är det även om solen idag skiner klar. Natten till den här dagen blev en skräcknatt för Miki och därmed för mig också. Vi tryckte i lägenheten och sedan längre in i sängen. Jag höll hans tass i handen och kände de varma tjocka trampdynorna mot fingrarna. Minuterna gick och det smällde och brakade oregelbundet och oförutsebart, ingen rytm att vänja sig vid. För mig blev Sebald och hans ”Die Ringe des Saturn” räddningen.

Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ”Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.” Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar. Och skulle det dröja innan jag hittar nästa bok av honom, så kan jag stanna i ”Die Ringe des Saturn” och uppleva världen i den varv efter varv. Och till sist skulle jag i så fall kunna ha läst boken så många gånger att alla dörrar stode öppna och jag kunde gå ut och in genom sidorna som barn i huset.

Någon gång på efternatten glesnade oväsendet utanför fönstret och till slut blev det tyst och vi somnade och simmade i sömnen mot morgonen som mötte oss klar med hög blå himmel. Vi gick vår vanliga runda och mötte nästan ingen, bara några hundmänniskopar, och i gräset glimmade frosten. Miki såg sig om – bakåt och framåt – och jag såg på.