Över den här delen av året ligger för alltid skuggan av Londis lidande och död. Så är det även om solen idag skiner klar. Natten till den här dagen blev en skräcknatt för Miki och därmed för mig också. Vi tryckte i lägenheten och sedan längre in i sängen. Jag höll hans tass i handen och kände de varma tjocka trampdynorna mot fingrarna. Minuterna gick och det smällde och brakade oregelbundet och oförutsebart, ingen rytm att vänja sig vid. För mig blev Sebald och hans ”Die Ringe des Saturn” räddningen.
Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ”Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.” Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar. Och skulle det dröja innan jag hittar nästa bok av honom, så kan jag stanna i ”Die Ringe des Saturn” och uppleva världen i den varv efter varv. Och till sist skulle jag i så fall kunna ha läst boken så många gånger att alla dörrar stode öppna och jag kunde gå ut och in genom sidorna som barn i huset.
Någon gång på efternatten glesnade oväsendet utanför fönstret och till slut blev det tyst och vi somnade och simmade i sömnen mot morgonen som mötte oss klar med hög blå himmel. Vi gick vår vanliga runda och mötte nästan ingen, bara några hundmänniskopar, och i gräset glimmade frosten. Miki såg sig om – bakåt och framåt – och jag såg på.
