Ikväll smäller det här och Miki tar skydd i badrummet och jag vill tillbaka till havet – även om det förstår smäller också där. Fyrverkerier och explosionslusta har säkert med dödslängtan att göra och med skräck för både närhet och tomrum. Skräck är i tillvarons mitt. Jag tänker tillbaka på Rijeka och på solhimlen och solhavet där. Är det kanske där jag vill bo och leva?
Jag minns den där stunden i hamnen när det tunga godståget stånkade förbi med sitt ändlösa antal vagnar. Leon vinkade och vi andra tittade på.
Och samma måsar som i hamnen flög över Gamla stan och de romerska lämningarna under höjden… och över de vackra husen.
Och så kom stunden – jag brottas med den på nytt i minnet – då vi måste stiga på tåget mot berget och inlandet. Vi vände oss alla bakåt mot havet och öarna och lät oss fångas av solens lek över allt som finns och är.
Tåget dunkade fram och de två femtonkilos treåringarna satt bredvid varandra och färdades hemåt.
