”Han är vår far”, skriver Thomas Mann 1910 apropå förhållandet mellan Theodor Fontane och sin egen generations författare. Heinrich Mann beskriver ungefär 30 år senare Fontane som den moderna tyska romanens skapare. Om man nämner Fontane i dagens Sverige, också bland litterärt intresserade människor, möts man ofta av ett oförstående ”von Tane, eller vad sa du, nej, honom känner jag inte till”. I Tyskland idag betraktas han ganska allmänt som den främste realisten på tysk botten eller helt enkelt som den störste tyske författaren under 1800-talets senare hälft. Men han har inte alltid haft denna ställning i hemlandet heller: Årtiondena efter hans död 1898 började hans verk så småningom falla i åtminstone ”halvglömska”. Viktiga undantag var som sagt bröderna Mann och en del andra författare av rang som till exempel Kurt Tucholsky, som tidigt upptäckte hans originalitet och speciella kvaliteter.
Ett större och mera utbrett intresse för hans författarskap kom först efter andra världskriget delvis på grund av att hans brev till den schlesiske domaren Georg Friedländer då kom att publiceras – Fontane var en framstående och hängiven brevskrivare och Friedländer var hans viktigaste brevpartner under den senare delen av hans liv. I dessa brev kommer mycket av hans kritiska syn på de politiska förhållandena under hans samtid till uttryck. Det ökade intresset för Fontane vid denna tid kan alltså till en viss del ha berott på att man genom Friedländer-breven såg honom som en liberal tänkare som med emfas vände sig emot konservatism och auktoritetstro. Men genom detta kommer vi i direkt beröring med en vansklig punkt när det gäller tolkningen av hans författarskap och hans personlighet. Det som egentligen är mest typiskt för Fontane är att han inte på ett entydigt sätt går att inordna politiskt eller idémässigt. Under den borgerliga revolutionen i mars 1848 stod han på barrikaderna och var till och med beväpnad. Å andra sidan kandiderade han vid ett kommunalval 1862 för ett konservativt parti. Han skrev under sin långa journalistiska karriär för både ”Kreuzzeitung”, en högkonservativ tidning, och ”Vossische Zeitung”, det liberala Berlins då viktigaste språkrör. Fontanes hållning till de flesta stora frågorna i livet är mycket komplicerad och ofta ambivalent. Han kan utan vidare själv tänkas av och till ha yttrat den fras han lägger i den gamle Dubslav Stechlins mun i sin sista roman ”Der Stechlin”: ”Om jag hade sagt motsatsen, så hade det varit lika riktigt.” Detta till trots har många människor vid olika tillfällen försökt göra honom till ett språkrör för egna idéer, antingen de nu var konservativa, liberala eller snudd på socialistiska.
Båda Fontanes föräldrar var ättlingar till franska hugenotter som hade måst lämna Frankrike på 1600-talet och som tagit sin tillflykt till Berlintrakten. Fontane själv var stolt över sitt ursprung, men hans franska var skral och bestod främst av en uppsättning fraser som sprängdes in här och var i tyskan. Föräldrarna var mycket olika sinsemellan, så olika att de så småningom kom att separera. Fadern var en charmerande, ganska ansvarslös spelarnatur, som tog dagen som den kom och egentligen aldrig fick familjens ekonomi att gå ihop. Modern var arbetsam, pålitlig och sträng – hon längtade hela tiden efter en tryggad existens, som hennes man inte kom att kunna ge henne. För pojken Theodor och hans syskon innebar det konfliktfyllda förhållandet mellan föräldrarna en hel del pina och oro, men samtidigt kunde barnen glädja sig åt ett ganska stort mått av frihet. På den tänkta frågan: ”Hur blev du och dina syskon uppfostrade?” ger han svaret ”inte alls och – utmärkt”. Mycket skolgång blev det inte heller och föräldrarna delade tidvis ”undervisningen” av sonen Theodor emellan sig. Det var faderns undervisning som kom att göra det starkare intrycket; hans ”sokratiska metod” som bestod i ett slags stiliserade samtal mellan far och son, gärna om ganska perifera eller i alla fall mycket egensinnigt valda ämnen, kom att lämna djupa spår i pojkens minne. Här ett litet exempel på ett sådant samtal hämtat ur barndomsskildringen ”Meine Kinderjahre”:
”Du känner till Ost- och Westpreussen?”
”Ja, Pappa; det är landet som Preussen heter Preussen efter och som vi alla kallas preussare efter.”
”Bra, mycket bra; lite mycket Preussen, men det skadar inte. Och du känner också till huvudstäderna i de båda provinserna?”
”Ja, Pappa; Königsberg och Danzig.”
”Mycket bra. I Danzig har jag själv varit och nästan i Königsberg också – det var bara så att det kom något emellan. Och har du hört vem som, efter vår general Kalkreuths tappra försvar, ändå till slut erövrade Danzig?”
”Nej, Pappa.”
”Det kan man inte heller begära; det är minsann inte många som vet det och de så kallade bildade, de vet det verkligen inte. Det var nämligen general Lefèvre, en sällsynt käck och dristig man, som Napoleon utnämnde till ”Duc de Dantzic”, med ett c på slutet. På det sättet skiljer sig språken från varandra. Allt detta hände 1807.”
Fontane genomgick en utbildning till apotekare (fadern var apotekare) och fick också under några år pröva på yrket, men mycket snart, egentligen redan från början, märkte han att detta inte var den väg han ville gå. Det var skriva han ville. Genom åren kom han att försöka sig på många former av skrivande: Sina första framgångar på den banan hade han som balladdiktare. Stoffet till balladerna hämtade han ofta från preussisk och skotsk-engelsk historia; han skrev om preussiska hjältar (”Der alte Derfflinger”) och skotska heroer (”Archibald Douglas”). Relativt snart efter att han slagit igenom som balladförfattare gav han sig också in på journalistiken: Till en början skrev han artiklar med politiskt innehåll för olika tidningar i Berlin och Dresden. På 1850-talet tillbringade han flera år i London, där han tidvis hade rollen som ett slags utrikeskorrespondent, men han skrev också annat; under denna tid kom till exempel hans första längre reseskildring, ”Jenseits des Tweed”, till efter en resa i Skottland. Under de tre preussiska krigen mellan 1864 och 1871 rapporterade han som krigskorrespondent direkt från de olika fronterna. På hemmaplan arbetade han under denna tid med de första banden av sina skildringar av hembygden Brandenburg. Ännu idag är det många människor som reser och även vandrar i trakterna omkring Berlin med hans ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg” som vägvisare. Ofta låter Fontane någon berömd man och hans gärningar stå i förgrunden av skildringen och platserna får bilda bakgrund, om än en intressant sådan. Speciellt livfulla är de kapitel i ”vandringarna” som innehåller dialoger. I kapitlet ”Dreilinden” i sista bandet ”Fünf Schlösser” finns en beskrivning av Heinrich von Kleists grav och vägen dit. Dreilinden ligger idag i utkanten av Berlin och under DDR-tiden fanns här en gränsövergång. Det var här eller åtminstone i närheten av denna plats som Kleist begick självmord (1811) tillsammans med sin älskade, den obotligt sjuka Henriette Vogel. Fontane beskriver i detta kapitel hur en grupp enkla människor på söndagsutflykt glatt samspråkande närmar sig graven. Så här skriver Fontane: ”Dottern gick ett par steg före. ’Han ska ju ha varit så hemskt fattig’, sa hon och vände sig om till hälften medan hon lät fingrarna leka med en stor medaljong som hängde kring hennes hals. ’En sån berömd diktare! Egentligen kan jag inte alls fatta det’. ’Det säger du Anna’, sa fadern. ’Men det kan jag säga dig, på den tiden var alla fattiga.’ Hans fru avbröt honom: ’ Jag har i alla fall hört något helt annat; det var för en sjuk kvinnas skull. Han ska ju ha älskat henne så hemskt mycket.’ ’Gud bevare mig’, sa mannen med ett tonfall som lät förstå att det inte kunde finnas något otänkbarare.”
Reportagen från krigsskådeplatserna fick så småningom sin slutliga form i de omfångsrika krigsböckerna. Fontanes tid som krigskorrespondent kom för övrigt att få en mycket dramatisk avslutning. Under det sista preussiska kriget, det mot Frankrike, råkade han i krigsfångenskap – under en avstickare till Jeanne D’Arcs födelsestad Domrémy blev han tillfångatagen av en grupp partisaner. Under några dagar svävade han i livsfara, eftersom han misstänktes för spionage, men genom Bismarcks ingripande räddades han först ur den faran och en tid senare ur fångenskapen. Bismarck skrev bland annat så här till den franske ministern Jules Favre: ”Ingenting kan rättfärdiga en sådan behandling av en harmlös historiker.”
Efter att under ett antal år ha skrivit för ”Kreuzzeitung” lämnade Fontane denna tidning och blev 1870 teaterkritiker vid ”Vossische Zeitung”. Vid början av den höstens spelsäsong intog han sin hörnplats 23 på parkett i kungliga teatern, en plats som under hans tid som kritiker kom att bli berömd i Berlins teatervärld. I nära tjugo år ägnade han sig åt denna form av skrivande, ofta mycket intensivt, man har beräknat att han under perioden skrev om närmare 800 föreställningar.
1850 gifte sig Fontane med Emilie Rouanet-Kummer. Hon härstammade också från den hugenottiska kolonin i Brandenburg och hade som maken till stora delar franskt påbrå. På grund av Fontanes tidvis mycket osäkra arbetsförhållanden och högst varierande inkomster kom Emilies liv som gift att ofta vara ganska svårt. Under de år då maken arbetade i London flyttade hon mellan olika släktingar och vänner och bodde än här än där och endast en kortare tid tillsammans med sin man i London. På tretton år födde hon sju barn av vilka tre pojkar dog i späd ålder. Långa tider var Emilie ensam om ansvaret för barnen. Längre fram i livet blev hon Fontanes allra viktigaste korrekturläsare – alla hans romaner gick genom hennes händer, oftast ett flertal gånger. Bland barnen var det den enda dottern Mete som kom att stå Fontane närmast. Hon var en mycket originell personlighet, viljestark och intelligent, men också psykiskt labil. För Fontane var väl hennes starka bindning till honom, som egentligen aldrig upphörde, både till glädje och bekymmer. Man får anta att många av de komplicerade kvinnliga karaktärerna i de romaner han kom att skriva bär drag av Mete.
Fontane kom genom åren att vara med i ett flertal litterära klubbar och föreningar. Det litteratursällskap som han hade bindningar till längst var det konservativa ”Tunnel über der Spree”, där han var medlem i drygt tjugo år. När det gällde politik var han inte alltid överens med gruppens linje, men atmosfären där var på det stora hela öppen och tolerant, så meningsskiljaktligheter var inget problem. Dessutom knöt han många vänskapsband i sällskapet bland annat med flera kända författare. Han lärde känna den åldrade romantikern Eichendorff, generationskamraten och realisten Theodor Storm, målaren Adolph von Menzel och den då unge Paul Heyse, som senare kom att bli Tysklands förste Nobelpristagare i litteratur (vars verk det väl inte är så många som känner till idag). ”Tunnel über der Spree” var för Fontane ett slags skola, där han fick både ta emot och ge litterär kritik, där han övade upp författarhantverket. Medlemskapet i föreningen kom dessutom att bli hans väg in i Berlins kulturliv på allvar.
Det var först mot slutet av 1870-talet, när han närmade sig sjuttioårsåldern som han fann sin egentliga litterära väg. Det var då han började skriva sina romaner, som ofta fick utspela sig i hans samtids Berlin. Många av dem behandlar konflikten mellan den enskilda människans anspråk på eller längtan efter personlig lycka och samhällets krav på henne. Huvudpersonen är i många fall en kvinna med ett problematiskt förhållande till den man hon mer eller mindre mot sin vilja kommit att bli gift med. I nästan alla dessa romaner har dialogen en mycket framskjuten plats. Det talas gärna och mycket och detta gör att livets frågor, stora som små, belyses ur en mängd olika synvinklar. Ingenting ligger absolut fast; det går alltid att se saker från ett annat håll också.
”Inte att uppfinna utan att finna stoffet är romanförfattarens uppgift.” Fontane byggde i många fall sina romaner kring händelser som utspelat sig i verkligheten i hans omgivning. Äktenskapsromanen ”L’Adultera” är baserad på en skandal i storfinanskretsar i Berlin – en kvinna lämnar plötsligt man och barn för att börja ett nytt liv tillsammmans med sin älskare. Romanen ”Cécile”, historien om en vacker före detta furstemätress, som för att fly från sitt förflutna gifter sig med en man som hon egentligen inte älskar, har också sina rötter i en nära verklighet. Med ”Irrungen, Wirrungen”, som utkom 1888, nådde Fontane sin första höjdpunkt som romanförfattare. Av en del kännare betraktas verket idag till och med som hans främsta över huvud taget. Till skillnad från de flesta andra Berlinromanerna har den inte sitt ursprung i autentiska händelser. Huvudpersonerna i romanen är Lene, en flicka av folket, och Botho, en ung adelsman, vars familj har finansiella problem och därför vill gifta bort honom med en rik kusin. Botho och Lene älskar varandra, men omgivningen och Bothos svaghet gör att deras förhållande snart tvingas till ett slut. Personerna i romanen, även bifigurerna, är nyanserat och känsligt skildrade och dialogerna gör ett mycket genuint intryck. Läsaren får också inblickar i huvudpersonernas inre. Bothos försök att på ett för honom typiskt vankelmodigt vis lösa konflikten skildras på ett ställe så här: ”Var mitt liv i ordning? Nej. Ordning är äktenskap. Vill jag gifta mig? Nej. Väntar hon sig det? Nej. Eller blir avskedet lättare, om jag skjuter upp det? Nej. Och varför dröjer jag då?… Dum fråga. För att jag älskar henne.” Romanen blev emellertid inte någon framgång när den kom ut, tiden var inte mogen för den ännu. Trots att Fontane här, som alltid, var mycket återhållsam i sin skildring av själva kärlekslivet eller erotiken, så väckte just den sidan mycket ogillande, bland annat kom boken att omnämnas som en ”förskräcklig horhistoria” som det inte var passande för anständigt folk att läsa.
De flesta av Fontanes romaner publicerades först som följetonger i tidningar eller speciella romantidskrifter innan de gavs ut i bokform. ”Frau Jenny Treibel” kom 1892 ut i ”Deutsche Rundschau”, en välrenommerad kulturtidskrift. Något år senare kom den som bok på sonen Friedrichs förlag. Denna roman hör till de idag mest lästa bland Fontanes verk. Inslaget av ironi är större i ”Frau Jenny Treibel” än i någon annan av romanerna, men fördenskull saknar den inte värme. Huvudpersonen och titelfiguren är en kvinna från ursprungligen enkla förhållanden som gift upp sig till kommerserådinna. Hon är inbilsk och sentimental, penninggirig och gråtmild, men har ändå mitt i allt detta ett slags charm. Fontanes syster Jenny Sommerfeldt var förebilden för denna romangestalt. Den yngre kvinnliga huvudpersonen har lånat drag från Mete, Fontanes dotter. Liksom i de andra romanerna har författaren lagt ner mycket arbete på bifigurerna. Ibland är det nästan som om dessa vore viktigare än huvudpersonerna. Fontane har i allmänhet en skarp blick eller kanske snarare en stark dragning till det betydelsefulla i det (skenbart) obetydliga. I ”Frau Jenny Treibel” läggs på ett ställe följande yttrande i den viktiga bipersonen professor Wilibald Schmidts mun: ”En bisak, det är sant, har ingen betydelse om den bara är en bisak, om den inte har något särskilt i sig. Men har den detta särskilda, då är den huvudsaken, i den finns det sant mänskliga.”
Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.
Det viktigaste i romanen utspelar sig i dialogerna. Föräldrarna pratar mycket om sin dotter och funderar tillsammans på hur hon är och hur hennes liv med Innstetten kommer att bli. Föräldradialogerna är oftast mycket täta och det märks tydligt hur väl de två känner varandra. Många av samtalen utspinner sig mellan Effi och Innstetten och ofta talar de förbi varandra. Läsaren ser detta, men de själva märker för det mesta ingenting. Berättaren håller sig nästan alltid försynt i bakgrunden, men ändå är man som läsare nästan hela tiden på ett vagt sätt medveten om honom och om hur han väver samman berättelsens trådar. Själva otrohetshistorien skildras på ett på en gång diskret och raffinerat sätt. Berättaren förmedlar så gott som ingenting av förloppet direkt utan det är romanfigurernas samtal om främst ganska ovidkommande saker som ger oss som läsare vinkar om vad det är som pågår i det fördolda. Det är mest Effis röst som vi får höra i detta sammanhang och den är på ett märkligt och svårdefinierbart sätt förändrad och utan liv. Dialogen fungerar här som ett slags förklädd berättarröst, som på indirekt väg informerar läsaren om skeendet. Romanen utmärker sig just för nyanserade och ofta glidande växlingar mellan olika röster och sätt att framföra berättelsen. Helheten är oerhört väl genomtänkt och noggrant komponerad – ingen mening står där den står av en tillfällighet.
Under arbetet med ”Effi Briest” blev Fontane under en period svårt sjuk, både fysiskt och psykiskt och han tvivlade på att han någonsin skulle orka slutföra romanen. Han såg sig själv som ”det gula lövet på trädet vid senhöstens inträde”. Då ingrep hans läkare med ett ganska okonventionellt ”recept”: Den sjuke skulle skriva sig frisk, men inte med ”Effi Briest”, i stället skulle han skriva om sin barndom. Fontane följde anvisningen och skrev minnesboken ”Meine Kinderjahre” om uppväxten i Neuruppin och speciellt Swinemünde. Metoden fick önskad effekt och efter ett tag kunde han också återuppta arbetet med romanen och de två böckerna kom att ”korsbefrukta” varandra. Kessin i romanen var verklighetens Swinemünde; den äventyrslystne och halvvilde pojken Theodor som lekte i hamnen i Swinemünde var den unga Effi i romanens början.
”Effi Briest” har översatts till en mängd språk, och det har till exempel gjorts tre översättningar av ”Effi Briest” till svenska; den senaste kom 1986. Det finns hittills fyra ”Effi Briest”-filmer – den mest kända är Fassbinders version med Hanna Schygulla som Effi. I ”Krapp’s Last Tape” låter Samuel Beckett Krapp drömma om Effi, om hur han söker lyckan med henne ”däruppe vid Östersjön” i dynerna, bland tallarna. Och titeln på Günter Grass’ roman ”Ein weites Feld” är ett direkt citat ur ”Effi Biest”. Den lilla frasen yttras, ibland med någon mindre variation, av Effis far, varje gång han känner att livet är för svåröverskådligt och komplicerat för att det skulle finnas någon mening i att entydigt ta ställning för eller emot det ena eller andra tänke- eller förhållningssättet. Thomas Mann säger om romanen: ”Ett romanbibliotek med det strängaste tänkbara urval, begränsat till, låt oss säga, dussinet böcker eller tio eller sex – får inte sakna ’Effi Briest’”.
Fontanes egen föreställning om sitt författarskap eller sin gärning över huvud taget är jämfört med detta mycket anspråklös. Som gammal sammanfattade han sitt liv och sina framgångar så här i dikten ”Summa Summarum”:
”Eine kleine Stellung, ein kleiner Orden
(Fast wär ich auch mal Hofrat geworden),
Ein bißchen Namen, ein bißchen Ehre,
’ne Tochter ”geprüft”, ein Sohn im Heere,
Mit 70 ’ne Jubiläumsfeier,
Artikel in Brockhaus und in Meyer.
Altpreußischer Durchschnitt. Summa Summarum,
Es drehte sich alles um Lirum, Larum,
Um Lirum, Larum Löffelstiel,
Alles in allem, es war nicht viel.”
Marcel Reich-Ranicki som är Tysklands idag utan jämförelse mest inflytelserika litteraturkritiker framhåller gärna Fontanes storhet och han nämner ofta ”Effi Briest” som en av sina absoluta favoritromaner. Som ett kuriosum kan jag här tillägga att Martin Walser i sin skandalomsusade roman ”Tod eines Kritikers”, som anses handla om just Reich-Ranicki, på ett ställe låter huvudpersonen i romanen, den berömde litteraturkritikern Ehrl-König inta sin plats i en tronliknande fåtölj vars fyra ben är placerade på varsin bok: ”Faust”, ” Der Zauberberg”, ”Berlin Alexanderplatz” och… ”Effi Briest.”
(texten är skriven någon gång 2005-2006)