Tillbaka

Nyss satte jag ner fötterna i Vänersborg efter sommarens Italienresa. Det blev ett par veckor i Pesaro med turer till Urbino, Gradara och Focara. Den här gången lyckades jag äntligen fotografera Danteinskriptionen över porten till Fiorenzuola di Focara:
Dante

Efter Pesaro levde vi lata och goda dagar på La Curbastra, agriturismo med fruktodling (särskilt persikor) i utkanten av Faenza. En dag blev en mosaikrundvandring i sommarhettan i Ravenna – ett avbrott från Curbastralivets ”dolce far niente”.

Under resans gång köpte jag lite böcker:

Alessandro Baricco: Senza sangue (ännu inte översatt till svenska, men det dröjer nog inte länge innan boken kommer på svenska, eftersom Baricco ju är ganska stor i Sverige)
Sebastiano Vassalli: Un infinito numero (intressant nutida italiensk författare som väl knappast är känd i Sverige; så vitt jag vet finns inget översatt av honom)
Ada Negri: Mia giovinezza (poet som bland annat dykt upp här under pausträdet i samband med Klara Johanson)
Ada Negri: Poesie
Enzo Bettiza: Il libro perduto (intressant, i Sverige väl okänd författare som jag tidigare berört i en kort text)
Giuseppe Ungaretti: Vita d’un uomo (en av Italiens moderna klassiker inom poesin; åtminstone delar av hans verk finns på svenska)
Edgarda Ferri: L’ebrea errante (en för mig ny författare; boken är ett slags hybrid mellan roman och historisk skildring och den handlar om judarnas situation i Europa under renässansen)

Undan för undan kommer jag att ta upp åtminstone en del av böckerna lite närmare här under pausträdet. Med dagens lite torftiga text vill jag egentligen bara signalera min återkomst till bloggvärlden.

Il fantasma di Trieste

Trieste

Sedan någon vecka läser jag (vid sidan av en del annat) ”Il fantasma di Trieste”, en roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza. Romanen är ett slags variation på Thomas Manns ”Buddenbrooks Verfall einer Familie” förflyttad till Trieste och Östrerrike-Ungern. Tiden är i förhållande till tiden i Manns roman något senare, vi befinner oss i perioden mellan det förra sekelskiftet och första världskrigets utbrott. Den unge Daniele Solospin är på sätt och vis (men bara på sätt och vis!) ett slags parallellgestalt till Hanno Buddenbrook. ![bild](/wp-content/castelloduino1.jpg @alignright) Det är en facinerande roman med suggestiva personporträtt och samtidigt ger den inblickar i det här områdets historia i en turbulent tid; dessutom innehåller den intressanta diskussioner om bland annat politik, konst och livets mening. Jag citerar här, som ett litet exempel, vad den triestinsk-judiske målaren Enrico Pfeffer tänker om förhållandet mellan konst och vetenskap:

La scienza non ha mai portato nulla di buono allo spirito artistico, anzi, in senso lato, non ha mai giovato allo spirito dell’umanità. Il dominio della scienza è il dominio di una mentalità frigida, ottimistica, catalogatrice, che auspica e crede in un progresso incondizionato, rettilineo, della civiltà: e tale illuminismo da quattro soldi, è quanto di più estraneo possa esserci per l’arte, che sempre si è alimentata in eguale misura di pessimismo e di ottmismo, di speranza e di profonda sfiducia, che è stata sempre disposta a tutte le avventure, a tutti i colpi di testa, pur di assecondare l’umanità nel suo intimo e oscuro sviluppo, il quale, badate, è una cosa diversa e ben più seria del ”progresso” ufficiale in cui fingono di credere gli scienziati, gli uomini di governo, i preti, i maestri di scuola e i grandi industriali.![miramare](/wp-content/Miramini.jpg @alignright)

Vetenskapen har aldrig haft något att tillföra konsten och i vidsträckt bemärkelse har den aldrig haft något att erbjuda mänskligheten på ett andligt plan. Vetenskapens herravälde innebär att vi behärskas av en kylig mentalitet, oövertänkt optimism och en iver att katalogisera, vilket för till en ovillkorlig framstegstro, blind för komplikationer. Och dessa upplysningsidéer av billigaste slag är så långt ifrån konsten som man kan komma. Konsten har alltid levt lika mycket på pessimism som på optimism, på hopp i lika mått som på djupaste misstro och den har alltid varit beredd att kasta sig in i alla äventyr, att följa de vildaste idéer för att ledsaga mänskligheten i dess innersta och dunklaste utveckling, vilken – lägg märke till detta – är något helt annat än och mycket allvarligare än den officiella ”utveckling” som vetenskapsmän, politiker, präster, lärare eller näringslivets män låtsas tro på. (min något fria översättning)

Bismarck: Klara Johanson

![Bismarck](/wp-content/Otto_von_Bismarck_r.jpg @alignleft)Klara Johanson rör sig i sin essäistik obehindrat mellan de mest skilda områden; här under pausträdet har jag hittills låtit henne tala om romangenren, Rahel Varnhagen och Ada Negri. Idag vidgar jag perspektivet ytterligare – idag handlar det om Bismarck. Om någon till äventyrs skulle ha tröttnat på det enformiga tugget om Bismarck som järnkanslern och en Bismarckbild helt inklädd i Blut-und-Eisen, så kastar dagens text ett litet annat ljus över denne man. I kapitlet ”Den siste statskonstnären” (1924) i essäsamlingen ”Det speglade livet” finns bland annat följande intressanta reflektioner över Bismarckgestalten att läsa:

Leo XIII lär – efter 1890 – vid begynnande trassel i Europas affärer ha brukat jämra: ”Mi manca Bismarck”. Det var inte just en väns och bundsförvants bortfall Hans Helighet hade att beklaga: han sörjde, från ett högre plan, den oförliknelige kapellmästaren som en stund med sådan brio hade dirigerat den europeiska konserten.

Musikprestationen var kanske inte idealisk, om än mästerlig jämförd med nutida samspel, men man kunde hålla för öronen och ägna sig helt åt tjusad beskådan av dirigenten. Han var imposant och förfärande i sin hållning, fascinerande i sina oberäkneliga åtbörder. Sin taktpinne skötte han som en ekvilibrist, och gamle kejsaren i sin loge, häpen och oförstående, lät honom veta att han liknade en synförvändnade cirkusartist jonglerande med en hop klot.

Längre fram i texten vänder Klara Johanson blicken mot sin egen samtids politiker och jämför dessa med Bismarck:

Vad är detta för en statistpersonal som förmäter sig att bekläda hjälterollerna på världsteatern? Det är fullkomligt outhärdligt att se sådan dussinvara dag för dag fylla pressen och mänsklighetens sinne med sina entréer och sortier, sitt käbbel och sina statsaktioner och sina snapshots. Jag undrar om inte publiken snart skall tröttna. Den erfar redan en viss malaise men tolkar denna oriktigt: som vållad av de uppträdandes vårdslösa inverkan på liv och egendom. Skadegörelserna kunde vara hundra gånger värre och likväl bäras med gott humör om blott gärningsmännen ägde gåvan att charmera. Att bli lurad på både bröd och skådespel är något för starkt.

Här insmyger sig hos mig en fundering över hur dagens politiker skulle ha klarat den Johansonska granskarblicken.

I slutet av kapitlet infogar Klara Johanson ett par Bismarckcitat:

Själv bekände han en gång: ”Faust klagar över de tvänne själar som bor i hans bröst; jag härbärgerar en hel hop som ligger i gräl med varandra. Där går det till som i en republik. Det mesta de säger meddelar jag, men där finns också hela provinser där jag aldrig skall låta någon annan mänska titta in.” En premiärminister så själfull! Och mot slutet av sin karriär yttrade han sig i riksdagen så här oparlamentariskt: ”Det finns en massa mänskor som hela livet igenom bara har en enda tanke, och med den råkar de aldrig i motsägelse. Jag hör inte till dem, jag lär av livet, jag lär så länge jag lever, jag lär ännu i dag. Jag tycker också det borde vara angenämt för riksdagen och alla mina motståndare att jag inte var dag säger detsamma. Jag åtminstone känner det ibland som ett obehag att mina motståndare jämt och ständigt säger detsamma. Jag längtar ibland efter omväxling”… Också var han född på första april.

Det sista stycket i kapitlet lyder så här:

Ej heller överskattade han sitt yrke. En regeringschef höll han för en schackspelare eller en dansör på lina eller helt simpelt en väderspåman som i bästa fall gissar rätt. Han förväxlade sig inte som Wilson med Försynen eller som Mussolini med Messias, men att han hade tur det erkände han ofta med ett meningsfullt ordstäv (det bästa ting han tog från fransmännen): ”Ça va bien – pourvu que ça dure, sa han som ramlade ner från taket”.

![Fontane](/wp-content/fonte6.jpg @alignright)(För övrigt kan jag säga att Bismarckgestalten har haft en inte försumbar betydelse för Theodor Fontanes senare författarskap. Fontanes inställning till Bismarck var kluven, men Bismarck var utan tvivel en person som Fontane fann ytterst intressant – för övrigt figurerar Bismarck i flera av romanerna, visserligen i periferin, men dock. Längre fram tänker jag skriva något om Fontanes förhållande till Bismarck här. Ja, och Klara Johanson tänker jag fortsätta att vända och vrida på; det finns mängder av upptäckter att göra i hennes tankevärld.)

Ada Negri: Klara Johanson

![Ada](/wp-content/autori_ada_negri2.jpg @alignleft)I avsnittet ”Små äreminnen” i ”Det speglade livet” finns en liten text som presenterar den väl i Sverige i det närmaste okända italienska poeten Ada Negri. Och slår man upp en italiensk litteraturhistoria, så är det inte heller säkert att hon finns med där. Så här skriver Klara Johanson i början av kapitlet, som hon givit namnet ”Proletärernas poet”:

Ada Negri har radikalare och snabbare än de flesta genomlöpt den traditionella poetkarriären: fattigdom, isolering, kamp för det andliga livet, framträdande på vädjebanan, lagern…

Hon hör hemma i Lombardiet och är född 1870 i den lilla staden Lodi som dotter till en fabriksarbetare, tycks det. En liten smula uppfostran måste hon ha fått, ty vid aderton år blev hon anställd som småskollärarinna i Motta Visconti, en avsides bygd vid Ticino.

Som vi ser är Ada Negri och Klara Johanson generationskamrater. Någon sida längre fram går presentationen vidare på det här sättet:

![Negri](/wp-content/autori_ada_negri1.jpg @alignright)Ada Negri är proletärernas skaldinna. Hon var det så länge hon kunde räkna sig bland dem, och hon har förblivit det sedan hon gick över till ”kapitalisternas” läger. När hon klagade, hotade och grät i sina bittra förstlingsdikter så var det inte en missnöjd ungdom som knotade över sitt eget oförskyllda betryck utan ett korat ombud för tusenden, vilkas öden hon samlade och bar fram som en börda av anklagelsematerial.

I diktsamlingen ”Maternità” finns en dikt som Klara Johanson introducerar så här:

Där kommer de, ”le Dolorose”, från kvalmiga vindskyffen, från malariasmittade risfält, från majsåkrarna där pellagrans spöke far fram med vanvettsögon, från alla träldomens och nödens nästen, och som ett dån av vattenforsar brusar deras kör:

I vårt förpinade och sjuka sköte
de arma danades till jämmerns möte.

Vårt skämda blod i deras ådror brände,
på deras lemmar tyngde vårt elände.

Visst ville vi se till dem dagen lång,
men över vår dag ruvar trälens tvång.

Vi mala söner oss i Grottekvarnen
och gatans slödder få ta hand om barnen.

Vår moderslycka är en ångestgråt,
ej kärt bestyr och smeksam vaggvislåt.

Sjung du i stället – dina ord blir hörda –
om denna moderskapets pinobörda!

Ja, du vars vers är röd av bröders blod
och flämtar av förtrycktas upprorsmod,

du som har brottats själv med onda öden,
sjung denna smärta, bittrare än döden!

Du minns väl, säg, du minns: i gångna år
din egen moders klagan ljöd som vår.

Klara Johanson behärskade ett flertal språk, bland annat italienska och hon kommenterar ofta dikterna i deras originalform, som här den vi just läst (Är det hon själv som översatt den?):

Jag erinrar mig för tillfället ingen strof som i lika obeskrivligt enkel form rymmer en så suggestiv skönhet som denna sista, sådan den lyder i originalet:

Ricòrdati, ricòrdati: così
pianse tua madre nei lontani dì.

Jag avslutar den här lilla presentationen av Ada Negri med en dikt med ett ljusare och hoppfullare innehåll. ”Fontana di luce” (Fontän av ljus) heter den:

Nel marzo ebro di sole il grande arbusto
in mezzo al prato si coprì di gialli
fioretti: le novelle accese rame
salenti e ricadenti con superba
veemenza di getto dànno raggi
e barbagli a mirarle; e tu quasi odi
scroscio di fonte uscir da loro; e tutta
la Primavera da quell’aurea polla
ti si versa cantando entro le vene.

Bron över Drina

Häromdagen talades vi vid under pausträdet om romaners eventuella bundenhet vid tiden. Är kanske ”Bron över Drina” (Na Drini Cuprija) av Ivo Andrić just en sådan där roman som inte åldras, en roman som tidens tand inte rår på?

Genom att göra en bro till huvudperson har Andrić lyckats skapa en romanhandling som suveränt och självklart sträcker sig genom århundradena där andra romaners handling med möda griper över årtionden. Också på rumsplanet är dimensionerna kolossala: Bron är en länk mellan Västerland och Österland. Den är också ett förunderligt jättelikt smycke mitt bland de vildaste skogklädda berg.

Och det märkliga är att denna bro i verkligheten motsvarar romanbilden av den. Andrić har inte lagt till något, inte förstorat något, han har helt enkelt talat djupaste sanning. Han har givit röst åt bron.

bro

most