Kategori: Litteratur

Jag har bläddrat och läst i det lilla häftet ”Ord från Lettland”, som jag fick med mig från bokmässan i Göteborg 2004. Och jag har valt ut en liten liten dikt av Valts Ernštreits. Så här ser den ut:

I drömmen såg jag en varg.
Han hade din röst
och snöyra bakom ryggen.

Den är storlagen i sin litenhet och jag läser den en gång till och så ännu en gång. Vem är då Valts Ernštreits? Jag hitter en liten text om honom i häftet. Den här:

Valts Ernštreits är född i Riga 1974. Han tillhör den liviska minoriteten i Lettland, en av endast några hundra som talar liviska. Ernštreits är doktorand vid universitetet i Tartu, han skriver essäer om det liviska språket och kulturen, undervisar i liviska vid universiteten i Tartu och Riga. Han är frilansöversättare och journalist, vice ordförande för Liviskt Kulturcentrum. Som konstnär har han medverkat i en rad utställningar, bland annat i Tallin och Helsingfors. En diktsamling ”Inter/rational” (2004) är översatt till estniska , finska och nederländska.

Nu var det ju egentligen inte meningen att det här skulle handla om språkliga minoriteter, men när jag läser ”han tillhör den liviska minoriteten i Lettland, en av endast några hundra som talar liviska” ja, då kan jag inte låta bli att tänka och säga något om detta – även om det ju fortfarande är vargdikten som är kärnan. Fast kärnan har hamnat väldigt högt upp, liksom strax innanför skalet. I alla fall – liviska och han undervisar i liviska. Vem läser liviska? Och skriver han sina dikter på liviska? Vem talar han liviska med?

Jag slår upp första kapitlet i boken ”Europas styvbarn” av Ingmar Karlsson (det är en lånad bok och lånet har blivit alltmer utsträckt). Där kan man bland annat läsa det här om liviskan:

Liverna är de äldsta invånarna i dagens Lettland. De är nära besläktade med esterna och talar således ett finsk-ugriskt språk. Likheten med estniskan och finskan kan enklast demonstreras med de fem första räkneorden iks, kaks, kuolm, neli, viz.

I Spiegel spezial Bücher 2005 läser jag om en nyutkommen biografi över Hugo von Hofmannsthal. De inledande raderna lyder så här:

Wunderkind der Lyrik, Nervenbündel und widerwilliger Libretto-Lieferant – Hugo von Hofmannsthal hatte viele, allzu viele Facetten. Ulrich Weinzerl porträtiert ihn dennoch bravourös.

Enligt artikelförfattaren har Ulrich Weinzerl lyckats väl mot alla odds, eftersom Hofmannsthal är mycket svårfångad som person, hans verk är oöverskådligt och han dessutom inte har mycket till övers för vad han kallar ”den läppischen Biographismus” (ungefär ”den larviga biografismen”). Ja, slutraderna över Weinzerl är närmast översvallande, kanske borde jag läsa den här biografin för att se om det är sant:

Mehr als diese Glanzleistung luzider Prosa hätte auch der Biografien-Skeptiker Hofmannsthal sich nicht erträumen können.

Fast egentligen tänker jag först av allt på dikten ”Ballade des äußeren Lebens” när jag ser Hofmannsthals namn, en honungstung dikt jag tycker är oändligt vacker:

Ballade des äußeren Lebens

Und Kinder wachsen auf mit tiefen Augen,
Die von nichts wissen, wachsen auf und sterben,
Und alle Menschen gehen ihre Wege.

Und süße Früchte werden aus den herben
Und fallen nachts wie tote Vögel nieder
Und liegen wenig Tage und verderben.

Und immer weht der Wind, und immer wieder
Vernehmen wir und reden viele Worte
Und spüren Lust und Müdigkeit der Glieder.

Und Straßen laufen durch das Gras, und Orte
Sind da und dort, voll Fackeln, Bäumen, Teichen,
Und drohende und totenhaft verdorrte…

Wozu sind diese aufgebaut? und gleichen
Einander nie? und sind unzählig viele?
Was wechselt Lachen, Weinen und Erbleichen?

Was frommt das alles uns und diese Spiele,
Die wir doch groß und ewig einsam sind
Und wandernd nimmer suchen irgend Ziele?

Was frommts, dergleichen viel gesehen haben?
Und dennoch sagt der viel, der ”Abend” sagt,
Ein Wort, daraus Tiefsinn und Trauer rinnt

Wie schwerer Honig aus den hohlen Waben.

Jag har allt emellanåt funderat lite över den självbiografiska komponenten i den ena eller andra romanen. Jag har frågat mig om det alls finns några helt påhittade romaner (som är bra). Är många, kanske de flesta, romaner i första hand ett slags bearbetning av den egna biografin? Sedan kan man vända på det (och bita sig sjäv i svansen – hårt!) och fråga sig om inte det eventuella påhittade också är en del av författarens biografi, ett spån ur biografin över författarens påhitt(ighet). Så, nu har ni snart tröttnat på mig och jag passar därför på att ge ordet till någon annan. Jag ger ordet till Enzo Bettiza. Så här säger han angående detta till Dario Fertilio i intervjuboken ”Arrembaggi e pensieri. Conversazione con Enzo Bettiza”. (Den här gången ska jag inte trötta er med en dubbel text, utan ni får bara min översättning.):

Jag tror inte att någon författare kan bortse från sin egen biografi. Självbiografi i vidsträckt bemärkelse, en självbiografi som inte bara behandlar författarens privatliv, utan också de förhållanden omkring honom som han låtit strömma in i verket, miljön han växte upp i, språken och dialekterna som han talade och mycket annat.

Bettiza fortsätter sedan med att gå igenom några stora europeiska romaner och peka på deras mer eller mindre tydliga självbiografiska komponenter. Han avrundar det hela med de här slutorden:

Självbiografin är för den autentiske författaren alltså inte något minimalististiskt, privat, känslomässigt: den är – antingen den uppträder i direkt eller förtäckt form, antingen den är förkortad eller utvidgad – hans kreativa måltiders dagliga bröd.

Jag föreställer mig att det finns en del mer att säga om det här…

Just nu sysslar jag ganska intensivt med den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza och hans verk. Idag läser jag en intervjubok med Bettiza skriven av Dario Fertilio. I kapitlet om hans förebilder räknar Bettiza först upp Tolstoj, Dostojevskij, Thomas Mann, Musil, Slataper, Svevo och Saba, men säger egentligen inte så mycket om var och en av dessa. De hör till kanon och behöver så att säga inte försvaras eller förklaras (beträffande "kanon" finns en liten diskussion här). I stället tar han upp Guido Piovene, en internationellt relativt okänd författare som dessutom åtminstone delvis har fallit i glömska i Italien. Bettiza talar om Piovenes sista roman ”Le stelle fredde”, en roman om en livskris, om en kris i skapandet, om en flykt från livet in i ett limbo där huvudpersonen samtalar med levande och döda, bland andra med Dostojevskij. Detta kalla dödsrike är ett slags metafor för skrivandet och samtidigt krisens hopplösa lösning.

Jag går till bokhyllan, för jag känner igen den där titeln ”Le stelle fredde” och hittar boken – vi har skönlitteraturen i bokstavsordning i det här huset. Jag tror jag läste den någon gång när jag var lite över tjugo år. Jag bläddrar och ser att jag strukit för ett antal små stycken. När jag läser de här förstrukna ställena känner jag igen dem, de är egenligen lite som ett utdrag ur en bortglömd dagbok. Nu väljer jag ut några av dem åt er att läsa. Ni får dem både på italienska och svenska, så att ni kan se om jag skulle förvränga något (översättningarna behöver i alla fall putsas något, det ser jag):

”Si può sapere perché sei venuto qui?”
”Sinceramente non lo so. Può darsi che ognuno sia in cerca di un proprio modo di morire.”

(”Kan man få veta varför du har kommit hit?”
”Ärligt talat så vet jag inte. Kanske är det så att var och en söker efter sitt eget sätt att dö.”)

Mi dice sempre: oggi si è così soli, che non si può nemmeno adattarsi a morire…

(Han säger alltid till mig: idag är vi så ensamma att vi inte ens kan finna oss i att vi måste dö…)

”Ti sembra che io abbia la faccia di un assassino?”
”Gli assassini non hanno una faccia speciale.”

(”Tycker du att jag har en mördares ansikte?”
”Mördare har inget särskilt ansikte.”)

Sapevo che era qui. Lei fa come gli insetti che vogliono sfuggire a chi li guarda rimanendo immobili e facendo il morto.

(Jag visste att ni var här. Ni gör som insekter som försöker undkomma den som ser på dem genom att sitta blickstilla och låtsas vara döda.)

Le emozioni più forti cominciano solo quando non ci si accorge più di averle.

(De starkaste känslorna uppkommer först när man inte längre märker att man har dem.)

Vi trovavo tutto, mio padre, mia madre, maestri, compagni di lavoro, letture, fantasie, i miei animali, le mie piante, Ida, le accuse di cui avevo sofferto. Non più però come una volta, quando vedevo questo dalla parte mia. Adesso lo vedevo dalla parte dei fatti, non senza passione ed amore, ma era la passione e l’amore delle cose e dei fatti per la propria esistenza. Giocavo su un altro scacchiere, il loro non il mio.

(Jag fann allt, min far, min mor, lärare, arbetskamrater, böcker jag läst, fantasier, mina djur, mina växter, Ida, anklagelserna jag lidit under. Men det var inte som förr, då jag såg allt från mitt håll. Nu såg jag allt från själva händelsernas sida, inte utan smärta och kärlek, men det var en sakernas och händelsernas smärta och kärlek inför den egna existensen. Jag spelade på ett annat schackbräde: deras inte mitt.)

Någon gång i somras skrev jag något litet om den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza – det var apropå romanen ”Il fantasma di Trieste”. Nu läser jag hans självbiografi ”Esilio” för tredje eller fjärde gången. ”Esilio” betyder exil och boken handlar om Bettizas uppväxt i Spalato (idag Split) och Zara (idag Zadar), om hans tonår under andra världskriget, om flykten eller fördrivningen efter kriget och – mera i korthet – om tiden efteråt. Bettiza växte upp i ett tvåspråkigt hem, hans mor var montenegrinsk serbiska och fadern var italienare. Språken i hemmet var den ventianska dialekten och en spalatinsk variant av serbo-kroatiska.

Det som utmärker Bettizas exil är att platserna där han växte upp, gick i skolan och lärde känna världen egentligen inte finns längre. Under andra världskriget totalförstördes Zara och Spalato blev också mycket illa tilltygat och städerna bytte efter kriget skepnad och också befolkning, det finns inga italienare kvar och även delar av den slaviska befolkningen har bytts ut. Det talas inte längre samma språk i städerna, som då Bettiza levde där.

Delar av självbiografin skulle kunna beskrivas som en essä om flykt och exil eller en betraktelse över dessa förteelser. Bettiza berättar och analyserar vad exiltillståndet kan göra med en människa. Han skriver till exempel så här om sin egen upplevelse av detta tillstånd:

Så här var det: jag hade en dunkel, oroande nästan ständig känsla av att mitt jag inte var mitt sanna jag, att mitt liv inte var mitt verkliga liv och att allt som jag såg och vidrörde bara var en projektion av tomheten.

På ett annat ställe talar han om sitt liv i landsflykten som en tillvaro som ”i bästa fall kunde betraktas som ett slags surrogatliv, ett liv som han inte levde och inte kände, ett liv som på ett onaturligt sätt – likt en protes vid benstumpen – fästs vid det liv han verkligen hade levt en gång i en tidigare existens – det liv som avbröts när han var arton år i Dalmatien.”

Mycket i de mer resonerande avsnitten i ”Esilio” cirkulerar kring flyktingars identitetsförlust och verklighetsförlust. För många som blivit offer för etnisk rensning och som fördrivits från sitt ursprungsland känns inte bara tiden de levde där borta som avlägset förfluten utan också rummet som sådant har för dem kommit att förpassas till det förflutna. Platserna de kommer ifrån finns inte och de själva kommer från ingenstans.

PS Det verkar vara något konstigt med kommentarfunktionen under det här inlägget – ibland syns kommentarerna, ibland inte. I värsta fall får ni placera nya kommentarer under persikoinlägget.