Kategori: Litteratur

En god vän till mig, som för ganska många år sedan lämnade Sverige för ett sydligare land, önskar sig ibland något från sitt gamla hemland. Sist frågade hon mig efter Harry Martinsons ”Resor utan mål”. Igår gick jag in på ett antikvariat i Göteborg, det är ett ganska stort antikvariat som inte ligger så långt ifrån saluhallen. Jag kommer inte på namnet nu. I alla fall klev jag in där och frågade efter boken. Styrbjörn – jag tror han heter så – gick målmedvetet fram mot en hylla och tittade uppåt. – Jag vet att den ska stå där, mumlade han. Sedan tog han en liten pall, klev upp och kom ner med två böcker. – De hör ihop och de är så vackra, så du måste köpa dem tillsammans, sa han. Den andra boken var ”Kap Farväl” och visst var de vackra. Jag köpte båda och tänkte en blandning av "det är roligt att ge bort något fint" och "tänk om jag skulle behålla dem". Nu ligger de här, men jag tänker inte behålla dem. Jag har bläddrat och läst lite, snart ska jag skicka iväg dem. Lite efter mitten i ”Kap Farväl” hittade jag den här dikten:

Den som dog ung lever älskad av minnet
och smekt av minnets ofantliga händer.
Genom de årstjocka dimmorna av händelser
går minnet av den lilla flickan Anni Gudrun
som dog när sommarregnet rök
stilla som hoppets svedje
och lyrplantan blommade
så skärt som hennes kind då hon levde.

Jag tänker nu göra ett försök att beskriva Gabriele D’Annunzios mest kända roman ”Il piacere” (1889). Vad kan den heta på svenska? Jag antar alltså att den är översatt och den heter antagligen då något med njutningen, lusten, lystnaden, eller vilket ord man nu kan ha valt för piacere…

Boken är en beskrivning av en ung mans sökande efter den högsta möjliga sensuella njutningen. Allt eller alla han möter är medel för detta sökande, man skulle nästan kunna säga att också han själv är reducerad till medel. Kärleken är ett estetiskt objekt, allt är skimrande yta. Boken erbjuder ett fantastiskt, nästan outtömligt scenario av färgskiftningar (däribland kanske tjugo nyanser av vitt för att ge ett exempel), dofter och sensuella kittlingar. Vi ser här ett försök att skilja ut skönheten ur världen och ge den rollen av ornament, smycke, prydnad, dekor, sinnlig retning – i en värld där ornamentet är det högsta. D’Annunzio vet allt om hur man beskriver kostbara, glänsande schabrak, svällande, polstrade divaner, genomskinliga, flortunna tyger, upphetsande skymtar av naken hud, rosenbladens sensuella yta och svindlande dofter. Just rosorna visar han en gränslös uppmärksamhet och särskilt gärna betraktar han de första fallande rosenbladen, den första antydan till kommande förfall. Han verkar många gånger söka just skönhetens sista stora ögonblick före förfallet och förruttnelsen. Eller är det Andrea Sperelli som söker detta? Huvudpersonen i romanen och författaren verkar vara intimt förbundna med varandra.

D’Annunzio är en mästare i erotisk framställningskonst (här finns det nog mycket att lära för andra skribenter på det här området). Han vet oändligt mycket om tempo, om närmande och fjärmande, om retardandon och stegringar, om avvisande och lockande. Och han bygger utsökta miljöer, sagolika kärleksnästen med en osviklig instinkt eller ska jag säga connaisseurtalang. Och så har vi också den här höga pulsen och hettan, som han än tyglar och än släpper lös.

Andrea Sperelli, denna blandning av skönande och playboy, får mig stundtals att tänka på målningen "Den döende dandyn" av Nils von Dardel. Dandyn ligger där nonchalant välklädd på sin divan med en spegel i handen och han betraktar sitt ansikte för att se hur han tar sig ut i dödsögonblicket, är han till sin fördel?

Finns det då någon handling i den här romanen? Ja, grundstråket skulle kunna beskrivas som en rad erotiska förbindelser mellan Andrea och olika kvinnor. Det är två kvinnor som står i centrum: Elena Muti och Maria Ferres. Elena trollbinder Andrea genom sin sensuella skönhet, sin kärlekskonst och kanske också sin flyktighet. Hon gifter sig, efter att ha givit Andrea en tid av raffinerat utsökt och lidelsefull erotik, plötsligt med en annan, en äldre, rik, i njutningar erfaren och perverterad engelsman. För att komma över förlusten söker sig Andrea olika erotiska surrogat bland de yngre överklasskönheterna på balerna och festerna i de romerska villornas överdådigt prakfulla salar och gemak. Han byter ut en mot en annan mot en annan i snabbt tempo och läsaren trakteras – förutom med beskrivningar av dessa äventyr – med Andreas och hans vänners jämförelser av och skryt om intima detaljer hos dessa kvinnor. Och kropparnas och hudens matta skimmer av opal och alabaster ramas in med siden, sammet, rosor, orkidéer. Men sedan inträffar något som bryter upp handlingen – Andrea såras svårt i en duell och lämnar Rom. Han tillbringar sin konvalescenstid hos en kusin som har ett slott beläget i en lantlig miljö nära havet. Slottet heter Schifanoja och här bjuds vi scener av utsökt stilren skönhet i slottets salar, på terrasser och balkonger och vi förs med ut på strövtåg i de prunkande, ljuvligt doftande rosengårdarna. Hit kommer sedan en ung kvinna med sin lilla dotter. Kvinnan heter Maria Ferres och i henne förälskar sig nu Andrea. Maria är en helt annan typ än Elena, fast lika vacker naturligtvis. Hon är allvarlig och bär på en hemlig sorg (läsaren får ett slags vink om att hennes man plågar henne på något sätt), hon är mycket bildad och kultiverad och oerhört känslig. Under tiden hon befinner sig sig på Schifanoja uppvaktar Andrea henne intensivt och hon förälskar sig i honom och detta verkligen på allvar. Marias kärlek till Andrea är nog den enda djupa kärleken som finns i romanen, den enda kärleken som lämnar ytan och där föremålet inte är utbytbart. Maria lämnar i alla fall slottet utan att de båda kommit närmare varandra fysiskt än till en första kyss. Sedan byts skådeplatsen tillbaka till Rom och vi finner Andrea i full färd med att försöka återerövra Elena, men hon gäckar honom. En tid senare dyker också Maria upp i Rom och Andreas begär efter henne flammar upp igen. Och nu passarer de gränsen och blir ett älskande par, men Andrea vill också ha Elena. Han älskar med Maria och tänker på Elena och deras förhållande trasas undan för undan sönder av hans kluvenhet tills han en gång kvider fram Elenas namn mitt under kärleksakten och där är det slut.

Hur förhåller sig då berättaren till Andrea? Jag sa nyss något om likheter mellan D’Annunzio och Sperelli, nå, detta betyder ändå inte att D’Annunzio låter berättaren vara helt distanslös till huvudpersonen. På ett ställe mot slutet av romanen stannar berättaren liksom upp och kommenterar förhållandet mellan Maria och Andrea:

För första gången, kanske, stod Andrea Sperelli inför en verklig passion; för första gången stod han inför en av dessa stora och sällsynta kvinnliga passioner, som lyser upp den mänskliga kärlekens gråa och obeständiga himmel som en strålande vacker och fruktansvärd blixt. Men han struntade i det. Han blev till en obarmhärtig bödel både för sig själv och för den arma kvinnan.

Tvivlen finns alltså mitt i överdådet, mitt bland de myllrande arabeskerna av sköna kroppar, raffinerade klädedräkter och bedövande dofter.

Hur ser då kronologin i den här romanen ut? Romanen börjar vid den punkt i händelseförloppet där Andrea återser eller snarare snart ska återse Elena efter sin vistelse på Schifanoja. Sedan går Andrea via minnet tillbaka till tidpunkten då Elena lämnade honom, varpå ett stråk i förloppet tar vid där minnen av livet tillsammans från början och framåt vävs samman med upplevelser i det nu där han under en tid försöker återuppta förhållandet med Elena. Sedan kommer en skildring av tiden efter Elena, en tid av ständigt nya erotiska förbindelser fram till duellen, där han är nära att dö. Därpå följer veckorna med Maria på Schifanoja. När Andrea sedan återvänder till Rom kommer episoden som romanen började med upp igen och därefter etableras i stora drag ett fast förhållande mellan händelseförlopp och berättat förlopp.

Så här till sist vill jag tillägga något jag glömde att ta med: Jag tycker mycket om beskrivningarna av Rom och av slottet Schifanoja och dess omgivningar som finns i romanen. Byggnaderna, alla ljusskiftningar och speglingar, träden, havet, kullarna – allt detta är oändligt vackert skildrat. Om jag tänker efter är detta nog den verkliga behållningen av romanen för mig.

Jag har precis läst Andrzej Stasiuks lilla novell ”Janek” i samlingen ”Navelsträngen i jorden”. Jag känner igen Stasiuk i texten: Det kosmiska perspektivet, den skarpa blicken in i materian, en viss sorts ”grabbighet” som inte stör mig och så den här märkliga ömheten för gamla maskiner:

När fordonet kör in i skogen försvinner det på en gång, upplöses i naturens allmänna röra, för maskinens ödmjukhet och grova oregelbundna former gör att landskapet erkänner den som sin egen skapelse, sitt eget barn – på samma villkor som sandhögarna, de mossbelupna timmerstockarna och alla andra naturens gåvor.

Det kosmiska perspektivet förresten – Stasiuk kan som få jonglera med världsrymden och liksom stoppa ner den i en solkig påse när han har lust med det eller tugga på den som ett pumpfrö eller låta några fyllon i en bar betrakta den med dimmig blick:

Vid sextiden på kvällen rullar kosmos ihop sig i askfatet likt en orm som sväljer sin egen stjärt och bara ett rop från servitrisen eller kompisens armbåge kan rycka upp vissa av gästerna ur deras mystiska kontemplation.

Plötsligt lämnar vi med Janek byn och far in i skogen, in i en ren mansvärld:

Lastade med bensindunkar, motorsågar, yxor, med gamla Colaflaskor fyllda med te uppstickande ur fickorna, och med alla nödvändiga prylar för att arbeta och överleva, bröd och köttkonserver också, släpar de sig uppåt som myror i Antarktis.

Vi är i en hård värld av trädfällning, timmerstockar, slit och faror: ”Men på tjugo år kan man lära sig var gränsen går mellan våghalsighet och självmord.” Männen och maskinerna och skogen. ”Det är trots allt ett rike för män, de där barackerna i skogen, lite som kosackernas fristad vid Dnjepr”. Inte längtar jag dit, tänker jag lite förstulet.

Och så slutet: Janek stiger på färjan till Sverige ”för att erövra det” och efter ett halvår kommer han tillbaka med ett byte bestående av ”jeansjackor fulla med märken och glitter” och en skjorta ”med gröna palmer och gula papegojor”. Och sedan reser han dit igen…

Kanske är det här en förvrängning av Stasiuks berättelse, men det var så frestande att berätta den just så här. Nu är det din tur. Eller din…

Den här den sista lördagen i november har jag med mig en kärleksdikt av Else Lasker-Schüler hit. Jag har talat ganska mycket om henne här och om någon vill så finns det en del att läsa på bland annat de här ställena: 1, 2, 3.

•
• •
• • •

Ein alter Tibetteppich

Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.

Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang umwarben.

Unsere Füße ruhen auf der Kostbarkeit,
Maschentausendabertausendweit.

Süßer Lamasohn auf Moschuspflanzenthron,
Wie lange küßt dein Mund den meinen wohl
Und Wang die Wange buntgeknüpfte Zeiten schon?

En och annan läsare kanske minns att jag i september gjorde en resa till trakten kring Nowa Ruda i Polen – en resa i sökande efter platserna i Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. En dag under den här resan tillbringade vi i Kłodzko ett stycke söder om Nowa Ruda. I Tokarczuks roman reser man för övrigt vid flera tillfällen till Kłodzko:

Förutom att titta på sjäva staden ville jag också av en särskild orsak se fästningen. Nu vet jag inte om ni minns handlingen i Fontanes roman ”Effi Briest” så för säkerhets skull kommer här först en liten resumé och bakgrundsteckning (som en del av er känner igen):

Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.

Innstetten dödar alltså Crampas i en duell. Som straff för detta (dueller var officiellt inte längre tillåtna på den här tiden) får Innstetten tillbringa sex veckor i fängelse. Så här står det om detta i romanen – det är barnflickan Roswitha som berättar för Effi, när de båda åter träffas efter en lång tid:

Endlich aber fand sie sich und sagte, daß der gnädige Herr nun wieder aus Glatz zurück sei; der alte Kaiser habe gesagt, ”sechs Wochen in solchem Falle sei gerade genug”, und auf den Tag, wo der gnädige Herr wieder da sein würde, darauf habe sie bloß gewartet, wegen Annie, die doch eine Aufsicht haben müsse.

Innstetten fick alltså tillbringa sex veckor på fästningen i Glatz och Glatz heter idag Kłodzko och det här är ett hörn av fästningen: