I drömmen såg jag en varg

Jag har bläddrat och läst i det lilla häftet ”Ord från Lettland”, som jag fick med mig från bokmässan i Göteborg 2004. Och jag har valt ut en liten liten dikt av Valts Ernštreits. Så här ser den ut:

I drömmen såg jag en varg.
Han hade din röst
och snöyra bakom ryggen.

Den är storlagen i sin litenhet och jag läser den en gång till och så ännu en gång. Vem är då Valts Ernštreits? Jag hitter en liten text om honom i häftet. Den här:

Valts Ernštreits är född i Riga 1974. Han tillhör den liviska minoriteten i Lettland, en av endast några hundra som talar liviska. Ernštreits är doktorand vid universitetet i Tartu, han skriver essäer om det liviska språket och kulturen, undervisar i liviska vid universiteten i Tartu och Riga. Han är frilansöversättare och journalist, vice ordförande för Liviskt Kulturcentrum. Som konstnär har han medverkat i en rad utställningar, bland annat i Tallin och Helsingfors. En diktsamling ”Inter/rational” (2004) är översatt till estniska , finska och nederländska.

Ernstreits

Nu var det ju egentligen inte meningen att det här skulle handla om språkliga minoriteter, men när jag läser ”han tillhör den liviska minoriteten i Lettland, en av endast några hundra som talar liviska” ja, då kan jag inte låta bli att tänka och säga något om detta – även om det ju fortfarande är vargdikten som är kärnan. Fast kärnan har hamnat väldigt högt upp, liksom strax innanför skalet. I alla fall – liviska och han undervisar i liviska. Vem läser liviska? Och skriver han sina dikter på liviska? Vem talar han liviska med?

Jag slår upp första kapitlet i boken ”Europas styvbarn” av Ingmar Karlsson (det är en lånad bok och lånet har blivit alltmer utsträckt). Där kan man bland annat läsa det här om liviskan:

Liverna är de äldsta invånarna i dagens Lettland. De är nära besläktade med esterna och talar således ett finsk-ugriskt språk. Likheten med estniskan och finskan kan enklast demonstreras med de fem första räkneorden iks, kaks, kuolm, neli, viz.

2 tankar om “I drömmen såg jag en varg

  1. När jag ser ordet ”livisk” fläktar något minne fram av Livland och Jacob Michael Reinhold Lenz. Regionen hette så på 1700-talet. Vad hände med liverna?Eller är det ”bara” språket som dött ut?

  2. Låt mig då idka lite ”högläsning” ur Bengts bok: ”På 300- och 400-talen i vår tideräkning trängdes de [liverna och andra finsk-ugriskspråkiga folk] ut av baltiska stammar som började flytta in i dessa områden. Förfäderna till våra dagars ester behöll dock sitt territorium och även liverna lyckades befästa sin ställning längs en omkring fem mil bred remsa utmed Rigabukten och Östersjökusten söder därom. Där kom de att ge namn åt den i våra historieböcker så ofta förekommande provinsen Livland, som omfattade södra delen av nuvarnade Estland och norra Lettland.”

    Jag hoppar över lite och läser vidare: ”De södra liverna kunde däremot ända fram till andra hälften av 1800-talet motstå en assimilation med letterna och bevara sitt språk och sin särart i de av sumpmarker och urskogar omgivna kusttrakterna i Kurland.”

    Sumpmarker är tydligen alltid bra konserveringsmedel för språk och kulturer… funderar jag lite fritt…

    PS Hade jag inte någonstans de första fem räkneorden på estniska (finska kan vi ju eller?) – det skulle vara kul att jämföra med liviskan? Nej, vem ska veta det…

Kommentera