Kategori: Litteratur

I ”Kritik” finns en text som bär namnet ”Strindbergs dag”. Den publicerades i Stockholms Dagblad den 22.1 1909, till Strindbergs sextioårsdag. Klara Johanson går här en intressant balansgång mellan uttryck för beundran och aktning och ironiska små löpningar. Så här med en lätt slagsida åt ironihållet till börjar hon:

Mästaren stiger upp i ottan som vanligt, anställer meteorologiska observationer, undfår vid en titt på fönstertermometern en idé till förenklandet av denna apparat och beger sig ut på morgontur.

Hon fortsätter med att beskriva hur spänstigt och ungdomligt han rör sig genom gatorna. Sedan följer hon honom tillbaka hem och till hans plats vid skrivbordet. Hon beskriver hur strömmen av gratulanter ideligen stör hans arbetsro och hur han värjer sig emot anstormningen. Och så här fortsätter hon:

Denna serie planlagda förföljelser gör, att mästaren, när middagstimmen slår, har endast tre akter färdiga. I detsamma han präntar ”Ridå” efter den sista, anländer en springpojke för att avhämta manuskriptet, som skall inövas på Intima teatern den stund, som återstår till aftonens föreställning. Medan gossen torkar fötterna på tamburmattan, skisserar mästaren med sin snabba och lätta hand ett dekorationsutkast, varpå han finner sig berättigad till någon vila, i vilken osökt ingår upptecknandet av ett antal dialoger och aforismer för supplement nr 2 till ”En fjärde blå bok”.

Ironin spelar också här, men samtidigt ser vi framför oss också bilden av en man med en helt obändig skaparkraft, en man i ständig kamp med sitt verk.

Plötsligt tar sedan Klara Johanson ett steg bakåt och låter det se ut som om det inte är hennes egen skildring vi läser, utan en beskrivning av hur ”folkfantasin” föreställer sig Strindbergs sextioårsdag: ”Så ungefär gestaltar sig i den av Strindbergslegender övernärda folkfantasin programmet för mästarens jubeldag”, skriver hon. Men så vrider hon på kakan igen och menar att detta nog är det närmaste vi kan komma sanningen om denna dag: ”Låt oss tills vidare stanna vid den enslige trollkarlen, den mytiske mänskoätaren, farligt ruvade i sin håla.”

Så småningom får den ironiska tonen vika och ge plats för en annan röst – Klara Johanson talar mer rakt fram:

Vilken avundsvärd situation han tillkämpat sig! De övriga svenska nutidsförfattare, som förklarats odödliga, bindas av societetsetiketten, digna under litterärt-kommunala förtroendevärv och besväras av representationsplikter, som vore de kungliga familjens anförvanter. Strindberg ensam har förstått att undandraga sig sig alla dessa ok. Han äger den obskyre borgarens privilegium att saklöst skolka från dagens fester och strider tillika med vissheten om att var stund han visar sig vålla panisk sensation. Han sitter orubbad som litteraturens fruktade Altmeister och en gång i veckan startar han som debutant, härligt fri från hämmande förpliktelser till sin föregående produktion.

Och det här är väl snarare hög uppskattning eller medkänsla än kritik:

Många slags vapen har denne stridsman förbrukat, även den australiska bumerangen, som besitter egenheten att efter kastet flyga tillbaka till den som slungade.

Mot slutet av texten kommer hon liksom närmare honom i hans ensamma kamp:

År efter år sitter han vid en stilla Stockholmsgata och förnimmer den lättaste skiftning i världskulturens atmosfär, under det mänskorna omkring honom nätt och jämnt väckas till uppmärksamhet av brakande jordskalv. Denna oerhörda sensibilitet, som utgör hans geni och hans eviga gissel, skapar mardrömmar och skräcksyner, förbyter hans vakna dagar till sömngångarnätter. Men vaken eller sovande talar han, kämpar han, diktar han.

Och till sist vänder hon sig mot hans kritiker och avundsmän och håller ett litet originellt försvarstal:

Tadla honom icke, du tröge, för att han skriver fortare än du hinner läsa: han måste det, icke för din men för sin egen frälsning. Han har själv klart angivit huru han nödgas att på detta sätt ”hålla balansen mellan utgående och ingående; måste varje dag få ett utlopp genom att skriva och ett mottagande av nytt genom att läsa”. Denne man är säkerligen icke sjuk, som man ofta hört utspridas, men han är sjukrädd och till ytterlighet mån om sin andliga hygien.

Inför den här skaran av himladrottningar stod jag en dag helt nyligen. Jag mindes plötsligt Himladrottningen i Heda från en resa i min tidiga barndom. Den gången glömde jag min nalle där på en bänk i kyrkan i Heda och jag kommer ihåg att vi fick åka en lång väg tillbaka för att hämta den – tack och lov satt den kvar där på bänken.

Heidenstam har skrivit en dikt om denna lilla trämadonna. För mig har den sedan första gången jag läste den med min nalle att göra…

Himladrottningens bild i Heda

”Åtta hundra julenätter
såg jag tända sina ljus.
Barn, hör vad jag täljer!
Konungar kysste min fot.
Glömd sitter jag. Damm höljer mig.
Bed mig ej om vad du har kärt,
ej om guld och ej om namn.
Gå, förnekare!
Blott hos den, som tror, ske under."

När jag hörde från bildens röda
läppar av trä så tunga ord,
flög på muren ett sken och jag bad:

"Skänk mig hellre det gyllne hjärta,
skänk en droppe av den goda,
kärleksrika ödmjukhet,
som, förgätet och utan namn,
sirat och satt dig med dok och krona
hög och sträng på drottningstolen.
Lär mig vörda så och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld av vingars surr,
ängar och berg och underbara,
ädelt visa människoverk.
Den har tro, för vilken mycket är heligt."

Var någonstans har jag läst det där om mannen och karparna? Eller har jag hittat på det eller drömt det?

Så har jag då och då tänkt under de senaste dagarna. Inte hela tiden, verkligen inte, men lite då och då kom tanken och den märkliga bilden upp i mitt huvud. Jag tänkte också på en bestämd karpdamm vid klostret i Waldsassen alldeles vid den tjeckiska ”ölöppnaren”, ni vet den där kroken längst i väster på den tjeckiska kartan. Om det var där mina karpfantasier hade sin början? Men nu har jag hittat boken och allt står där, inget har jag hittat på.

Författaren heter Ota Pavel, han föddes i Tjeckoslovakien, hans far var jude och hans mor tjeckiska. Jag har hittat en intressant tjeckisk text om honom på internet. Här är ett utdrag ur den engelska översättningen av den:

Ota Pavel was born in 1930, the son of Leo and Hermina Popper. He was descendent of a Jewish farming family, and had two brothers, Jiri and Hugo. His father was a vacuum-cleaner salesman, and a very successful one too. In his time, Leo Popper became Czechoslovakia’s leading Electrolux salesman, and eventually the world’s number one agent.

Resten av texten finns här.

Boken heter ”De vackra rådjurens död” och i en liten presentation av innehållet kan man läsa bland annat det här:

De här berättelserna om en judefamiljs öden i Prag från 30-talet in på 50-talet omspänner en grym epok; men framför allt fogar de sig samman till ett porträtt av en oförliknelig far, en ”liten man” som med mod och oförbränneligt humör i det längsta höll stånd mot motgångar och maktövergrepp – en alldeles oemotståndlig vardagens hjälte.

Den berättelse som etsat sig in i mitt minne och liksom ställt till med hela det här inlägget heter ”Karpar för Wehrmacht”. Jag ska nu inte berätta hela historien utan jag tänker bjuda in er till den där speciella karpsituationen:

Pappa förstod sig på sådant här. Med ens dök en mörk, oval skugga fram och simmade förbi under oss i det klara vattnet. Så vände den tillbaka. Det var en karp, och vilken karp! Den sträckte upp sitt runda gap och snappade luft vid ytan. Under tiden kom fler karpar simmande. De uppförde sig som om de hade varit bedövade, och de brydde sig alls inte om att vi stod där och tittade på dem. Inom loppet av några sekunder var vattenytan alldeles full av dem. Då övergick pappa till något djuriskt och okänt. Han lade sig ned på knäna på isen, kavlade upp ärmarna, började klappa dem på huvud och rygg. Lekte med dem och mumlade:

”Mina karpar. Mina små karpar.”

Han lekte med dem och de samlades kring hans händer som om de hade varit hans barn. I detta månljus var de guldgula och silverfärgade, de lyste som helgon och jag har aldrig senare sett liknande karpar. Han rullade upp dem med händerna, lyfte upp dem och släppte ner dem igen, sakta nynnande.

Ja, resten avslöjar jag inte, men nog är detta underbara rader.

För några dagar sedan läste jag på prov en bok av den tjeckiska författarinnan Květa Legátová. Jag läste den lilla romanen ”Jozova Hanule” i tysk översättning ”Der Mann aus Želary”. Legátová skriver under pseudonym, eftersom hon under kommunisttiden gällde som politiskt opålitlig. Och nu när hon är 86 – hon är född i Brno 1919 – ser hon ingen anledning att släppa pseudonymen.

Berättartekniken är enkel och traditionell. Legátová berättar en historia rakt fram från början till slut. Boken verkade som inget särskilt medan jag läste den, en enkel, klar och snabbläst historia, men nu när det har gått några dagar märker jag att en del av personerna, landskapet och hunden Azor börjar dyka upp allt oftare i huvudet på mig när jag går omkring här i Onsjöskogen med min hund Londi.

Vad handlar då den här boken om? I korta drag är det historien om den unga läkaren Hana som under naziockupationen av Tjeckien (Böhmen-Mähren) tvingas gömma sig i en bergsby på gränsen mellan Tjeckien och Slovakien och Polen. Där mer eller mindre tvingas hon att gifta sig med den unge smeden Joza. Till en början ser det ut som ett omöjligt äktenskap och en omöjlig tillvaro, men det ändrar sig. Nu ska jag inte berätta allt, fast jag kanske ska säga något om slutet. I slutkapitlet kommer Röda Armén till Želary och många kvinnor våldtas och till slut totalförstörs byn.

Želary har aldrig funnits i verkligheten, men Legátová känner väl till bergstrakterna dit hon förlagt sin fiktiva by. Under ett antal år var hon lärare i olika byskolor i bergen, inte för att hon ville det utan för att hon under kommunistepoken tvingades bo och arbeta där på grund av sin ”politiska opålitlighet”.

På ett ställe i boken talas det om Dukla-passet – någon kommer över Dukla-passet – och för mig är ju Dukla en välkänd plats efter min läsning av Andrzej Stasiuks roman ”Världen bortom Dukla”, där för övrigt berättaren och en annan person vid ett tillfälle passerar över just detta pass, när de gör en resa till Slovakien. Dukla börjar bli något av en referenspunkt på min inre Europakarta.

Gissar jag rätt om jag säger att Yoko Tawada är en ganska okänd författare i Sverige? Hon skriver på japanska och tyska och hon har visst skrivit en bok på engelska också. Klicka på hennes namn så hittar ni upplysningar om henne både på tyska och engelska.

Jag sitter här med essäsamlingen ”Talisman” i handen. 1982 kom Tawada som 22-åring från Tokyo till Hamburg. De flesta av texterna i samlingen handlar om hennes förhållande till tyskan, det nya språket. I mitten av boken finns en text som heter ”Das Wörterbuchdorf” (Ordboksbyn) och den är tryckt både på japanska och tyska – varannan sida på det ena språket varannan på det andra. En text handlar om Paul Celan och om att hans dikter inte bara är möjliga att översätta till japanska utan att de faktiskt som Tawada säger ”blickar in i det japanska”.

En essä beskriver människor i Tokyo som läser i tunnelbanan eller på pendeltåget. Tawada tittar noga på dem och säger:

De håller böckerna alldeles för nära ansiktet. På det viset får man lätt en känsla av att böckerna är till för att dölja ansiktena. De är masker som ger de läsandes ansikten ett andra namn och en titel.

Sista texten i boken heter ”Über das Holz” (Om träet). Jag översätter slutpartiet av den, så att ni får ett litet smakprov till av Tawadas sätt att skriva:

Det finns en tysk vana som jag tycker särskilt mycket om: Man knackar tre gånger på trä för att undvika olycka. Antagligen är varje träbit en dörr som förbinder vår värld med trägudarna. Man knackar på dörren och ber trägudarna om beskydd. Särskilt ofta knackar man på trä när man sitter vid datorn och arbetar, till exempel efter att man har sagt något i stil med: ”Hoppas nu bara att texten inte försvinner!” För just när man arbetar med datorn överfalls man ofta av en olycka som verkar oundviklig och oförutsebar som en naturkatastrof. Då kan bara trägudarna hjälpa oss. Om datorn står på ett skrivbord av trä kan man knacka på bordets träyta. Men vad gör de kontorsanställda som har datorerna på metallställningar? Jag tycker att det vore meningsfullt att montera in en trätangent i tangentbordet. När man märker att en olycka är på väg, kan man i så fall alltid trycka tre gånger på den tangenten.