Olga Tokarczuk

Så är det då recensionsdag för ytterligare en intressant polsk roman. Svensk dagspress har sina fasta recensenter och ”Under pausträdet” har sin:

Dagens Polen verkar utgöra en särskilt bra grogrund för god litteratur, både lyrik och prosa. Eller är det bra en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just därifrån? Jag överlåter, lite fegt, åt någon annan att besvara den frågan.

Olga Tokarczuk (född 1962) hör till Polens främsta moderna prosaister. Hon har skrivit ett tiotal böcker, däribland fyra romaner. ”Daghus, natthus” (Dom dzienny, dom nocny) är en roman och den är det andra verket av Tokarczuk som översatts till svenska.

I ”Daghus, natthus” är det platsen eller trakten som är navet som berättelsen kretsar kring. Tiden eller snarare de olika tiderna byter av varandra i rummet. Romanens rum är Schlesien, sydvästra Polen nära den tjeckiska gränsen och tiderna är medeltiden, 1700-talet, förra sekelskiftet, andra världskrigets slut och nutiden och väl också drömtiden, den tidlösa tiden. På några få ställen i romanen förläggs handlingen undantagsvis till östra Polen; den del av Polen som efter kriget kom att tillfalla Sovjetunionen. Men detta är egenligen inte någon inkonsekvens utan snarare ett slags flerfaldig spegling av Schlesien: östra Polen är landet polackerna miste på samma sätt som Schlesien är landet polackerna vann och tyskarna förlorade.

Man skulle kunna beskriva romanen som en lager-på-lager-berättelse. Det finns olika återkommande stråk som liksom skiktas ovanpå varandra. Vi möter med ojämna mellanrum det medeltida helgonet Kümmernis som fick Kristi ansikte för att räddas från ett oönskat äktenskap. Helgonets levnadstecknare, den transsexuelle – ordet känns lite otidsenligt i sammanhanget – munken Paschalis, är också en återkommande figur i romanen. På nutidsplanet finns en jagberättare som verkar ha drag av Tokarczuk själv, en kvinna i 35-40-årsåldern som lever i byn Nowa Ruda tillsammans med sin man R. I ett annat historiskt skikt träffar vi Franz Frost, mannen som byggde huset där berättaren bor. Byn heter då Neurode. Nowa Ruda läggs på Neurode och tvärtom, och Klodzko på Glatz och vice versa.

En viktig person i romanen är den gamla perukmakerskan Marta. Hon finns med på nutidsplanet, men hon visar sig också i ett tidigare skikt, 1930-talet, då Franz Frost bygger sitt hus: ”Så han lät takstockarna förbli bara till hälften tillyxade, strök på tjockt med färg på väggarna, och lyssnade på grannfrun perukmakerskan som sa åt honom att strunta i dräneringsrören och släppa in vattnet i huset.” Marta är en kvinna som aldrig berättar något om sig själv och vars förflutna ligger i ett nästan ogenomträngligt dunkel. Ingenstans får vi reda på om hon är av tyskt eller polskt ursprung, hon är en del av den här trakten, det är allt som går att utröna och det ligger en djupare sanning i det. Att Martas yrke är just perukmakerskans skulle kunna ses som ett slags metafor som avbildar romanens grundstruktur i ”hårvärlden” – gammalt hår blir ny peruk, det nya är egentligen bara skenbart nytt.

Några gånger kommer en fårskock förbi i historien: ”skällorna klingar från fårhalsarna, det kliar i pälsen” – samma formulering gång efter annan, som en form av uttryck för det tidlösa, oföränderliga.

Något påminner Tokarczuks bok om Andrzej Stasiuks ”Världen bortom Dukla” – den lantliga miljön, gränstrakten, de noggranna iakttagelserna av tingens och materians beskaffenhet. Också de återkommande funderingarna över tiden och rummet finns hos både Stasiuk och Tokarczuk. Så här står det till exempel i Kümmernislegenden: ”Då insåg jag hela sanningen om världen – att det är tiden som gör det omöjligt att få ljuset att nå fram till oss.” Tematiserandet av ljus och mörker är också något som de båda romanerna har gemensamt. Redan titeln ”Daghus, natthus” ger uttryck åt detta grundmotiv, ett annat exempel är följande passage: ”Natten är inte så mörk som det sägs. Den rymmer i sig ett mera behagligt ljus som strömmar från himlen mot berg och dalar. Jorden avger också ljus. Det är ett mörkt, gråaktigt, lätt fosforescerande sken påminnande om det som benknotor och träsvampar avger. Det går inte att uppfatta det under dagtid eller ljusa månskensnätter och inte heller i upplysta städer och byar. Bara i det djupaste mörker går det att uppfatta ljuset från jorden.” Och i Stasiuks ”Världen bortom Dukla” säger berättaren en gång: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”.

Det är något svävande över berättelserna eller de olika lagren, de rör sig fram och tillbaka över gränsen mellan fiktion och realitet. En sträng i romanen utgörs av drömmar samlade på en drömsajt på internet. Det finns för övrigt en del i romanens uppbyggnad som för tanken till datavärlden och internet, man länkas via en typ av nyckelord från ett plan till ett annat, från en värld till en annan. Vid ett tillfälle alldeles i början beskriver berättaren sig själv som en pil på dataskärmen: ”Och genast upptäcker jag också en annan sak – att jag kan se genom tiden, att precis som jag kan skifta fokus i rummet så kan jag också göra det i tiden, som vore jag en pil på en dataskärm”. Rent tekniskt kan man läsa boken på en mängd sätt: Naturligtvis kan man läsa den på vanligt sätt från början till slut, men man kan också följa drömlinjen genom boken, man kan låta sig ledas av helgonlegenden, man kan följa i hagiografen Paschalis spår eller så kan man läsa helgonlegenden och Paschalishistorien emot varandra, man kan läsa de märkliga giftsvamprecepten i ett svep eller så kan man följa berättaren i en hennes vardag med de återkommande samtalen med Marta. Slutligen – nej det finns naturligtvis många fler varianter – kan man läsa boken cirkulärt, så att man läser början i direkt anslutning till slutet. Bokens sista rader anknyter direkt till datametaforen i början: ”Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel. Och då kommer vi att få veta.”

Ibland liksom skimrar ett lager igenom ett annat. Kümmernislegenden dyker upp som relik på nutidsplanet, en märklig och fantasieggande relik i form av en korsfäst kvinnogestalt med mansansikte. Paschalis- och Kümmernishistorierna är liksom flätade i varandra genom bådas oklara och gränsöverskridande könsidentiteter. Gränsöverskridningar är ett tema i romanen också på andra sätt: En gammal tysk man som fördrivits efter andra världskriget återvänder till sin hembygd och dör just på gränsen mellan Polen och Tjeckien. Gränsvakterna på båda sidor vill befria sig från ansvaret för den döde och flyttar honom därför än hit än dit. Gränsen mellan liv och död är också ett framträdande motiv i romanen. Glidningarna mellan de tyska och de polska namnen på orterna är också ett slags klivande fram och tillbaka över gränser, ett klivande som till slut gör dessa otydligare.

Ett betydelsefullt om än inte explicit formulerat idéstråk i romanen är försoningstanken. Det här är kanske den första roman som så ingående behandlar den känsliga frågan om sammanhangen mellan det tyska och det polska i den här trakten utan att visa några som helst spår av partiskhet eller bitterhet. Det är inte heller fråga om ett argumenterande för försoning, utan försoningen framstår som självklar och oundviklig, som den enda möjliga vägen. Genom de storlinjiga blickriktningarna som inleder och avslutar romanen blir Schlesien också till ett exempel på en trakt i världen där människor har stridit och lidit, liksom ställföreträdande för många andra trakter. I början av romanen ser man jorden och mer specifikt en dal i Schlesien uppifrån himlen: ”Jag drömde att jag var ren blick, ett rent seende och att jag varken ägde kropp eller namn. Jag befann mig högt över dalen, i någon sorts obestämbar punkt från vilken jag kunde se allt eller nästan allt. Jag for iväg med blicken samtidigt som jag förblev orörlig. Den betraktade världen underkastade sig mig när jag såg på den, den förflyttade sig framåt eller bakåt på så sätt att jag kunde se allt samtidigt eller bara de minsta detaljerna.” I slutet av romanen är perspektivet det omvända: ”Han ska rikta in objektivet mot himlen över de två tvillinggranarnas toppar och låta stativet stå kvar där över sommaren. Varje dag ska han ta en bild, även de dagar då himlen är jämngrå. R. är övertygad om det ändamålsenliga i sitt projekt och att vi till hösten ska få ta del av en fullt logisk sekvens himlabilder, vars djupare innebörd vi säkert kommer att kunna uttyda. Det kommer att bli möjligt att sätta ihop fotona som ett slags pusselbitar. Eller att lägga in dem ovanpå varandra i datorn. Eller att ta ett dataprogram till hjälp för att av alla dessa himlar skapa en enda himmel.”

Ett Kleistcitat

Heinrich von Kleist 1777-1811 betraktas idag som en av Tysklands största författare genom tiderna. Under sin livstid hade han knappast någon framgång alls med sitt skrivande. Den kaotiska världsbild han hade gjorde dessutom hans liv oerhört svårt att leva, egentligen omöjligt och det slutade också med självmord. 1800 skrev han de här raderna i ett brev till Wilhelmine von Zenge, som han var förlovad med under två år:

"Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt."

Jag hittar ingen översättning till svenska så jag försöker själv (förbättra gärna!):

"Där gick jag i djupa tankar genom den välvda stadsporten, grubblande tillbaka in i staden. Varför, tänkte jag, sjunker inte valvet ihop, det finns ju inget som stöttar det? Det står, svarade jag, eftersom alla stenarna vill störta in samtidigt – och denna tanke gav mig en obeskrivligt upplivande tröst, som ända till det avgörande ögonblicket alltid kom att stå vid min sida som ett hopp om att också jag skulle hålla mig uppe, när allt låter mig sjunka."

De här raderna är som en miniatyr av Kleists inställning till livet; de visar hela det kaotiska och dramatiska i hans förhållande till tillvaron.

Herkus Kuncius: De försvunna texterna

Imorgon gör jag ett kort skrivuppehåll (jag är tillbaka i övermorgon) så därför vill jag bjuda på en lite längre text denna morgon – en text om Herkus Kuncius och hans essäsamling ”De försvunna texterna”. Det ironiska eller underliga är att mina Kunciustexter också försvunnit, så nu har jag bara det jag skrivit om dem kvar:

I förordet till ”De försvunna texterna” av Herkus Kuncius kan man läsa att dessa texter numera bara finns i svensk översättning, eftersom de litauiska originaltexterna försvunnit vid ett datorhaveri. Detta är också anledningen till att samlingen fått just detta namn. Fyndigt och rätt roligt, tänkte jag först, men sedan kom frågorna: Varför översätts de inte tillbaka till litauiskan, så att de kan återtas av Kuncius? Är Kuncius trött på dem? Är de inte aktuella längre? Varför trycks de i så fall? Är de bättre på svenska? Översätts de inte tillbaka för att de då inte längre med fog skulle kunna kallas försvunna?

Kuncius beskrivs av många som en provokatör och bråkstake, en den litauiska litteraturens enfant terrible. Det han skriver ter sig ofta som reaktioner på ett yttre tryck eller kanske på konventionens förtryck. Ibland lastar han genom det han skriver över trycket på läsaren – läsningen kan bli påfrestande med allt supande och tjatande, all sperma och allt bajs och kiss. Under texternas skrovliga yta finns det något som kanske främst skulle kunna definieras som uppror mot hyckleri och själlös konformism ofta blandat med bisarra inslag som inte alltid är helt begripliga. När jag läser blir jag nyfiken på vad som ska komma på nästa rad, på nästa sida. Texten betvingar mig som läsare genom ett slags envist pekande, men jag ser inte alltid vad den pekar på, fast jag väldigt gärna vill veta det. Ibland är det som om orden och meningarna går en genväg direkt till ryggmärgen utan att passera hjärnan. Intrycken överfaller läsaren – tankarna kommer efteråt.

Texten ”Uppfostrans grunder – en rekommendation” är utformad som en numrerad serie förslag. Objektet för denna tänkta uppfostran är det postsovjetiska samhället. Här några exempel: ”3. Ni ska inte förvänta er några som helst etiska kategorier hos det postsovjetiska samhället. Det saknar allt sinne för heder, plikt och ansvar. Medborgarna i detta samhälle är oförmögna att känna varken kärlek eller tacksamhet mot sin nästa. Frågar ni efter en etisk bas begår ni ett stort fel och kommer snart att ångra er.” ”24. Ni ska alltid tillrättavisa hårt och bryskt.” ”36. Ganska ofta kan man använda en pinne som fästs vid halsbandet och som gör ont när den slår mot benen. Det hjälper.” ”46. Om en specialist bedömer att det samhälle ni dresserat kvalificerar sig till Utställningen över demokratins landvinningar skall detta förberedas vederbörligen.” Den cynisk-ironiska tonen i rekommendationerna gör att man lätt uppfattar textens udd som vänd åt två motsatta håll, mot uppfostraren lika väl som mot den som ska uppfostras.

”Fragment ur dagboken” innehåller som dagbokstexter gärna gör en blandning av de mest disparata motiv. Under rubriken ”Torsdag” (ingenstans anges något mer än dagens namn) talar berättaren om platser i världen, platser han kanske skulle vilja resa till eller inte: ”Det är kallt där också. Kyligt. Usch… Paris… Långt borta… Jag skulle vilja till Tyskland… det skulle gå lika bra med Erfurt, Halle, Weimar, Leipzig, där hade jag oförglömliga kvällar förr i världen, där drack jag mycket, dansade, kysste, älskade…” Han talar om platser där det odlas vin han skulle kunna tänka sig att dricka eller inte: ”Jag tänker förstås inte på Kaukasus. Inte på Ungern heller eftersom jag inte tycker om deras vin. Man kunde diskutera Bulgarien, Rumänien… Man kan diskutera allting ända tills man blir blå: Algeriet, Nya Zeeland, Marocko, Kalifornien etc.” Och i slutet på anteckningarna för den dagen kommer han till Litauen och Vilnius och rutschar därmed ut från världskartan, ut i ett tomrum: ”Vilnius, en stad som inte finns med i europeiska väderleksrapporter; en stad som inte finns och som aldrig kommer att finnas i världen.” Under en annan torsdagsrubrik finner man följande lilla notering: ”Om män som har sexproblem får köpa konstgjorda kvinnor i sexbutiker kan man anta att också pedofiler får köpa pojkar och flickor i plysch. Det är klart att materialet på dockorna kan variera, det kunde till exempel vara gips.”

Bokens längsta text ”Aurora. Livet i Guds ljus” har en närmast klassisk uppbyggnad: prolog, första parallellinjen, andra parallellinjen, tredje parallellinjen, epilog. I slutet av epilogen sammanfattas handlingens huvudlinjer: ”Ingen i den stora släkten M. utom jag fick någonsin veta den hemska hemligheten: att samma natt som den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen ägde rum i Petrograd upplevde den då fortfarande helt lilla (tre personer) invandrarfamiljen (Vladislovas M., Jadwiga M. [polskan] och Jouzapas M.) samtidigt (exakt) en smärtsamt ful, primitiv, andefattig, omoralisk, nästan djurisk orgasm, ursäkta uttrycket. Detta är, enligt kompetenta specialister från väst, ett unikt fall i det forna Östeuropas sexualhistoria.”

I prologen presenteras berättelsens tre huvudpersoner som farfars far, farfars mor och farfar till berättaren. Vi får också veta något om dessa personers politiska ståndpunkter; en är för bolsjevikerna, en är emot: ”- På många håll i provinsen går revolutionen framåt genom att proletariatet och bönderna organiserar Råd på eget initiativ, – brukade Juozapas M. oroligt berätta sommaren 1917 när han kom hem från militärtjänstgöringen. – Det tror jag inte på, brukade Jadwiga (polskan) svara medan hon dukade fram sitt kulinariska mästerverk – fliaki, en improvisation på temat kojuver.” Sonen, berättarens farfar, hade vid tolv års ålder inga bestämda politiska åsikter: ”egentligen tyckte han om barock, klassicism, socialistrevolutionärer och anarkister, mensjevikerna en smula och Kornilov, ”Åsnesvansen”, furst Lvov var ganska trevlig – farfar fascinerades av hans visdom, hans oklanderliga diktion och intelligens.”

”Första parallellinjen” har sonen Vladislovas som huvudperson. Han blir under en nattlig promenad i Petrograd tillfångatagen av en rödgardistisk patrull. Han blir sparkad och slagen och två i patrullen vill avsluta misshandeln med att döda honom, men den tredje hindrar det: ” – Tids nog hinner vi ta kål på honom, sade den gode rödgardisten, som nog kom ihåg sina egna barn, som han lämnat i Pskovområdet: Masja, Dasja och Lionel. – Upp! Upp med dig säger jag, din bög! ropade han faderligt.” Vladislovas förs till en källare där han ska förhöras av ”den passionerade TBC-sjuka Svetlana Krupskaja Kapsukas Pelcer, yrkesrevolutionär och av spansk börd”. Hon är på dåligt humör denna natt, eftersom Dzerzjinskij, Stalin och Sverdlov har hindrat henne från att ta kommandot över ”Militära revolutionära centralens centralkommitté”. Hon är arg och känner sig förorättad, förbigången och ensam. Hon tittar på den tolvårige pojken hon ska förhöra. Han är vettskrämd och har i skräcken kissat på sig och byxorna är fläckiga. Svetlana Kruskaja blir mildare stämd och närmar sig honom och rör vid honom. Pojken är skräckslagen: ”Han vågade inte se henne i ögonen, de brann som eld. Det var första gången han kissat på sig och det så nära en främmande kvinna – med stor mustasch och röd sjal. Pojken såg hur hennes bara håriga bröst höjde sig och sänkte sig. hennes styva bröstvårtor stack ut som cigarrerna som morbror Anupras en gång tagit med sig hem till fadern Juozapas M. från en lång resa”.

Nästa akt eller avsnitt, ”Andra parallellinjen”, handlar om Jadwiga och hennes möte med älskaren Grigorij Galperin-Lunatjarskij samma natt. En av Jadwigas favoritsysselsättningar är att läsa i boken ”En sammanställning av lågadeln i Kungariket Polen och Storfurstendömet Litauen”. När hon fördjupar sig i detta verk känns livets oförrätter lättare att uthärda och hon träder in i en värld som är ”mer utvecklad, elegant, praktfull och meningsfull.” Hon har just kommit till bokstaven M i sammanställningen när Grigorij knackar på. Han beskrivs så här av berättaren: ”Han var alltid mycket korrekt och mycket förekommande, läspade en smula maniererat, och förde sig galant.” Deras kärleksstund skildras som ett musikaliskt förlopp – gregoriansk koral, aria, kuplett, falsett, bel canto, cantilena – i kombination med beskrivningar av vattenledningssystemet i en stad.

I ”Tredje parallellinjen” är det Juozapas, berättarens farfars far, som innehar huvudrollen. Han är brandchef i Petrograd och övertygad bolsjevik. Kvällen börjar med att brandmännen sitter runt en lägereld och berätter historier för varandra. Juozapas är den som oftast kommer till tals och han berättar om sin hembygd, sin uppväxt och sin far: ”En gång satte han oss alla barn (då var vi bara åtta) vid bordet och sa att vi skulle äta några konstiga svarta ärter, små och fina. Vi åt. Tuggade på. Vi var glada över presenterna från stan. Jag nästan storknade av girighet, jag ville stoppa i mig så mycket av det där marknadsgodiset som möjligt. Senare, när skålen var tom, avslöjade pappa Kajetonas att det var fårskit.” Plötsligt förändras emellertid scenen, någonstans vid Neva utbryter skottlossning, brandmännen kastar sig under Juozapas’ ledning mot Vinterpalatset. Deras uppgift är att se till att ingen från den provisoriska borgerliga regeringen kommer undan. Juozapas kissar ett slagord i snön: ”All makt åt sovjeterna!” Vinterpalatset stormas och ministrarna från den borgerliga regeringen arresteras. En äldre kvinna kommer springande, Juozapas stoppar henne och frågar henne vart hon är på väg. Hon säger att hon vill ut ur staden. Han börjar visa henne vägen, men segern gör honom så rusig att han plötsligt kastar sig över henne och börjar att med kraftiga tag gripa om olika kroppsdelar: ”Gumman lät honom smeka hennes bröst, krama hennes bak och lår, men hon stoppade honom bestämt när Juozapas M. försökte smyga handen djupare.” Han kommer aldrig ”djupare” och till slut släpper han gumman. Hennes steg hörs mot gatubeläggning när hon försvinner: ”en sliten bondkvinna med högklackade skor?… Egendomligt… Dessvärre var den Provisoriska regeringens lömske och farlige statsminister, Kerenskij, redan utom räckhåll för brandchefen.” Juozapas är förtvivlad och försöker befria sig från sina misstag genom att med hjälp av en tjock slang låta Nevas iskalla vatten skölja över kroppen ända tills han blir blå.

Den sista texten i boken är en essä om färger och har fått namnet ”Färger, särskilt gult”. Vad är färger? Kan man tala om dem utan att själva deras essens glider ifrån en? ”En färg är omöjlig att lära känna, i synnerhet i ord, meningar, stycken. Å andra sidan behöver man inte lära känna den. Men denna övertygelse stärker mig i tron att det är möjligt att tala om en färg.” I essän närmar vi oss grundfärgerna på olika vägar: "En galning vid en flygel som slår på tangenterna och samtidigt nynnar en melodi som inte har något med variationerna att göra; det är gult. Nynnandet förtrollar och jag ser färgen. Gult är nålspetsen av galenskap som spetsar mitt ögas pupill." Och det blåa ”det är kallsupen vattnet i lungorna och det desperata försöket att ändå få lite syre därnere, under vattenytan. Det är det tysta skriket på nåd. Blått – det är det sofistikerade leendet hos Greta Garbo på den tigande duken, ett leende som inte fick rätt att tala. Förresten är det ruskigt likt ordet du aldrig uttalade när du höll på att drunkna.” Den tredje äkta färgen är den röda: ”Rött. Det innesluter i sig all eld i denna kloka värld. I det röda slår och pulserar livet som är förbi. Rött är ett rationellt påstående som ingen dessvärre förstår.”

Kuncius’ texter räcker lång näsa åt alla stelbenta konventioner och sticker hål på våra klichéballonger. De sprutar Nevas iskalla vatten över konferensrummens, tidningsredaktionernas och regeringskansliernas avtrubbade självtillräcklighet. Kuncius gör en reva i hyckleriets duk.

Den litterära salongen

![Rahel](/wp-content/ense.gif @alignleft)

Den litterära salongen har sannolikt sina rötter i Italien – tänk bara på ramberättelsens salong i Boccaccios Decamerone. I Frankrike hade den sin viktigaste period under 16- och 1700-talen. Som ett framstående exempel kan nämnas Madame de Tencins salong som gästades av bland andra Voltaire, Montesquieu och Rousseau. I Frankrike var salongen en plats där man också diskuterade politik och den var ett samhällsfenomen som medverkade vid spridningen av den franska revolutionens idéer. Typiskt för företeelsen var att det så gott som alltid var en kvinna som stod i spetsen för arrangemangen och träffarna. I Tyskland och då väl främst i Berlin fick den litterära salongen fotfäste under slutet av 1700-talet. Den berlinska salongen var mindre politisk och mer konstnärligt-litterär till sin inriktning än den franska, men också här var det kvinnor som höll i trådarna. Några av dessa ledande gestalter minns man än idag, åtminstone i Tyskland. Jag nämner här, ställföreträdande för flera andra, Henriette Herz och Rahel Varnhagen.

![foto](/wp-content/PICT0/PICT0008.jpg @alignleft)

I dagens Berlin lär det finnas åtminstone ett tiotal litterära salonger av rang där författare läser ur sina verk och där man diskuterar litteratur och kultur mer i allmänhet. Den här helgen besökte jag en sådan, nämligen Jelena Selins salong. Hedersgäst var Lars Gustafsson och han läste ur sin ännu inte publicerade versroman ”Den amerikanska flickans söndagar”. Samtalet efteråt rörde först huvudpersonens könsidentitet – det är en jagberättelse, hade den lika gärna kunnat handla om en ung man? frågade vi oss. Formen – versromanen – och dess effekter diskuterades också.

foto2

Bland gästerna fanns exempelvis författare, regissörer och diplomater.

För mig som besökare från provinsen för att inte säga obygden var detta en upplevelse som kommer att ge näring åt idéer och tankar en lång tid framåt…

Wilhelm Tell

Nyss satte jag ner fötterna i Vänersborg, så jag passar på att markera 200-årsdagen av Schillers död med en text om Wilhelm Tell:

”Efter Tell har sjukdomar och andra störningar ofta avbrutit min verksamhet…” skriver Friedrich Schiller i ett brev till Wilhelm von Humboldt i april 1805. Den nionde maj samma år dör Schiller knappt fyrtiosex år gammal. ”Wilhelm Tell” kom att bli hans sista stora drama. Stoffet är dels hämtat ur den schweiziska historien, dels ur hjältesagan om mästerskytten Tell som av tyrannen tvingas skjuta ett äpple från sonens huvud.

Den rent historiska bakgrunden utgörs av de schweiziska urkantonernas kamp för att inte dras in i den habsburgska maktsfären. Ledande män från de tre kantonerna Uri, Schwyz och Unterwalden slöt ett förbund år 1291 och lovade då att stödja varandra i kampen för att få stå direkt under kejsaren. I det tysk-romerska riket gick inte kejsarmakten i arv från far till son, utan kejsaren valdes av de olika vasallstaterna. Att regeras direkt av kejsaren innebar inrikespolitisk frihet och självständighet för de schweiziska kantonerna.

Sagan om mästerskytten är urgammal och vida spridd i Europa och vissa spår av den leder ända till Främre Orienten. Till Schweiz kom den, så vitt man vet, först på 1400-talet och denna version byggde troligen på den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus’ berättelse om hjälten Toko som sköt ett äpple från sin sons huvud på order av kung Harald Blåtand. Efteråt frågade kungen Toko varför han tagit tre pilar ur kogret. Toko svarade att om han skadat sitt barn, så hade de två återstående pilarna varit avsedda för kungen.

Dessa två huvudtrådar tvinnar Schiller samman till dramat ”Wilhelm Tell”. Det är inget lätt företag att skapa en helhet av dessa två disparata grundelement – Schiller talar om ”den förtvivlade kampen med stoffet” och gång på gång måste han avbryta arbetet för att söka nya vägar för utförandet. Så småningom lyckas han dock bringa jämnvikt mellan de olika delarna och historien om hjälten Wilhelm Tell infogas på ett harmoniskt sätt i berättelsen om den schweiziska frihetskampen. Tell deltar inte i planerna för upproret, men när han behövs är han alltid redo att osjälviskt kämpa för det gemensamma bästa. De andra huvudpersonerna är nästan alla eftertänksamma och kloka män och kvinnor. Strävan efter att i det längsta undvika våld löper som en röd tråd genom dramat: ”Till och med i rättvis sak är våldet fasansfullt”, säger en av de sammansvurna på Rütliängen. Och Walter Fürst, en annan av männen på Rütli, säger: ”Rätt skall ske, men intet därutöver! Fogdarna och deras drängar vilja vi förjaga och bryta deras fasta borgar ned. Dock, om det är oss möjligt, utan blod!” ”O kvinna, fruktansvärd är krigets fasa – den slår till marken både hjord och herde”, svarar Stauffacher sin fru Gertrud, när hon manar till kamp emot förtryckarna. Och Tell formulerar ickevåldstanken så här: ”Bliv kvar i hemmets stilla obemärkthet! Den fredlige får ha sin frid i fred.”

Men när förtrycket och övergreppen mot befolkningen bara ökar så ser varken de ledande männen i Schweiz eller Tell själv någon annan utväg än våld. Strax innan Tell skjuter ihjäl fogden Geßler i hålvägen vid Küßnacht yttrar han följande ord: ”Om grannen har ett elakt sinnelag, lär ej den blidaste få leva lugnt.” Men våldet här är en nödåtgärd, det sista att ta till för att komma ur en annars hopplös belägenhet.

Om någon skulle få för sig att ta ”Wilhelm Tell” för ett nationalistiskt ställningstagande för schweizarna från Schillers sida, så talar hans ord i ett brev till vännen Gottfried Körner angående detta schweiziska dramas idéinnehåll ett annat språk: ”Det är ett torftigt och småaktigt ideal att skriva för en nation; för en filosofisk själ är en sådan begränsning outhärdlig.”

”Wilhelm Tell” är ett idédrama som ändå på ett mycket påtagligt sätt är fyllt av mänskligt liv. Grundidén är friheten, människans rätt att tänka och tala fritt och att under ansvar handla fritt. Dramat ”Wilhelm Tell” är ett tidlöst drama som om och om igen har inspirerat människor i kamp mot förtryck och som säkerligen också kommer att kunna entusiasmera framtida generationer av kämpande idealister.

Även om centrum i pjäsen är de enkla jägarnas och herdarnas och fiskarnas värld, så utesluts inte människor ur andra samhällsklasser, bara de för samma kamp och delar deras idéer. Attinghausen, Rudenz och Berta von Bruneck är visserligen adliga, men de är villiga att arbeta för schweizarnas frihet och innesluts därför i gemenskapen. De innesluts i den, men ges inte någon ledande ställning och förväntar sig inte heller någon sådan. Kvinnorna i dramat intar i och för sig inte någon central ställning, men de tre kvinnor som har viktiga roller är alla starka och karaktärsfasta gestalter: Gertrud Stauffacher är en av de drivande krafterna bakom förbundet på Rütli, Hedwig, Tells fru, är alltid mycket klar och tydlig i sina ställningstaganden och Berta von Bruneck är till en början politiskt mycket mer medveten än hennes blivande man Rudenz; det är hon som för in honom i frihetskampen.

Dramats uppbyggnad är klassiskt klar och välstrukturerad och de flesta av rollfigurerna är helgjutna och rakryggade till sin karaktär. Trots detta saknas det inte komplikationer i relationerna mellan människorna. I fjärde aktens andra scen befinner vi oss i Attingenhausens hus, där Attinghausen ligger för döden. Runt honom finns några av de män som hör till de ledande gestalterna i frihetskampen, Walter Fürst, Stauffacher, Melchtal och Baumgarten. Wilhelm Tell har just tillfångatagits och förts bort av fogden Geßler för att Tell avslöjat att han hade tänkt skjuta honom om han skadat sin son när han sköt äpplet från hans huvud. Hedwig kommer instörtande i rummet där männen befinner sig. De berättar vad som hänt och Hedwig blir utom sig och anklagar först Tell för att han gått med på att skjuta äpplet från sonens huvud: ”Och levde också jag till åttio år, jag skulle ännu för min inre syn se gossen bunden stå och fadern sikta och känna pilen träffa mig i hjärtat.” Ytligt sett är hennes anklagelse orättvis, men egentligen är den ett uttryck för Hedwigs djupa smärta och genom att hon visar den så här tydligt fördjupas dramats känslomässiga dimension. När männen omkring henne försöker lugna henne med förklaringar om att Tell inte hade något val, vänder hon sin förtvivlans vrede mot dem: ”Har du för vännens ofärd endast tårar? – Var voro ni, då han i fjättrar slogs, och var er hjälp? Ni sågo på, ni läto det gruvliga fullbordas, och ni tålde, att vännen rycktes bort ur er mitt. Betedde Tell sig likadant mot dig?” Det är hennes smärta som talar i båda dessa mäktiga vredesutbrott, smärtan över att kanske för alltid ha förlorat sin man, smärtan över tanken på att hennes sons liv riskerats på ett sådant meningslöst och grymt sätt. En annan och större komplikation finns i relationen mellan Wilhelm Tell och hertig Johannes Parricida. Parricidas historia utgör ett slags dold bihandling i dramat. Denne har för att komma åt det arv som orättmätigt undanhållits honom dödat kejsaren. Efter mordet är han på flykt och en dag dyker han upp i Tells stuga. Han försöker vinna Tells sympati och jämför kejsarmordet med Tells skott mot Geßler. Tell vill inte godta jämförelsen: ”Olycklige, som djärves att förlikna din ärelystnads blodskuld med en fars rättvisa nödvärn! Har du månne skyddat din gosses huvud och har du beskärmat den egna härdens helgedom? Har du det sista och förfärligaste avvänt ifrån de dina.” Men trots att han fördömer Parricidas handling fördömer han inte honom själv som människa. Han ger honom mat och dryck och visar honom en flyktväg mellan de höga bergen, en väg ner mot Italien.

I akt tre scen tre finns en liten intressant scen som kan sägas ha stor aktualitet. Det rör sig om Tells samtal med sonen Walter medan de går förbi hatten som Geßler låtit sätta upp på en stång på torget i Altdorf. Walter pekar upp mot ett av bergen och frågar sin far om det är sant att träden däruppe börjar blöda om man hugger ner dem. Han fortsätter att berätta vad han hört av en gammal herde. Denne har sagt att handen på den som rör skogen däruppe kommer att växa upp ur graven som straff. Tell säger inte direkt emot, men modifierar sonens berättelse något: ”Fridlysta äro träden, det är sant. Ser du de vita tinnarna av is, som borra sina spetsar in i himlen?” Och Walter svarar: ”Ja, det är glaciärerna, som nattetid dåna däruppe, och som sända ned de ödeläggande lavinerna.” Och Tell igen: ”Så är det, och för länge sedan hade de med sin väldighet förintat Altdorf, om icke skogen hade stått emot.”

Samtalet mellan far och son är så engagerat att Tell inte alls lägger märke till hatten på torget. Troligen hade han inte böjt huvudet för den även om han hade sett den, men han hade nog inte i onödan gått så utmanande nära. Tell är ingen provokatör. Vakterna upptäcker att han går förbi utan att visa påbjuden vördnad för hatten som symboliserar den habsburgska makten. Tell tas till fånga och det uppstår tumult på torget. I samma stund dyker Geßler upp med sina män. Han frågar vad som står på och man berättar vad som hänt. Geßler har en gång när han och Tell möttes ensamma på en smal bergsväg visat rädsla och nu vill han ta hämd för denna skam. Han dömer Tell till att skjuta ett äpple från sonens huvud. Misslyckas han är han dömd till döden och vägrar han skjuta blir han också dödad. Tell vill inte riskera sonens liv och ber om nåd: ”Jag skulle sikta på hans kära huvud! Nej, hellre herre, vill jag dö.” Geßler svarar: ”Du skjuter eller också dö ni båda två.” Och Tell igen: ”Jag skulle bli min gosses mördare! Ni själv har inga barn och anar ej, hur i en faders hjärta det står till.” Schiller skapar här en spänning som närmar sig bristningsgränsen genom att sträcka ut tiden från Geßlers dom tills skottet faller över fem sidor eller flera långa minuter. Hela tiden kan skottet falla, hela tiden kan det sluta med en katastrof, man hålls som läsare eller åskådare i en andlös spänning. Att man vet att det kommer att sluta lyckligt ändrar ingenting i detta.

Mycket i Schiller eget liv handlade om kamp. Han tillbringade stora delar av sin skoltid i ett internat, där eleverna förtrycktes och han inte hade någon som helst personlig frihet. Skrivandet blev ett sätt för honom att värja sig emot förtrycket. Senare i livet hade han att kämpa dels mot ekonomiska problem, dels, och i ännu högre grad, mot sjukdomarnas angrepp på den vacklande hälsan. Under de sista åren var hans liv nästan ständigt en kamp för att kunna leva och skriva trots återkommande sjukdomar och svaghetstillstånd. Thomas Mann har i den korta novellen ”Schwere Stunde” på ett inträngande sätt beskrivit hur Schiller trots sjukdom och smärtor i nattlig ensamhet brottas med sitt verk: ”Han stod vid ugnen kastade en snabb och smärtsamt spänd blick mot sitt verk, som han hade flytt ifrån, denna last, detta samvetskval, detta hav som han måste dricka ur till sista droppen, denna fruktansvärda uppgift som var hans stolhet och hans elände, hans himmel och hans fördömelse.” Mann gör på ett ställe i novellen, förmodligen för att ge skarpare konturer åt Schillergestalten där, en kort jämförelse mellan Schiller och hans diktarkollega Goethe: ”Den andre, han där i Weimar, som han älskade med längtansfull fiendskap. Han var vis. Han visste att leva och skapa: han plågade sig inte utan var full av hänsyn mot sig själv…” I slutet av ”Schwere Stunde” skriver Mann: ”Och det blev färdigt, hans lidandes verk. Det blev kanske inte gott, men det blev färdigt. Och när det var färdigt, se, då var det också gott.”

(Den ovanstående texten kommer att publiceras i nästa eller nästnästa nummer av Finsk Tidskrift.)