Klara Johanson: Strindberg

![Kritik](/wp-content/PICT0/PICT0865.jpg @alignleft)I ”Kritik” finns en text som bär namnet ”Strindbergs dag”. Den publicerades i Stockholms Dagblad den 22.1 1909, till Strindbergs sextioårsdag. Klara Johanson går här en intressant balansgång mellan uttryck för beundran och aktning och ironiska små löpningar. Så här med en lätt slagsida åt ironihållet till börjar hon:

Mästaren stiger upp i ottan som vanligt, anställer meteorologiska observationer, undfår vid en titt på fönstertermometern en idé till förenklandet av denna apparat och beger sig ut på morgontur.

Hon fortsätter med att beskriva hur spänstigt och ungdomligt han rör sig genom gatorna. Sedan följer hon honom tillbaka hem och till hans plats vid skrivbordet. Hon beskriver hur strömmen av gratulanter ideligen stör hans arbetsro och hur han värjer sig emot anstormningen. Och så här fortsätter hon:

Denna serie planlagda förföljelser gör, att mästaren, när middagstimmen slår, har endast tre akter färdiga. I detsamma han präntar ”Ridå” efter den sista, anländer en springpojke för att avhämta manuskriptet, som skall inövas på Intima teatern den stund, som återstår till aftonens föreställning. Medan gossen torkar fötterna på tamburmattan, skisserar mästaren med sin snabba och lätta hand ett dekorationsutkast, varpå han finner sig berättigad till någon vila, i vilken osökt ingår upptecknandet av ett antal dialoger och aforismer för supplement nr 2 till ”En fjärde blå bok”.

Ironin spelar också här, men samtidigt ser vi framför oss också bilden av en man med en helt obändig skaparkraft, en man i ständig kamp med sitt verk.

Plötsligt tar sedan Klara Johanson ett steg bakåt och låter det se ut som om det inte är hennes egen skildring vi läser, utan en beskrivning av hur ”folkfantasin” föreställer sig Strindbergs sextioårsdag: ”Så ungefär gestaltar sig i den av Strindbergslegender övernärda folkfantasin programmet för mästarens jubeldag”, skriver hon. Men så vrider hon på kakan igen och menar att detta nog är det närmaste vi kan komma sanningen om denna dag: ”Låt oss tills vidare stanna vid den enslige trollkarlen, den mytiske mänskoätaren, farligt ruvade i sin håla.”

Så småningom får den ironiska tonen vika och ge plats för en annan röst – Klara Johanson talar mer rakt fram:

Vilken avundsvärd situation han tillkämpat sig! De övriga svenska nutidsförfattare, som förklarats odödliga, bindas av societetsetiketten, digna under litterärt-kommunala förtroendevärv och besväras av representationsplikter, som vore de kungliga familjens anförvanter. Strindberg ensam har förstått att undandraga sig sig alla dessa ok. Han äger den obskyre borgarens privilegium att saklöst skolka från dagens fester och strider tillika med vissheten om att var stund han visar sig vålla panisk sensation. Han sitter orubbad som litteraturens fruktade Altmeister och en gång i veckan startar han som debutant, härligt fri från hämmande förpliktelser till sin föregående produktion.

Strindberg

Och det här är väl snarare hög uppskattning eller medkänsla än kritik:

Många slags vapen har denne stridsman förbrukat, även den australiska bumerangen, som besitter egenheten att efter kastet flyga tillbaka till den som slungade.

Mot slutet av texten kommer hon liksom närmare honom i hans ensamma kamp:

År efter år sitter han vid en stilla Stockholmsgata och förnimmer den lättaste skiftning i världskulturens atmosfär, under det mänskorna omkring honom nätt och jämnt väckas till uppmärksamhet av brakande jordskalv. Denna oerhörda sensibilitet, som utgör hans geni och hans eviga gissel, skapar mardrömmar och skräcksyner, förbyter hans vakna dagar till sömngångarnätter. Men vaken eller sovande talar han, kämpar han, diktar han.

Och till sist vänder hon sig mot hans kritiker och avundsmän och håller ett litet originellt försvarstal:

Tadla honom icke, du tröge, för att han skriver fortare än du hinner läsa: han måste det, icke för din men för sin egen frälsning. Han har själv klart angivit huru han nödgas att på detta sätt ”hålla balansen mellan utgående och ingående; måste varje dag få ett utlopp genom att skriva och ett mottagande av nytt genom att läsa”. Denne man är säkerligen icke sjuk, som man ofta hört utspridas, men han är sjukrädd och till ytterlighet mån om sin andliga hygien.

5 tankar om “Klara Johanson: Strindberg

  1. ”Tadla honom icke, du tröge, för att han skriver fortare än du hinner läsa…” Strindberg själv, som ju faktiskt sällan fick särskilt mycket beröm av etablissemanget måste ju ha älskat de raderna. Vet man om han kände Klara Johanson?

    Hon beskriver honom som ”sjukrädd” (strålande uttryck!) och mån om sin ”andliga hygien”. Hon är väl medveten om, att hon beskriver ett geni och hur han är del av världen, men ändå står utanför all betungande inblandning i den. Världen tror att de straffar honom, men situationen är tvärtom nödvändig för hans kreativitet. En avundsvärd situation hon erkännande säger att han ”tillkämpat” sig.

    Varje gång du har med något av Klara Johanson, slås jag av insikten att hon behärskade språket och stilistiken till fulländning. Trots att texten i det här fallet är en hyllning till Strindberg, genomför hon den inte som vore hon en gapande, beundrande adoratör. Hon kritiserar milt, skojar med hur övermänsklig han är i folkets ögon, ironiserar och lyckas ändå klart få fram budskapet, att detta är just en hyllning. Oerhört drivet skrivet! Fattar inte, att hon inte är mer allmänt känd.

  2. Marita: Jag gör ett slags försök att göra Klara Johanson mera känd genom att med en viss envishet – gutta cavat lapidem – gång efter annan återkomma till något hon skrivit. Detta gör jag eftersom jag är övertygad om hennes storhet. Och idag på Strindbergs 157-årsdag – och 157 är inte vilket tal som helst – tänkte jag att hon genom mig kunde få säga något om honom här.

  3. ”…och en gång i veckan startar han som debutant, härligt fri från hämmande förpliktelser till sin föregående produktion.”

    Bra sagt. Och det finns naturligtvis inget annat sätt att jobba.

  4. Jag hade hoppats att det skulle bli ett 20-tal kommentarer så att jag kunde komma med ett dumt inlägg på slutet där det inte syntes så mycket. Men OK. Här är en annan dam som också beundrade Strindberg som hon dock måhända tolkat på ett ytterst personligt sätt:

    Ur ”Till Strindberg” av Fredrika Lindqvist:

    Ni skrev en gång, jag minns i Edra sånger
    att ”mänskor vore tigrar”, Ni har rätt
    Ja, plågoandar syns de många gånger
    Herr Strindberg, tag dock orden till reträtt
    ….

    Er själv, exempel, ni har ädelt hjärta
    Fastän ni målar hårt i färger bjärta.

    ….

    O, store skald, för Eder djupt jag bockar.
    Ni hatar kvinnor – jag tror ej därpå
    Jag minns Er ungdom med de ljusa lockar
    som tiden, åldern, målat silvergrå
    Ni sjunger ut vad vi i tysthet tänka
    Inunder ytan goda tankar blänka

    Måtte goda tankar blänka under ytan på alla våra inlägg.

Kommentera