Kategori: Litteratur

Undan för undan översätter jag nu Wolfgang Borcherts berättelser. Tidigare har jag visat er ”Brödet” (Das Brot) och ”De tre mörka konungarna” (Die drei dunklen Könige) här. Idag kommer ”Köksklockan” (Die Küchenuhr). Som vanligt välkomnar jag kritik, alltså om något låter konstigt på svenska, kan ni väl låta mig få veta det:

Köksklockan

De såg honom redan på långt håll när han kom emot dem, för man kunde inte låta bli att lägga märke till honom. Han hade ett gammalt ansikte, men om man tittade på hur han gick, så såg man att han inte var mer än tjugo. Med sitt gamla ansikte satte han sig bredvid dem på bänken. Och så visade han för dem vad han bar på.

Det här var vår köksklocka, sa han och lät blicken vila ett ögonblick på var och en av dem som satt på bänken i solen. Ja, jag hittade den. Den hade blivit kvar.

Han höll en rund tallriksvit köksklocka framför sig och gned de blåmålade siffrorna rena med fingret.

Den är egentligen inte värd något, sa han ursäktande, det vet jag också. Och den är inte heller särskilt vacker. Den är bara som en tallrik, en vitlackad tallrik. Men de blåa siffrorna är väl ändå rätt snygga, tycker jag. Visarna är förstås bara av bleck. Och nu går de inte heller mer. Nej. Inuti är den trasig, det går inte att komma ifrån. Men den ser fortfarande ut som vanligt. Även om den inte går längre.

Han gjorde försiktigt en cirkel med fingertoppen längs kanten på tallriksklockan. Och han sa tyst: Och den blev kvar.

De som satt på bänken i solen såg inte på honom. En tittade på sina skor och kvinnan tittade in i sin barnvagn. Sedan sa någon:

Du har väl förlorat allt?

Ja, ja, sa han glatt, tänk, verkligen allt! Bara den här, den är kvar. Och han höll upp den, som om de andra inte hade sett den ännu.

Men den går ju inte längre, sa kvinnan.

Nej, nej, det gör den inte. Den är sönder, det vet jag ju. Men annars är den precis som vanligt: vit och blå. Och han visade upp sin klocka för dem igen. Och det bästa är, fortsatte han med upphetsning i rösten, ja, det har jag ju inte alls berättat för er ännu. Det bästa är det här: Tänk er, den stannade på halv tre. Just på halv tre, tänk er.

Då blev säkert ditt hus träffat klockan halv tre, sa mannen och sköt viktigt ut underläppen. Sådant har jag hört förr. När bomben faller stannar klockorna. Det beror på trycket.

Han såg på sin klocka och skakade överlägset på huvudet. Nej, nej, där har du allt fel. Det har inget med bomberna att göra. Man måste inte alltid tala om bomberna. Nej. Klockan halv tre var något helt annat och det vet du ingenting om. Det är nämligen det som är vitsen, att den stannade just på halv tre. Och inte på kvart över fyra eller klockan sju. Halv tre kom jag nämligen alltid hem. På natten. Nästan alltid halv tre. Det är det som är vitsen.

Han såg på de andra, men de hade vänt sina blickar ifrån honom. Han fann dem inte. Då nickade han åt sin klocka: Då var jag förstås hungrig, eller hur? Och jag gick alltid direkt till köket. Där var klockan nästan alltid halv tre. Och då, då kom nämligen min mamma. Hur tyst jag än öppnade dörren, så hörde hon mig alltid. Och när jag letade efter något att äta i det mörka köket, tändes plötsligt ljuset. Då stod hon där i yllekofta och en röd sjal om halsen. Och barfota. Alltid barfota. Och ändå hade vårt kök kakelplattor på golvet. Och hon knep ihop ögonen, eftersom ljuset var så starkt. För hon hade ju nyss sovit. Det var ju natt.

Så sent igen, sa hon då. Mer sa hon aldrig. Bara: Så sent igen. Och så värmde hon kvällsmaten åt mig och tittade på medan jag åt. Hon gned alltid fötterna mot varandra under tiden, eftersom kakelplattorna var så kalla. Och sedan hörde jag henne plocka undan tallrikarna, när jag redan hade släckt ljuset i mitt rum. Varje natt var det så. Och för det mesta alltid halv tre. Det var helt självklart, tyckte jag, att hon gjorde i ordning maten åt mig i köket halv tre på natten. Jag tyckte det var helt självklart. Hon gjorde det ju alltid. Och hon sa aldrig mer än: Så sent igen. Men det sa hon varje gång. Och jag tänkte att det aldrig skulle kunna sluta. Det var så självklart för mig. Alltsammans. Det hade ju alltid varit så.

Under ett andetag var det alldeles tyst på bänken. Sedan sa han tyst: Och nu? Han såg på de andra. Men han fann dem inte. Då sa han till klockans vitblåa runda ansikte: Nu, nu vet jag, att det var paradiset. Det riktiga paradiset.

På bänken var det alldeles tyst. Sedan frågade kvinnan: Och din familj?

Han log förläget mot henne: Du menar mina föräldrar? Ja, de är också borta. Allt är borta. Allt, tänk dig. Allt borta.

Han log förläget från den ena till den andra. Men de såg inte på honom.

Då tog han upp klockan igen och han skrattade. Han skrattade: Bara den här. Den är kvar. Och det bästa är ju att den stannade just på halv tre. Just på halv tre.

Sedan sa han inget mer. Men han hade ett gammalt ansikte. Och mannen som satt bredvid honom såg på sina skor. Men han såg inte sina skor. Han tänkte hela tiden på ordet paradis.

Jag vet inte vad ni tyckte om Piero Chiara och hans bok ”Sale e tabacchi” här sist. Idag prövar jag med en ny minitext ur boken, en text om dagen som människolivets grundmått. Här kommer texten först på italienska för dem av er som tycker det är trevligt att se ursprungstexten och inte bara min översättning:

Il più grande sforzo che facciamo, e del quale non ci accorgiamo neppure, è quello d’ogni mattina, al risveglio, quando dobbiamo ricordarci chi siamo, dove siamo e cosa dobbiamo fare; e subito dopo, quando dobbiamo ricordarci di tutto quello che abbiamo imparato e visto vivendo. E tutto per un giorno solo, perché appena ci addormentiamo perdiamo nuovamente ogni cognizione e cadiamo nella più completa incoscienza di noi e del mondo.

Per questo, la vera unità di vita non è l’anno o il mese, ma il giorno.

Och här har ni den lilla texten på svenska:

Den största ansträngningen vi gör – en ansträngning som vi inte ens lägger märke till – är den som vi gör varje morgon när vi vaknar och vi måste komma ihåg vilka vi är, var vi är och vad vi ska göra; och strax efter det måste vi komma ihåg allt vad vi har lärt oss och allt vad vi har sett i livet. Och allt detta för en enda dag, för så snart vi somnar förlorar vi återigen allt vi vet och vi fallar ner i ett totalt ovetande om oss själva och världen.

Därför är livets sanna enhet inte året eller månaden utan dagen.

Jag har under morgonen läst Hugo von Hofmannsthals dikt ”Ballade des äußeren Lebens” igen. Den förde mig i ett drömkliv vidare till ”Das Karussell” av Rainer Maria Rilke. Livet som ett stundtals lustfyllt men alldeles meningslöst spel blickar mot oss också här.

Das Karussell
(Jardin du Luxembourg.)

Mit einem Dach und seinem Schatten dreht
sich eine kleine Weile der Bestand
von bunten Pferden, alle aus dem Land,
das lange zögert, eh es untergeht.
Zwar manche sind an Wagen angespannt,
doch alle haben Mut in ihren Mienen;
ein böser roter Löwe geht mit ihnen
und dann und wann ein weisser Elefant.

Sogar ein Hirsch ist da ganz wie im Wald,
nur dass er einen Sattel trägt und drüber
ein kleines blaues Mädchen aufgeschnallt.

Und auf dem Löwen reitet weiss ein Junge
und hält sich mit der kleinen heissen Hand,
dieweil der Löwe Zähne zeigt und Zunge.

Und dann und wann ein weisser Elefant.

Und auf den Pferden kommen sie vorüber,
auch Mädchen, helle, diesem Pferdesprunge
fast schon entwachsen; mitten in dem Schwunge
schauen sie auf, irgendwohin, herüber –

Und dann und wann ein weisser Elefant.

Und das geht hin und eilt sich, dass es endet,
und kreist und dreht sich nur und hat kein Ziel.
Ein Rot, ein Grün, ein Grau vorbeigesendet,
ein kleines kaum begonnenes Profil.
Und manchesmal ein Lächeln, hergewendet,
ein seliges, das blendet und verschwendet,
an dieses atemlose blinde Spiel.

Se hur Rilke låter karusellens figurer snurra allt snabbare och sedan långsammare igen – följer vi den vita elefanten så känner vi det. Och när det går riktigt fort ser vi bara färgfläckar som i en impressionistisk målning. En dikt om livet, en dikt om livet som rörelse och färger på väg mot ingenstans.

Även om romanen ”Tre sekunder himmel” främst är en skildring av en ung mans vedermödor i Sovjetarmén – en tillvaro fylld av förtryck, våld, nöd och pennalism, så glimtar på några ställen en annan värld igenom, en värld där det fortfarande finns plats för värme trots allt. Inne i några små veck av romandräktens brutala destruktivitet (ursäkta den fåniga bilden) finns fragment av en kärlekshistoria gömda, visserligen är den vingklippt och sargad, men det är en historia om en kärlek och om längtan efter kärlek. Jag läser nu ur en av de här små gömmorna för er:

I de förbannade filmerna är allt annorlunda, i kärleksfilmerna är det inte alls som i livet, som för mig och Marija, som för mig. Där är dialogerna alltid lysnade, om en man kläcker ur sig en vettig fras får han genast kvinnans uppmärksamhet, hon tiger, skapar en paus som sedan mynnar ut i en kyss. Vilka lysande fraser jag än skulle säga till Marija skulle hon strunta i dem, hon skapar inga pauser, hela hon är en evig paus, hon lyssnar inte på mig, hon hör mig inte, för jag talar för mig själv och scenariot tar aldrig slut, det är vattningt och oformligt, och betoningarna sedan, vilka jävla betoningar, allt löses upp i en oklar, mumlande boll, till och med när jag lyckas få till en träff med Marija, alla fraser jag förberett för att provocera fram en paus klingar kraftlöst, leder ingenstans.

Jag har upptäckt att jul- och nyårstiden är en tid för litterära tävlingar i den vik av blogghavet där jag simmar omkring. Något sent, kanske, tänker jag också bjuda på en tävling och möjligen kommer en och annan att tycka att den är lite mager och småsnål: en fråga och inga priser. Nåväl, välkomna ändå. Som titeln anger rör det sig om en bildgåta. Frågan är enkel och förutsebar: Vilket är verket och vem är författaren som figurerna här för tanken till? Alla hjälpmedel är tillåtna, även googling (!), och ni får gärna be om ledtrådar eller ställa frågor, det skapar extra trivsel. Och dessutom: det kan mycket väl hända att även den som gissar ”fel” gissar rätt eller i alla fall bra.