Att omfamna karpar

Var någonstans har jag läst det där om mannen och karparna? Eller har jag hittat på det eller drömt det?

Så har jag då och då tänkt under de senaste dagarna. Inte hela tiden, verkligen inte, men lite då och då kom tanken och den märkliga bilden upp i mitt huvud. Jag tänkte också på en bestämd karpdamm vid klostret i Waldsassen alldeles vid den tjeckiska ”ölöppnaren”, ni vet den där kroken längst i väster på den tjeckiska kartan. Om det var där mina karpfantasier hade sin början? Men nu har jag hittat boken och allt står där, inget har jag hittat på.

![Ota Pavel](/wp-content/PICT2/PICT2044.jpg @alignleft)Författaren heter Ota Pavel, han föddes i Tjeckoslovakien, hans far var jude och hans mor tjeckiska. Jag har hittat en intressant tjeckisk text om honom på internet. Här är ett utdrag ur den engelska översättningen av den:

Ota Pavel was born in 1930, the son of Leo and Hermina Popper. He was descendent of a Jewish farming family, and had two brothers, Jiri and Hugo. His father was a vacuum-cleaner salesman, and a very successful one too. In his time, Leo Popper became Czechoslovakia’s leading Electrolux salesman, and eventually the world’s number one agent.

Resten av texten finns här.

Boken heter ”De vackra rådjurens död” och i en liten presentation av innehållet kan man läsa bland annat det här:

De här berättelserna om en judefamiljs öden i Prag från 30-talet in på 50-talet omspänner en grym epok; men framför allt fogar de sig samman till ett porträtt av en oförliknelig far, en ”liten man” som med mod och oförbränneligt humör i det längsta höll stånd mot motgångar och maktövergrepp – en alldeles oemotståndlig vardagens hjälte.

Den berättelse som etsat sig in i mitt minne och liksom ställt till med hela det här inlägget heter ”Karpar för Wehrmacht”. Jag ska nu inte berätta hela historien utan jag tänker bjuda in er till den där speciella karpsituationen:

Pappa förstod sig på sådant här. Med ens dök en mörk, oval skugga fram och simmade förbi under oss i det klara vattnet. Så vände den tillbaka. Det var en karp, och vilken karp! Den sträckte upp sitt runda gap och snappade luft vid ytan. Under tiden kom fler karpar simmande. De uppförde sig som om de hade varit bedövade, och de brydde sig alls inte om att vi stod där och tittade på dem. Inom loppet av några sekunder var vattenytan alldeles full av dem. Då övergick pappa till något djuriskt och okänt. Han lade sig ned på knäna på isen, kavlade upp ärmarna, började klappa dem på huvud och rygg. Lekte med dem och mumlade:

”Mina karpar. Mina små karpar.”

Han lekte med dem och de samlades kring hans händer som om de hade varit hans barn. I detta månljus var de guldgula och silverfärgade, de lyste som helgon och jag har aldrig senare sett liknande karpar. Han rullade upp dem med händerna, lyfte upp dem och släppte ner dem igen, sakta nynnande.

Ja, resten avslöjar jag inte, men nog är detta underbara rader.

De vackra rådjurens död

11 tankar om “Att omfamna karpar

  1. Särskilt det här är något oförglömligt: ”I detta månljus var de guldgula och silverfärgade, de lyste som helgon och jag har aldrig senare sett liknande karpar. Han rullade upp dem med händerna, lyfte upp dem och släppte ner dem igen, sakta nynnande.”

  2. Förlåt om jag förstör stämningen något (jag tycker också att texten är fin), men jag måste bara få undslippa mig, precis som när jag läste inlägget:

    Vad?! Pavel ser ut som en exakt kopia av min ingifte morbror!

  3. Visst är det lite magisk realism över hela idén med att omfamna karpar, de silver- och guldglänsande fiskarna och pappan som leker med dem!? Det påminner mig om García Márquez scen i ”Hundra år av ensamhet”, där det regnar gula blommor en dag i sådana mängder att gator och torg förvandlas till floder av gula, doftande blommor. Ingen blir förvånad över denna företeelse, utan vadar omkring i blomsterhavet, som om det bara regnade ovanligt mycket den dagen.

    Vem vet – kanske är det också något magiskt realistiskt över Pavel och ingifta morbröder.

  4. Ja, inte tappar väl texten i magi för att denne originelle författare såg ut som Aniaras ingifte morbror.

    Hade det inte varit lögn så hade jag nu skrivit här att en av historierna i boken heter just ”Aniaras morbror”. Nå, i stället kan jag ju tala om att sista berättelsen heter ”Kaninerna med de kloka ögonen”. Och på försättsbladet står det så här: ”Till mamma som var gift med min pappa”.

  5. Jag tänkte att det kanske skulle bli lite för tråkigt och ovidkommande med min ingifte morbror mitt i alltihop, fast då tänkte jag förstås inte på den magisk-realistiska möjligheten. Kanske berodde det på att morbrodern ifråga ÄR ganska tråkig… ehm.

  6. Det slår mig just, apropå Håkans kommentar, att jag (liksom morbrodern) härstammar från Karpaterna…

  7. Aniara: Nu knyts den här karpväven allt tätare…

    Agneta: Jag hoppas att boken finns på antikvariat i alla fall – annars behövs det en nytryckning. Boken har dessutom fina illustrationer av Martin Lamm.

    Din länk till Waldsassen är densamma som jag har uppe i texten, men med din invit och vägledning in i den blir säkert fler lockade att titta in där. I alla fall har du fått mig att titta igenom länken lite noggrannare (jag var ju mest fascinerad av att karpdammen syntes så väl på bilden) – den innehåller ju mycket mer än jag såg först!

Kommentera