Kategori: Litteratur

Under påsken – för en vecka ungefär – kommer jag att lämna pausträdet för en resa i Tyskland – i ett helt annat hörn av landet än Schillers och Hesses. Medan jag är borta tänker jag låta två dikter samtala med varandra här genom århundradena. Schillers dikt ”Hoffnung” och Hesses dikt ”Stufen” har en rad gemensamheter, men också stora olikheter och det är väl den bästa tänkbara utgångspunkten för ett värdefullt samtal. Kanske vill någon av er läsare också stiga in i samtalet. Jag skulle tro att det finns svenska översättningar av båda dikterna – dikten ”Hoffnung” borde heta ”Hopp” och dikten ”Stufen” kanske heter ”Steg” eller ”Trappsteg” eller ”Stadier”, jag vet inte. Glad påsk och på återseende!

PS Det här inlägget skulle kunna ses som en fortsättning på samtalet under gårdagens text här.

Hoffnung

Es reden und träumen die Menschen viel
Von bessern künftigen Tagen,
Nach einem glücklichen, goldenen Ziel
Sieht man sie rennen und jagen;
Die Welt wird alt und wieder jung,
Doch der Mensch hofft immer Verbesserung.

Die Hoffnung führt ihn ins Leben ein,
Sie umflattert den fröhlichen Knaben,
Den Jüngling locket ihr Zauberschein,
Sie wird mit dem Greis nicht begraben;
Denn beschließt er im Grabe den müden Lauf,
Noch am Grabe pflanzt er – die Hoffnung auf.

Es ist kein leerer schmeichelnder Wahn,
Erzeugt im Gehirne des Toren,
Im Herzen kündet er laut sich an:
Zu was Besserm sind wir geboren.
Und was die innere Stimme spricht,
Das täuscht die hoffende Seele nicht.

Friedrich Schiller 1759-1805

•

Stufen

Wie jede Blüte welkt und jede Jugend
Dem Alter weicht, blüht jede Lebensstufe,
Blüht jede Weisheit auch und jede Tugend
Zu ihrer Zeit und darf nicht ewig dauern.
Es muß das Herz bei jedem Lebensrufe
Bereit zum Abschied sein und Neubeginne,
Um sich in Tapferkeit und ohne Trauern
In andre, neue Bindungen zu geben.
Und jedem Anfang wohnt ein Zauber inne,
Der uns beschützt und der uns hilft, zu leben.

Wir sollen heiter Raum um Raum durchschreiten,
An keinem wie an einer Heimat hängen,
Der Weltgeist will nicht fesseln uns und engen,
Er will uns Stuf’ um Stufe heben, weiten.
Kaum sind wir heimisch einem Lebenskreise
Und traulich eingewohnt, so droht Erschlaffen,
Nur wer bereit zu Aufbruch ist und Reise,
Mag lähmender Gewöhnung sich entraffen.

Es wird vielleicht auch noch die Todesstunde
Uns neuen Räumen jung entgegensenden,
Des Lebens Ruf an uns wird niemals enden…
Wohlan denn, Herz, nimm Abschied und gesunde!

Hermann Hesse 1877-1962

Genom Baldassarre Castigliones ”Il libro del Cortegiano” har jag blivit återförd till en av mina favoritstäder: Urbino

och till Palazzo Ducale, som jag nog varit i närmare tjugo gånger:

foto av ett foto, inte så lyckat, men det ger ändå en vinkel av palatset

Castiglione (1478-1529) var själv hovman vid det förfinade renässanshovet i Urbino. I inledningen till ”Il libro del Cortegiano” skriver han att han efter hertig Guidubaldo Montefeltros död blev kvar i Urbino för att tjäna efterföljaren Francesco Maria della Rovere. Vid samma tid bestämmer han sig för att skriva boken om hovmannen till Guidubaldo Montefeltros ära. Men han dedicerar inte boken (eller böckerna, det är egentligen fyra) till honom utan till Alfonso Ariosto (kusin till Ludovico Ariosto) som nyligen dött och som var den som ursprungligen rått Castiglione att skriva boken.

porträtt av Castiglione utfört av Rafael

Miljön i boken är alltså Palazzo Ducale i Urbino. Hovet är befolkat av många av tidens framstående tänkare. Bokens form påminner om den i mellantexterna i Boccaccios ”Decameron” – det belevade och spirituella samtalet odlas här till perfektion. Samtalen följer på ett disciplinerat sätt en tråd men är ändå fulla av ett slags fri dynamik. Huvudtemat är frågan om vilka egenskaper den idealiske hovmannen bör ha, men mycket tid läggs också ner på att diskutera hur den perfekta hovdamen bör vara och vilka karaktärsdrag den förebildlige fursten bör vara utrustad med och lite flyktigt snuddar man också vid hur en stat bör styras. Åtskilligt av det som sägs är en indirekt och ibland också direkt hyllning till furstehovet i Urbino. De tänkta samtalen är fördelade över fyra dagar eller snarare kvällar och Castiglione skriver en bok för varje dag.

Nå, vilka egenskaper skulle då den perfekte hovmannen ha? Han skulle vara en exellent krigare, han skulle behärska ridandets konst, han skulle vara hemma i den klassiska latinska och grekiska litteraturen, han skulle kunna dansa, måla, sjunga, spela olika instrument. Han skulle kunna konversera – detta var mycket viktigt – och det språk han skulle använda sig av var det bildade språk som talades vid de olika hoven, inte nödvändigtvis toskanskan, ja, i samtalen i boken förekommer det en del polemik mot toskanskans favoritställning i den tidens Italien. Han skulle ha ett fördelaktigt yttre, men han fick inte vara tillgjord eller alltför feminin. Det här med tillgjordheten pratas det om gång på gång; det verkar som om det funnits en speciell risk för att en hovman skulle förfalla till just denna last. På det hela taget verkar hovmansidealet ligga nära idealet för den perfekta renässansmänniskan: Han skulle vara hemma i allt kulturellt, men han skulle inte vara för mycket av en specialist på något område, en viss "naturlig" lätthet och ett vinnande sätt, charm, räknades högt. I inget av det han gjorde fick någon ansträngning anas, allt skulle se lätt, elegant och spontant ut. Och han skulle vara god.

Sällskapet kommer ett tag också in på hovdamens idealegenskaper och i stora drag visar det sig vara samma grundegenskaper som hyllas, fast hovdamens verksamhetsområde fick vara mer begränsat. Krigskonst och ridning hörde inte till det hon skulle ägna sig åt och inte heller fick hon spela vilka instrument hon ville, blåsinstrument var till exempel olämpliga för en hovdam och hon skulle inte heller dansa alltför uppsluppet. Det lades ett slags ”kvinnlighetsgrimma” kring allt hon borde göra och vara. Det fördelaktiga yttre som var viktigt hos hovmannen var ännu betydelsefullare för damen. Hon skulle vara full av charm (fast här dyker förbudet mot tillgjordhet också upp) och hon skulle kunna konversera. Hon skulle veta att på ett elegant sätt avvvisa påträngade män och hon skulle behärska konsten att hålla sina beundrare på ett lämpligt avstånd.

Vi får även veta en del om hur fursten skulle vara. Mycket i de egenskaper som räknas upp där liknar dem som föreskrevs hovmannen, men fursten gavs i kraft av den makt och det medföljande större ansvar han hade större utrymme för originalitet och en egen personlighet, men också han skulle i grunden vara en god människa. En stund rör sig i anslutning till detta om fursten samtalet kring hur hovmannen kunde tänkas fostra fursten till att bli en god sådan. Fursten var ju på grund av sin makt utsatt för större frestelser än hovmannen och därför behövde han på ett mycket noggrant sätt vägledas så att han valde den rätta banan.

Som lite salt eller peppar i anrättningen får gång efter annan två mycket misogyna hovmän komma till tals. De yttrar sig på olika sätt om kvinnan som lägre stående varelse än mannen och följaktligen blir dessa båda herrars idealhovdam en mycket snålare tillskuren figur än deras hovmannaförebild. Men dessa två blir alltså inte till mer än ett slags krydda – de andra hovmännen går till angrepp mot deras argument och höjer kvinnan till skyarna. Och hertiginnan och den ena hovdamen skrattar eller småler åt deras prat. Någon undrar om de kanske är så arga för att de har svårt att vinna kvinnors uppskattning.

I slutet av den fjärde boken talas det om hovmannen och kärleken. Man kommer fram till att den sensuella kärleken är tillåten bara för den unge hovmannen, men också för honom är den höviska formen viktig med diskretion och återhållsamhet i uttrycket, all grov driftsutlevelse är bannlyst. När det gäller den äldre hovmannen så ska hans kärlek så långt möjligt sublimeras till att gälla det sköna och det goda i det sköna. Slutavsnittet i den här boken får i det närmaste formen av en bön till Gud i det Sköna.

Här finns hela boken att läsa.

PS Till sist kan jag inte låta bli att lämna några intressanta och roliga citat ur boken här:

l’animo ignorante inganna se stesso

(den okunniga själen bedrar sig själv)

ché questo saria come se per fuggire la ebrietà si facesse un editto che niuno bevesse il vino, o perché talor correndo l’omo cade, se interdicesse ad ognuno il correre

(ty detta skulle vara som om man, för att undfly ruset skulle instifta en lag mot vindrickandet eller som om man, om någon faller omkull när han springer, skulle förbjuda alla att springa)

né si conviene a chi è ignorante insegnare

(inte heller är det lämpligt för den okunnige att undervisa)

Jag har vandrat ett stycke till i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Nu har jag både ”Den lövgröna skogen” och ”Gran” bakom mig – för tillfället åtminstone, jag kommer säkert att återbesöka den ena eller andra platsen i dem rätt snart. Det är en avsevärd skillnad mellan de här båda kapitlen, i mitt minne ser det i alla fall ut så. Stämningen i dem är inte alls densamma och de två innehållen bär olika själar i sig. Det första kapitlet är svindlande och det går fram i jättevågor med sina vida grepp om årtusendena och hela den europeiska kontinenten. Det är fyllt av saga och dikt, av europeisk kulturhistoria och visan om herr Olof slår en cirkel av magi kring läsaren.

Det andra kapitlet är allvarligare och mindre böljande liksom rakare och mörkare. Här finns visst också dikt och mystik, men granramen gör dem tystare på något sätt. Här finns mer natur än kultur och här är mer norr än söder. Linné stiger fram och Rudbeck och den halländske mykologen Elias Fries som i mycket unga år ställer den här frågan till sin far kyrkoherden, som han bara får tala latin med:

”Dic pater, quid est lamella?”

Och fadern svarar:

”Lamella est laminus tenuis.”

Och Kerstin Ekman återger sedan samtalet så här på svenska: ”Säg pappa, vad är en lamell? frågar pojken och fadern svarar att lamellen är en tunn skiva.”

Ett litet underkapitel heter ”Makten och rätten” och här resonerar KE om vem skogen egentligen tillhör. I texten känner jag igen en del av det jag själv har tänkt när jag vandrat omkring med Londi, min hund, i skogen här:

Vem äger skogen? Att den som kan hugga ner den bara har makten, inte rätten, är ingen underlig tanke att tänka. Till och med den som utan att använda skogen till sitt livsuppehälle känner sig djupt förtrogen med den kan tro sig äga den. Kunskap och kärlek inger den känslan. Trampar man själv upp stigarna i blåbärsriset och märker hur älgar och rådjur börjar ta an dem och hålla dem öppna, är man inte långt ifrån känningen av egen mark. När man vet vem som bor i lyan, om det är rävhonan eller grävlinggalten, när man känner till myceliernas nätverk under mossan utan att ens se några kantarellkroppar och när man vet i vilken myrkant hjortronblommen brukar stå fredad för junifrosten, då är man hemma hos sig.

Många av de stigar vi följer har vi nog från början trampat upp själva. Rådjuren och älgarna går där också, det syns. Ja, egentligen är det svårt att veta vem som trampade först – vi håller dem öppna tillsammans. Jag minns vintern för två år sedan, då vi hade mycket snö här. Jag drog upp ett skidspår genom skogen som jag åkte i nästan varje dag i över två månader. Londi skuttade efter i spåret. Efter ett tag bar skidspåret inte bara märken av hundtassar utan också av rådjursklövar, rävtassar och till sist, fram på vårkanten, av älgens stora klövar som trampde rakt igenom isen på mossen och gjorde slut på skidåkandet.

Och var rävhonan har sin lya vet jag också, fast hon byter ibland ställe från år till år. Här har jag sett rävungarna leka om våren:

Och kantarellernas och de andra svamparnas platser känner jag väl till. Jag vet var de är när sommaren fuktig och var de väljer att titta upp under torrare år.

Så skogen här känns allt som min, fast ibland händer på något ställe det där hemska som KE beskriver så här:

Men känslan kan klippas av. En dag är det höga skogsrum som omslutit vandraren avverkat. Det har förvandlats till en skyddslös yta med stenstalp, bråtar av ris och kvist och med djupa sår i marken efter skogsmaskinerna.

Sedan igår – eller egentligen i förrgår kväll – pågår bokmässan i Leipzig (13-16 mars). För första gången på fyra år är jag inte där, men jag vill ändå göra er, mina läsare, uppmärksamma på den här högintressanta och läsarvänliga bokmässan.

bild från förra årets besök

Tyngdpunkten i årets mässa ligger på kroatisk litteratur. Se här en presentation. Och här finns lista över deltagande kroatiska författare.

Som vanligt riktas en speciell uppmärksamhet mot litteratur från Central- och Östeuropa. Här finns en översikt över årets programpunkter. Klicka på "Mittel- und Osteuropa!

Årets bokpris för ömsesidig inomeuropeisk förståelse(Leipziger Buchpreis zur Europäischen Verständigung) går till den nederländske författaren Geert Mak. Här finns några rader om honom och priset.

Och till sist – här är en länk till mässans huvudsida.

• • •

För dem som inte har något emot att blicka bakåt: De flesta av mina tidigare inlägg om bokmässan i Leipzig:

2005:

Bokmässor: Leipziger Buchmesse

2006:

Leipziger Buchmesse igen

Jag läser en essä av Jurij Andruchovytj

2007:

Leipziger Buchmesse 2007 – porträttgalleri

Herta Müller på bokmässan

Minsk

Jaroslav Rudiš: Grand Hotel

Minsk – mina drömmars solstad

Och här sitter jag – och en del andra – förra året och lyssnar på unga författare från Ukraina och Vitryssland:

För ungefär en vecka sedan avslutade jag min läsning av Pentamerone. Ramberättelsen lät det ”goda” segra och det ”onda” gå under på grymmaste vis – den gravida falska prinsessan, hon som grät de sista tårarna i det nästan fyllda kärlet vid den döde prinsens marmorgrav, begravdes levande och den riktiga prinsessan fick prinsen.

Innan jag lämnar Pentamerone här, vill jag berätta lite ur den femte dagens femte ”underhållning” eller "föreställning" (trattenimento). Den heter ”Sole, luna e Talia” (Sol, måne och Talia) och är en släkting eller föregångare till vår ”Törnrosa”.

En kung fick en dotter som han gav namnet Talia. Kungen lät kalla några spåmän till dotterns vagga för att de skulle förutsäga hennes framtid. De lät honom då veta att Talia skulle sticka sig på en slända och dö. Fadern lät då avlägsna alla spinnrockar och sländor från sitt slott i skogen.

En dag när Talia var i sin första ungdom, såg hon från ett fönster en gammal kvinna som satt och spann. Talia blev nyfiken och kallade på kvinnan som visade henne spinnrocken och lät Talia pröva på att spinna. Men då hände olyckan – Talia stack sig på sländan (eller snarare på en ”lisca”, ett fiskben som utgjorde spetsen på denna) och föll genast död ned. Kungen fann henne och grät en tunna (un barile) full av tårar. Sedan satte han den döda flickan i en kammare på en stol av sammet, stängde alla dörrar i slottet och lämnade platsen för alltid.

En tid senare kom en annan kung under en jakt ut i skogen där Talias slott var beläget. Han fann slottet och bankade på porten, men ingen öppnade. Då klättrade han in genom ett fönster. Han gick från rum till rum tills han kom till den innersta kammaren där Talia satt på sin sammetsstol. Hon såg ut som om hon sov och kungen blev upptänd av hennes skönhet och bar henne till en säng där han ”plockade kärlekens frukter”. Sedan lämnade han henne och återvände till sitt eget kungarike.

Nio månader senare födde den döda eller sovande Talia två underbart vackra barn, en pojke och en flicka. Två feer dök upp och lade spädbarnen till hennes bröst. De stoppade hennes stuckna finger i munnen och sög ut fiskbenet. Strax vaknade Talia ur sin långa dvala och gladde sig åt de vackra barnen.

Någon tid senare kom kungen att tänka på sitt äventyr med den sovande i skogsslottet. Han gav sig av tillbaka dit och berättade för Talia vem han var och vad som hänt. Kort därefter återvände han till sitt rike, men nu kunde han inte glömma Talia och barnen, som han i sina tankar kallade Sol och Måne.

Drottningen fattade misstankar och vände sig till kungens sekreterare och ställde honom inför ett ultimatum (eller mellan Skylla och Karybdis): ”Om du talar om för mig vem kungen är förälskad i ska jag göra dig rik, om du döljer sanningen för mig så ska ingen finna dig varken levande eller död.” Sekreteraren lät då drottningen veta sanningen – han sa bröd till bröd och vin till vin. Och drottningen sände honom till Talia för att be henne komma till kungen som ville återse barnen. Till kocken lät drottningen säga att barnen – när de kom till slottet – skulle dödas och att han sedan skulle tillaga underbara läckerheter av dem till kungen.

Kocken – som var lite ”vek i lungan” – fattade medlidande med de två barnen och lät sin hustru gömma dem. I stället lagade han till läckerheterna av killingkött. Kungen åt med välbehag av kötträtterna och drottningen uppmanade honom hela tiden att ta mer. Gång på gång sa hon: ”Ät, ät, du äter av det som är ditt.” Till slut blev kung irriterad och sa: ”Ja, det vet jag väl att det här är mitt. Du har minsann inte kommit med något till det här huset!”

Men drottningen var inte färdig med sin hämd. Hon kallade på Talia och öste sin galla över henne: ”Din onda hynda! Nu ska du få ditt straff för vad du har gjort!”

Talia försökte förklara sig, hon hade ju varit medvetslös när kungen ”tog för sig av henne”. Men drottningen ville inte lyssna utan lät tända ett mäktigt bål på gårdsplanen utanför slottet och befallde att Talia skulle kastas på bålet. Talia föll på knä framför drottningen och bad att först få klä av sig. Drottningen gick med på detta och så började avklädningen. Vid varje plagg som Talia tog av sig upphävde hon ett hjärtskärande skrik. När hon nått till underkjolen kom kungen rusande och avbröt det hela. Han fick då höra att den måltid han nyss ätit var tillagad på kött från hans egna barn. ”Ack, har jag varit mina lamms varulv!” skrek han. Sedan befallde han att drottningen som skulle kastas på det bål hon ställt i ordning för Talia. Och sekreteraren som varit ”handtag till den ondskefulla leken” kastades också i lågorna. Till sist ville kungen också kasta kocken i elden, men kocken försvarade sig och sa:”Är detta lönen för att jag har räddat dina barn från att bli mördade och återförda till den kropp som de var komna ifrån?” Kungen trodde först inte sina öron, men så kom kockens hustru med Sol och Måne och det hela slutar med en ”mulinello di baci” (en virvelvind av kyssar eller kanske ett pusskalas) mellan kungen, Talia och de båda barnen.