Kategori: Litteratur

Wolfgang Borcherts ”Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama” har sedan boken kom ut på förlaget perenn i slutet av januari fått ett antal recensioner i dagspressen. Den mest djuplodande är skriven av Martin Lagerholm i SvD (läs här) och den mest besynnerliga kom nu senast i HD (Helsingborgs Dagblad) och den artikeln är skriven av Henrik Petersen. Det är den senare jag tänker läsa lite i nu:

Texten börjar med att vi får veta att recensenten tröttnat på Beckett, fastän han tidigare varit mycket förtjust i inledningen till romanen ”Molly”. Sedan tar han ett raskt kliv över till Borchert. Så här:

Samtidigt med nyöversättningen av Beckett-novellen ”Första kärleken” (”Premier amour”), från lilla förlaget Bladstaden, dimper en bok ner i brevlådan av en för mig fullständigt okänd tysk författare, Wolfgang Borchert. Titeln är ”Utanför dörren. Fjorton prosastycken och ett drama.”

När denne Borchert dog 1947, 26 år gammal, efterlämnade han en litterär produktion som nästan i sin helhet ryms på dessa 140 sidor — allt ska ha skrivits de två åren efter kriget, under svält och sjukdom. Borchert slogs i Hitlers armé och överlevde den fasansfulla östfronten. Alla texter ger ett akut intryck, inklusive efterordet av Heinrich Böll, som tagits från den tyska pocketupplagan från 1955.

Se där, så ska en slipsten dras! En bok ”av en för mig fullständigt okänd tysk författare” dimper ner i brevlådan. Så stolt proklamerar en litteraturrecensent sin totala okunnighet om en av Tysklands främsta efterkrigsförfattare. Och inte är det viktigt att ta reda på det man inte vet något om: Borcherts verk omfattar 140 sidor, skriver Petersen. Att detta inte alls är sant spelar ju ingen roll. Varför skulle det? Och både Borcherts text och Heinrich Bölls efterord ”ger ett akut intryck”. Tänkvärda ord.

Sedan får vi veta att Böll på en punkt i sitt efterord upprepar sig:

Redan i första meningen betonar Böll att texturvalet ”är avsett för dem som nu är lika gamla som Wolfgang Borchert var när han satt i militärfängelse första gången” (20 år). Bara en sida längre fram upprepas: ”Det kan vara värt att påminna de tjugoåringar, som det här urvalet är avsett för…”

Lite parentetiskt vill jag – hur larviga sådana här petitesser än kan te sig ”när en kille faktiskt har tråkigt” – inskjuta att det här tydligt framgår att Petersen har läst att det är fråga om ett ”texturval”. Ändå tror han att boken innehåller hela Borcherts verk. Förmodligen ett exempel på den ”nya relevantare läsmetod” som Petersen längre fram i texten låter oss häpna över. Nå, när han konstaterat Bölls förskräckliga upprepning går han loss så här temperamentsfullt:

Varför måste nobelpristagare Böll upprepa sig om en målgrupp? Naturligtvis för att Borcherts texter är väldigt, väldigt dåliga.

Där har vi en logik som heter duga! Böll upprepar på ett ställe i efterordet sitt direkta tilltal till dem som är lika gamla som Borchert var när hans liv förstördes av kriget. Detta gjorde Böll naturligtvis för att Borcherts texter är ”väldigt, väldigt dåliga”. Borcherts texter är till och med nästan lika dåliga som Becketts:

Men av de inkomna böckerna, tillfälligtvis alltså med texter från just efter krigsslutet; en från den vinnande och en från den förlorande sidan — så lockar spontant Borcherts mer än Becketts.

Och strax fortsätter Petersen så här: De litterära synpunkterna känns överflödiga. Ja, eller hur? Och så kommer vi tillbaka till recensentens trötthet eller leda. Det var ju det vi ville läsa om:

Trött på genre, trött på kanon, här finns sidor som skriker autentisk historia. Och här och där i den hackande prosan finns beskrivningar så naiva och direkta att verklig poesi uppstår: ”Spårvagnen for genom den dimvåta eftermiddagen. Den var grå och vagnen var gul och förlorad i det grå.”

Med frasen Kuriöst att läsa titeln ”Utanför dörren” mot de många slutna rummen i den övriga efterkrigslitteraturen. släpper Petersen Borchert. (Frågan är om han läst mycket mer än just titeln.)

Petersen tar sedan, i ett anfall av jag vet inte vad, Beckett till sitt hjärta igen. Så här:

Men ibland behövs bara lite befriande bredd, för att inse nya, relevantare sätt att se på redan många gånger lästa författarskap.

Vi litar helt och fullt på att Petersen läser på detta nya, relevantare sätt.

Läs mer om denna metod här. Akut, va?

•

PS Nu fick jag se att recensionen publicerades i Helsingborgs Dagblad den första april.

Nästan allra längst ut på Berlins sydöstliga S-Bahn-linje ligger Zeuthen (bara Wildau och Königs Wusterhausen ligger längre ut), ett slags sömnig småstad eller by med en mera mondän sida vänd mot sjön Zeuthener See, som egentligen är en utbuktning av floden Dahme. Här lät den tyska realismens främste författare, Theodor Fontane, en del av sin roman ”Irrungen, Wirrungen” ha sin spelplats. En vandring genom ett skogsparti och en övernattning vid sjön i värdshuset intill Hankels Ablage är vad Zeuthenmiljön fått bidra med i romanen.

För den intresserade finns här min översättning till svenska av romanens första och andra kapitel. (Så småningom kommer jag att översätta hela romanen, men jag letar först efter en förläggare.)

I romanens elfte kapitel kommer Botho och Lene till Hankels Ablage. Så här lyder de första raderna i kapitlet där de träffar sitt val av plats för sin kärleksutflykt, för sin enda natt tillsammans:

Die Landpartie, die man nach dem Wilmersdorfer Spaziergange verabredet oder wenigstens geplant hatte, war nun auf einige Wochen hin das Lieblingsgespräch, und immer, wenn Botho kam, überlegte man, wohin? Alle möglichen Plätze wurden erwogen: Erkner und Kranichberge, Schwilow und Baumgartenbrück, aber alle waren immer noch zu besucht, und so kam es, daß Botho schließlich ”Hankels Ablage” nannte, von dessen Schönheit und Einsamkeit er wahre Wunderdinge gehört habe, Lene war einverstanden. Ihr lag nur daran, mal hinauszukommen und in Gottes freier Natur, möglichst fern von dem großstädtischen Getreibe, mit dem geliebten Manne zusammen zu sein. Wo, war ihr gleichgiltig.

I närheten av Hankels Ablage finns idag en liten park som kallas Fontaneplatz

och där finns också en minnessten:

Blick ut över Zeuthener See från Hankels Ablage i kvällningen:

•

PS Imorgon kommer jag att vara ”bortkallad” från den här platsen, men på söndag är jag tillbaka.

Pausträdet är den här dagen en förmedlare av polsk poesi. Se här och gå dit eller dit:

POESIKVÄLLAR I UPPSALA OCH STOCKHOLM 9 OCH 10 APRIL

release för Tranans polska poesiantologi Jag i första och sista person.

För första gången presenteras ett sekel av polsk lyrik skriven av kvinnor för svenska läsare i lyrikantologin Jag i första och sista person som utkommer den 4:e april. I samband med detta har vi bjudit in tre framstående polska poeter ur tre generationer. Det finns två möjligheter att få uppleva dem:

ONSDAG 9 april kl 18.30,
UPPSALA KONSERT OCH KONGRESS, SAL C, Vaksala torg 1
(inom ramen för "Kobieta" betyder kvinna, Polendagarna i Uppsala)

TORSDAG 10 april kl 19.00,
POLSKA INSTITUTET, Villagatan 2, Stockholm

Bland de gästande poeterna finns den polska poesins "grand old lady" (vid sidan av nobelpristagaren Wislawa Szymborska) – 86-åriga Julia Hartwig. Hon räknas till samma klassicistiska tradition som Zbigniew Herbert. Hennes dikter präglas av enkelhet och distans utan tydligt diktjag, ett slags precist utmejslad faktalyrik.

Marzanna Kielar hör till den livaktiga 60-talsgenerationen. Hon är en ”vattenpoet” – vattnet är ett ständigt återkommande tema i hennes lyrik. Sjöarnas vatten är livgivande, men det antar olika former: is, smältande is, vattnet under huden, fukt, ånga… Vi möter landskapet efter en istid, en naturkatastrof, en geologisk apokalyps.

Marta Podgórnik hör till den generation som knappt har några egna minnen av kommunisttiden. Hon skriver ett slags ironisk, vardagsrealistisk poesi, men på klassiska grunder, om hur det är att växa upp som ung kvinna i ett modernt Polen i snabb förändring.

Översättarna Anders Bodegård, Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson medverkar och läser dikterna på svenska.

Fri entré

•
•
•

PS Jag kommer att läsa någon eller några av dikterna ur den här boken för er framöver.

Julia Romanowska öppnar den här våren en ny salongssäsong i nya lokaler. Klicka och se!

Tidigare har en del av er bland annat mött henne här när hon för kanske två år sedan höll en Pessoa-afton. Här finns det inlägget. Och så här

eller så här såg hon ut när hon läste ur Pessoatexterna:

Måndagen den 7 april klockan 19.00 på Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm (karta) går det första evenemanget i den nya salongen av stapeln. Det blir en kväll som rör sig kring texter av den franske författaren Georges Perecs och den rumänsk-franske filiosofen E.M. Ciorans texter. Namnet på denna salongshändelse är Ty man bör alltid förenkla.

E. M. Cioran

Så är jag då tillbaka under pausträdet igen. Jag börjar med att inte säga någonting nytt: Under min bortavaro publicerades i DN en artikel jag skivit på temat exil, minne och glömska. Texten bygger främst på ”Esilio”, en självbiografisk roman av den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza, och på två böcker av den ursprungligen ostpreussiska författarinnan Marion Gräfin Dönhoffs böcker ”Kindheit in Ostpreußen” och ”Namen, die keiner mehr nennt”. Någonstans mitt i texten har jag också lagt in ett citat av den tyske författaren (med rötter i Schlesien) Christoph Heins bok ”Landnahme”, eftersom det så väl belyser grundproblematiken. Av de här fyra böckerna är det bara Christoph Heins roman som finns i svensk översättning och Bettizas självbiografi finns så vitt jag vet hittills bara på italienska och serbo-kroatiska.

Här följer nu först en länk till artikeln i dess helhet. Ur den har jag plockat ut ett par belysande citat ur verken jag stödjer mig på.

Omslagsbild: Spalato 1912

Enzo Bettiza skriver på ett ställe så här om hur den landsflyktige genom förlusten av kontakten med sitt ursprung också berövas delar av sin identitet:

Jag levde med en dunkel oroande känsla av att mitt jag inte var mitt verkliga jag, att mitt liv inte var mitt sanna liv och att allt jag såg eller vidrörde bara var en imitation av något som egentligen inte fanns.

Och om sitt första hemland:

Det gamla Dalmatien, en bortglömd värld – mycket få minns de ursprungliga namnen på städerna och öarna.

Dönhoff skriver i slutkapitlet i "Kindheit in Ostpreußen" om det svåra men ändå nödvändiga i att finna sig i att ha blivit berövad sin hembygd:

Ändå tog det årtionden innan jag lyckades att acceptera inför mig själv det som sedan skulle komma: Förlusten av hembygden. … Slutligen stod det klart för mig att man måste avstå ifrån våld, det vill säga man måste utan förbehåll uttala sig emot våld om det äntligen skulle bli slut med mördandet och fördrivandet.

Och till sist kommer hon fram till ett slags försoning med det skedda:

När jag tänker på Ostpreussens sjöar och skogar, på de vidsträckta ängarna och de gamla alléerna, då är jag säker på att de ännu är precis lika ojämförligt vackra som förr, när de var min hembygd. Kanske är det här den största kärleken: att älska utan att äga.

Som avslutning fäller jag in ett citat ur Christoph Heins roman ”Landnahme”, som handlar om en schlesisk flyktings öden i sin nya hembygd Sachsen (först DDR och sedan efter 1990 Tyskland) för att det så starkt belyser det som Bettiza kallar för ”memoricidio” – mordet på minnet.

"Och varifrån kommer ni? Var är du född, pojk?"
"I Breslau."
"Vad säger du?"
Herr Voigt stirrade på honom med uppspärrade ögon och förde sedan handen bakom sitt högra öra och sade en gång till: "Vad sa du?"
"Vi kommer från Breslau."
Herr Voigt skakade på huvudet och såg på klassen, upprörd och bestört. Sedan sträckte han ut handen och pekade på en av flickorna: "Kathrin, vad heter staden, som den nye kommer ifrån?"
"Wroclaw", sade flickan och reste sig hastigt så att fällstolen smällde igen bakom henne.

Förhöret slutar med att frågan upprepas och pojken svarar "rätt":

"En gång till då. Varifrån kommer du?"
"Från Wroclaw."