Kategori: Litteratur

Överförande av polsk skönlitteratur till svenska verkar just nu till en åtminstone relativt stor del vila på något som man skulle kunna kalla en översättargemenskap. Vad jag förstår är den här formen av nära samverkan mellan fristående översättare något unikt, när det gäller översättning av skönlitteratur till svenska.

Igår fick jag en antologi med lyrik av en rad kvinnliga polska poeter. Boken bär namnet ”Jag i första och sista person” efter slutraden i en av dikterna i samlingen. I förordet står det att det är den tredje polska antologin av samma översättargrupp. Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson, som båda ingår i den här gruppen, är redaktörer för volymen. De övriga i denna grupp är Anders Bodegård, Tomas Håkansson, Lisa Mendoza Åsberg, David Szybek och Rikard Wennerholm.

Nu tycker möjligen någon av er som läser det här, att jag biter mig fast för mycket vid översättandet och översättargruppen. Tja, jag kommer inte ifrån att jag är fascinerad av det här samarbetet och jag skulle vilja veta lite mer om formerna för det. Vi får väl se, kanske får jag veta något.

Men nu till dikterna: Den första jag har valt är en dikt av Marzanna Bogumiła Kielar (född 1963) i översättning av Anders Bodegård:

Nyheten

Ljummen försommarkväll, då flygfäna stiger
som rökpelare över terrassen.
Ovanför oss Vintergatan, en blommande ström av ängar,
vattenmöjans stjärnesvärm.

Det senkomna biet i den gula salvian
rör vid ståndarknapparna.

Och vi, Din sömns smältande snö, och döden,
den här gäddan som efter en rivstart
simmar iväg med sitt fångade rov.

Den kommer tillbaka, står stilla i strömmen nere vid bottnen,
° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° ° i det syremättade djupet;

resterna av dagen som tussar av halmgult hår
fryser fast vid snarorna av järntråd.

Jag letar efter bilder till detta – till den ljumma försommarkvällen med flygfänas svärmar i luften, till vintergatans ström av ängar. Kanske kan jag ta den här:

En dikt till vill jag läsa nu – längre fram ska jag ta fram andra. Det är en av Anna Kamieńska (1920-1986) och översättningen är gjord av Irena Grönberg:

Gamla kvinnor

Gamla kvinnor är unga
läkta är deras sorger
efter dem som dött
efter dem som lever

Först nu skulle de kunna älska
och ingenting kräva i gengäld

Först nu ser de i världens klarhet
att smärta och glädje är samma sak

Först nu skulle de kunna vara barn
med barnatrons törst och förtröstan

Först nu skulle de kunna vara vackra
med en slocknad jordstjärnas skönhet

Gamla kvinnor ser sig i spegeln
det är inte jag ropar de ur rynkorna

Gamla kvinnor går i graven
sann ungdom finns vid vägs ände

I Salongen pågår just nu ett litet Irène Némirovsky-projekt. Karin Stensdotter och jag har läst samma bok av författarinnan från varsitt håll och resultatet har blivit på sitt sätt ganska överraskande. Det är som om vi stått utanför varsin dörr, en i vardera ändan av ett och samma rum, och kikat in genom det nyckelhål var och en av oss hade framför sig – vi har tittat på samma platser och förlopp, men sett skilda ting, fast ibland snuddar det ena vid det andra på ett sätt som man knappast hade kunnat hitta på. Karin har läst boken på franska, som är originalspråket, ”Les chiens et les loups” och jag har läst den i (en utmärkt) tysk översättning, ”Die Hunde und die Wölfe”. Jag börjar med ett utdrag ur Karins text:

När Harry får se en av Adas små tavlor föreställande den ryska stad de en gång i tiden levde i som barn, väcks hans längtan, oklart efter vad, så stark är den. Då de senare möts blir deras återförening oundviklig.
Här handlar det om Öde, om att man aldrig undkommer det arv man en gång utrustats med. Den blonda fransyskan och den omöjlige men på sitt sätt trogne Ben får lämna scenen.
Samtidigt framstår det nya förhållandet som fullkomligt omöjligt. Ada går knappt att ha i möblerade rum, hon trivs bäst ensam och med stafflit framför sig, i sina egna bilders värld. Harry är en blivande finansman och måste, enligt konvenansens alla regler, ha en representativ hustru.

Och här följer ett avsnitt ur min Némirovsky-text:

Både i Némirovskys Kiev och i Babels Odessa finns för den judiska befolkningen hela tiden hotet om pogromerna, ett hot som ibland ter sig avlägset men som då och då kommer helt nära och blir verklighet. En pogromnatt i huvudpersonen Adas barndom tillbringar hon och hennes kusin Ben ensamma på en vind gömda i en koffert. På morgonen efter den natten möter Ada sitt livs stora och enda kärlek. Hon och Ben knackar på hos sina rika släktingar i den övre staden för att komma undan våldet på gatorna och när de träder eller snarare slinker in i huset, får Ada i salongen se en pojke klädd i en plommonblå sidenmorgonrock. Hon förälskar sig inom loppet av några ögonblick, men hennes kärlek blir samtidigt en strävan upp ur armodet.

•

tavla målad av Ada Sinner under hennes tid i Paris

På sista tiden har jag funderat mycket över vilka av Theodor Fontanes romaner som man i första hand borde översätta till svenska. Hittills finns ju bara ”Effi Briest” i svensk översättning. Mitt närmaste översättningsprojekt är romanen ”Irrungen, Wirrungen” som handlar om en kärekshistoria som inte kommer över ståndsbarriärerna. Den utspelar sig i Berlin och dess utkanter, bland annat i det ännu idag ganska lantliga eller vilda Zeuthen. Romanens persongalleri är mycket intressant och dialogerna har ännu all livskraft kvar.

Den roman som jag brukar tänka på som den andra i ordningen i det här översättandet är ”Der Stechlin”. Den kommer som nummer två, inte för att jag tycker mindre om den än om ”Irrungen, Wirrungen” utan för att jag tror att den är svårare att föra fram till en svensk läsekrets. Egentligen är den kanske den allra bästa av Fontanes romaner. Och nu har jag fått en liten text ur ”Spiegel” i mina händer som handlar om just den här romanen. Det är den kände tyske författaren Peter Härtling (han har bland annat skrivit en fascinerande roman om Hölderlin) som har ordet i artikeln rubriken är ”Mitt livs bok”. Här kommer först den tyska originaltexten:

Mit 20 las zum ersten Mal Fontanes letzten Roman, doch seine Weitschweifigkeit machte mich ungeduldig, und ich erinnerte mich nur an den bewegten Anfang: an die Schilderung des Sees Stechlin, der mit Strudeln und Fontänen auf Unruhen in der Welt reagiert, und an Woldemar, den einzigen Sohn des alten Stechlin, der mit seinen Freunden Rex und Czako von Cremmen über Wutz, durch die angestammte Fontane-Gegend, zum Alten nach Hause reitet. Mit 30 entdeckte ich den Roman von Neuem, kannte inzwischen schon einige Werke Fontanes, verliebte mich, wie Dubslav, in Melusine Barby, die Schwester von Woldemars Verlobter Armgard, und fand noch keinen Zugang zu dem alten Grafen, der sich hinter politisch doppeldeutigen Sätzen verschanzte. Mit 40 (etwa) las ich mit wachsendem Vergnügen, wie Dubslav seine Halbschwester Adelheid, Domina des Damenstifts von Wutz, besucht, wie dabei unverrückbare Ansichten zu verrückten mutieren und Ironie die Fontanesche Erzählung aufhellt. Mit 50 schaffte ich den ”Stechlin” von Anfang bis Ende, schlich mich in die Gespräche rund um Dubslav, genoss die Wortwechsel zwischen ihm und Pastor Lorenzen, litt, als er sich entschloss, sich für die Konservativen zur Wahl zu stellen, und atmete auf, als dieser Kelch an ihm vorbeiging, denn ”mein” Stechlin passte nicht in den politischen Alltag; ihn, der Verlogenheit und Unwissen verachtete, zeichneten großzügige Neugier und standfeste Freundlichkeit aus.

Jetzt, mit 74, wage ich es, lese ich von seinem Sterben, wiederholt Tränen zu vergießen, ihm mit der kleinen Agnes, der Enkelin der von den Dorfbewohnern gemiedenen Kräuterhexe, zum Abschied einen Strauß Schneeglöckchen zu bringen und mir als Nachruf den Satz zu wünschen, mit dem der Pastor die Grabrede schließt: ”Er war das Beste, was wir sein können, ein Mann und ein Kind.”

Och här är då min översättning av Härtlings ord. ”Stechlin” är alltså både namnet på huvudpersonen, på sjön som han lever vid och på romanen:

När jag var 20 läste jag för första gången Fontanes sista roman, men dess vidlyftighet gjorde mig otålig och efteråt mindes jag bara den livfulla början: skildringen av sjön Stechlin som reagerade med strömvirvlar och fontäner på oroligheter i världen och så mindes jag Woldemar, den gamle Stechlins ende son, som rider med sina vänner Rex och Czako från Cremmen över Wutz, genom välbekanta Fontane-trakter, hem till sin far. Vid 30 upptäckte jag romanen på nytt – jag kände då till en del andra verk av Fontane – förälskade mig som Dubslav i Melusine Barby, systern till Armgard, Woldemars fästmö, men nådde ännu inte fram till den gamle greven, som förskansade sig bakom politiskt tvetydiga fraser. Vid 40 (ungefär) läste jag med stigande nöje, om hur Dubslav besöker sin syster Adelheid, föreståndarinna för det protestantiska klostret i Wutz, och om hur orubbliga åsikter förvandlas till rubbade och hur ironin lyser upp berättelsen. Vid 50 klarade jag hela ”Stechlin” från början till slut, smög mig in i samtalen kring Dubslav, njöt av ordväxlingarna mellan honom och pastor Lorenzen, led när han bestämde sig för att ställa upp för de konservativa i valet, andades ut, när kalken gick förbi honom, för ”min” Stechlin passade inte in i den politiska vardagen; han, som föraktade förljugenhet och okunskap, utmärkte sig för generös nyfikenhet och pålitlig vänlighet.

Nu, när jag är 74, vågar jag, när jag läser om hans döende, om och om igen fälla tårar och att tillsammans med den lilla Agnes, den av byborna skydda örthäxans barnbarn, till avsked bära fram en bukett snödroppar och jag vågar som eftermäle önska mig de ord som pastorn avslutar sitt gravtal med: ”Han var det bästa som vi kan vara, en man och ett barn.”

Stechlin

Stechlin var för övrigt, har jag nyligen fått veta, från början en dödisgrop…

wer ist denn schon bei sich
wer ist denn schon zu hause
wer ist denn schon zu hause bei sich
wer ist denn schon zu hause
wenn er bei sich ist
wer ist denn schon bei sich
wenn er zu hause ist
wer ist denn schon bei sich
wenn er zu hause bei sich ist
wer denn

Ja, wer denn? Du etwa? Det här är en mikrolabyrint med klister både i och mellan gångarna. Elfriede Gerstl igen; denna gång är texten hämtad ur ”neue wiener mischung”, som jag fått mig tillsänd i en tygklädd konfektkartong.

Annat gerstleri här:

°

°°

°°°

°°°°

°°°°°

°°°°°°

”unsichtbare filme” besteht aus 269 kurzen und gegenwartsintensiven Geschichten.

Ihr Rahmen ist ein Kommunikations- und Beziehungsspiel, das zuerst von mehreren und schließlich von zwei Personen gespielt wird, die ständig in Bewegung sind. Die einzelnen Geschichten sind die Züge in ihrem Sprach-Spiel. Die Ortsnamen – immer der momentane Aufenthaltsort des Absenders – ergeben ein durchaus zufälliges globales Netz.

Die Bezeichnung ”relativer Roman” versteht Herbert J. Wimmer als Hinweis auf die offene Organisationsform seines Textes. ”unsichtbare filme” ist jedenfalls ein Beitrag zum Diskurs, was alles ein ”Roman” ist und wie jedes Argument (=jeder neue ”Roman”) in diesen Diskurs erweiternd eingreift, den diskursiven Prozeß durch sein Erscheinen in Gang hält.

Ohne literaturtheoretische Überlegungen kann ”unsichtbare filme” relativ mühelos als intensiv unterhaltende Literatur gelesen und erfahren werden.

Det här ovanför är introduktionstexten på Herbert J. Wimmers bok ”unsichtbare filme – ein relativer roman” som kom ut 1997. Ja, ”osynliga filmer” vad är det? Och en ”relativ roman” kan man också fundera över vad det kan vara. Jag sammanfattar introduktionen och blandar in lite av hur jag själv uppfattar boken: Temat i romanen är kommunikation och mellanmänskliga relationer och, tycker jag, bristen på verklig ömsesidighet, möjligen inte sedd som enbart ett problem. Först är det fyra personer som inter- och soloagerar och miljön är en lägenhet någonstans i Roms centrala delar, men så småningom finns det bara två personer, en man, Morf och en kvinna, Kramer. Boken består av 269 småtexter och i de flesta av dem är det antingen Morf eller Kramer som upplever eller säger något. Mellan text 53 och 54 finns ett avsnitt som är skrivet helt och hållet med versaler och efter det möter vi bara Morf och Kramer och nu är de inte längre i lägenheten i Rom utan var och en för sig på ständigt växlande platser i världen. Från de här platserna sänder Kramer och Morf meddelanden till varandra.

Mycket i texten i den här boken är en lek med orden och språket, lite grann påminner det om Jelineks sätt att skriva – spel med ljudlikheter och ordknutar (titta till exempel på text 96!). Kanske är det något i den wienska luften som föder detta.

Här kommer nu det omtalade versalstycket och sedan följer ett par av (de kortare) texterna ur boken.

DIE VORÜBERGEHENDE WOHNGEMEINSCHAFT LÖST SICH ZUM VEREINBARTEN ZEITPUNKT AUF, NEUE GÄSTE BEZIEHEN FÜR EINIGE MONATE DIE WOHNUNG DES INSTITUTS IM CENTRO STORICO DER EWIGEN STADT. PEIK UND ANITA STEIGEN AUS DEM FILMSPIEL AUS, MORF UND KRAMER SETZEN DIE KINOMORFIE FORT. SIE BESITZEN EINE PERSÖNLICHE, EINMALIGE UND AUF LEBENSZEIT VERGEBENE KOMMUNIKATIONSNUMMER, ÜBER DIE SIE JEDERZEIT UND ÜBERALL VIA SATELLIT ERREICHT WERDEN KÖNNEN. VON IHREN BERUFEN STÄNDIG IN BEWEGUNG GEHALTEN, FAXEN SIE EINANDER AUS ALLEN TEILEN DER WELT DIE SEQUENZEN, BLEIBEN SIE IN BEZIEHUNG.

43
kramer achtet nicht auf geräusche aus dem badezimmer. nachdem sie ihre entspannungsübungen beendet hat, endeckt sie im tagebuch eine eintragung, die ihr völlig fremd ist. sie liest sich vor:
das thermometer steckt und lässt sich nicht aus mir herausziehen, obwohl psychologe und somatiker hand in hand arbeiten.

61
morf, new york, new york
mitten in einer heftigen bewegung fällt die büroklammer ab und geldscheine flattern über den kudamm, der wind treibt sie auseinander, hebt sie über die köpfe der passanten, trägt sie fort, richtung zooplats. das ist ein gutes zeichen, sagt sich der durchreisende, die stadt nimmt mein opfer an, meine zeit ist gekommen. ich hebe die büroklammer auf und befestige mit ihr ein rasch beschriebenes pappschild an der brusttasche meines sakkos. intressierte vorübergehende lesen den satz: ICH IST EINE STRENGE KLAMMER.

83
morf, altötting
rosa, gelb und grau, paisley gemustert, liegt meine seidenkravatte einen augenblick lang im lavendelparfait.

96
kramer, kyoto
lass mich deinen atlas tragen, fordert der schüler. ich kann dich nicht ertragen, wehrt die schülerin ab. sei doch nicht so nachtragend. du bist einfach unerträglich. ich will deinen atlas tragen, bockt der schüler. morgen vielleicht, wehrt die schülerin ab wie immer, heute will ich meine pubertät nicht mit dir verbringen. morgen bin ich erwachsen, greine ich frustriert.

122
kramer, dresden
mach mir einen gedanken, fordert die beifahrerin den chauffeur auf, ich bin blockiert. die strasse auch, kommt die mürrische antwort. der wagen beschleunigt mich.

192
kramer, triest
der bankräuber läuft in seiner selbstgestrickten schwarzen weste vor den polizisten her. ein schuss trifft ihn ins knie. im krankenhaus erfährt er, dass in der gelenkflüssigkeit seines knies nikotin und dessen abbauprodukte nachgewiesen werden konnten. heimliches rauchen bringt ihm einen unbefristeten aufenthalt im umerziehungslager der regierenden ärztepartei ein. jahrein, jahraus male ich schon die allgegenwärtigen spruchbänder, die unübersehbar die stadtbilder der medizinischen hemisfäre prägen: VERNUNFT MACHT FREI! GENUSS DURCH REUE! GESÜNDER STERBEN!

www wimmerwienerwu(rs)t